Är jag en egoistisk människa?

Hej! erhm, första gången jag skriver om något sånt här på flashback och trodde ALDRIG jag skulle göra det...

Har blivit helt paff nu och ska berätta allt, har inte en jävla aning om det blir långt eller kort men... aa skriva ner det ska jag. Uppskattar jättemycket om du läser hela texten men om du VERKLIGEN INTE orkar så hoppa till sista stycket.

Jag är 19 år, pluggar har många underbara vänner och har det ganska bra ställt hos damerna. Kan inte komma på något i mitt vanliga beteende som skiljer mig ifrån mängden liksom. Däremot anser jag mig själv att vara en väldigt stark person, de senaste åren har varit ganska tuffa då min morfar (som stod mig väldigt nära) och min mamma dött. Jag säger tuffa för att alla runt om kring mig reagerar, familjen blir knäckta men jag står och ser fram emot morgondagen. Har varken gråtit för eller sörjt min mor sen hon gått bort utan för mig är hon bara ett minne och livet fortsätter. Jag lever inte efter någon modell som jag läst om att "såhär fortsätter man leva efter tragedi" eller något sådant utan positiva tankar bara kommer till mig! Kan inte klaga på något, svettades som ett djur på jobbet idag och alla klagade på värmen men genast tänkte jag på hur kallt det var i vintras och föredrog hellre värmen. Jag är tacksam för denna egenskap som på något jävla vänster bara flugit i mig men den är lite oroväckande också.

Jag anser mig också som stark eftersom jag har alltid en åsikt om ALLT, står alltid för vad jag tror tycker och ger mig inte i en debatt. Jag tycker det är JÄTTEVIKTIGT att ALLA ska ha en åsikt oavsett om det gäller politik och religion. Är förövrigt ateist, jag tror på evolutionen helt enkelt och inget annat. Är VÄLDIGT fascinerad av evolutionen och bygger egna teorier om ALLT med hjälp av evolutionsteorin, som t.ex. att vi känner oss hungriga för att vi härstammar ifrån ett djur som kände hunger och åt= överlevde. Ser evolutionen som så naturligt att gräset är grönt och har på senare tid insett att jag faktiskt OMEDVETET ser ner lite på religiöst folk, tycker de är lite dumma i huvudet och är lite rädd för dem.

Farsan kom hem idag ifrån ett alkoholist-rehab och vi snackade länge om det. Han berättar om va de lärt sig och hur det fungerar och genast kommer jag på mig själv sittandes och se ner på pappa för att han var svag och fastnade i ett missbruk. Jag tror nämligen STENHÅRT på att jag ALDRIG skulle fastna i ett missbruk för jag är så stark att jag kan klara mig själv. under vårat samtal insåg jag hur de vill "trycka ner" patienter och vill på deras sätt få fram att de är maktlösa och sen bygga på hur man inte dricker igen. Känner att texten är jättejätte kladdig och ursäktar för det men nu kommer frågan!

Är jag en egoistisk, självgod person med högmod upp över ansiktet när jag kategoriserar människor som svaga och starka människor? När jag (omedvetet) ser ner på religiösa människor? För första gången på flera år ifrågasätter jag mitt beteende! Jag ser mig själv som en ledare (evolutionsteorin igen...) är jag vad Darwin skulle beskriva som en ledare eller är jag bara ett svin? Hjälp?

Nej, jag tycker inte att du låter som en egoistisk människa. Det låter mer som att du faktiskt hittat ditt livs mening.

Nej, däremot är du en tänkande människa. Finns få sådana i den här världen, fortsätt med det bara!
Och hur man hanterar sorg är ju väldigt individuellt, finns inget rätt eller fel där.
Är inget fel att se ner på folk så länge man fortfarande kan respektera dem och deras rättigheter.

Egoistisk vet jag väl inte, men du är ju helt klart okunnig. Det finns ingen som tror att man ska gå och dratta dit på något jävla beroende av någonting. Jag trodde inte att jag skulle bli beroende av snus när jag började vid 13 års ålder, men tji fick jag eftersom det fungerar på det viset.

Du ska nog också tänka på att eftersom din far är alkoholist så finns det en risk för att du också blir det. En del människor har helt enkelt en beroendepersonlighet som gör att de lättare åker dit på olika saker, detta går i arv. Så om inte din far aktivt jobbade på att bli alkoholist så ska du nog i alla fall i framtiden ta det försiktigt med festandet och andra sådana saker, oavsett hur stark du anser dig vara mentalt idag.

Du är bara okunnig helt enkelt. Läs på lite om hur alkohol (och andra substanser) påverkar hjärnan.

Vad gäller det där om att se ner på religiösa människor så tror jag inte att du ska dra för stora växlar på det heller, det är många som delar den synen du har. Även bland religiösa finns ju en tendens att se ner på oliktänkande. Det ligger väl i vår natur helt enkelt antar jag. Men det skadar ju inte att jobba lite på synsättet att alla människor som inte delar ens egna åsikter och tankar skulle vara sämre på något vis, läs på lite även där.

Tillägg angående sorgen: det där är oerhört individuellt. Vissa människor bryter ihop av sorg, andra människor accepterar det lättare. Det går inte att se på förhand hur en person kommer att reagera, inte heller kan man avgöra det genom att se på hur man reagerat tidigare. Nästa gång en närstående person avlider kan du precis lika väl bryta ihop totalt även om du klarat det förnuftigt hittills, såvida du inte har en personlighetsstörning som gör att du inte känner empati och såna grejer förstås.

Tack för era svar! Det betyder verkligen! Snällasnälla ni som läser detta skriv vad ni tycker och tror känner att jag behöver åsikter, kan detta vara ett faktum att jag inte är självisk föresten när det kändes så bra med folk som hörde av sig?

"Är jag en egoistisk, självgod person med högmod upp över ansiktet när jag kategoriserar människor som svaga och starka människor? När jag (omedvetet) ser ner på religiösa människor? För första gången på flera år ifrågasätter jag mitt beteende! Jag ser mig själv som en ledare (evolutionsteorin igen...) är jag vad Darwin skulle beskriva som en ledare eller är jag bara ett svin? Hjälp? "

En sak som jag direkt reagerar på efter ditt inlägg är att du i princip inte nämner dina känslor. Du skriver att du ser dig som en stark person och en ledare, och att du ser ner på vissa människor. Över lag så är bilden du målar upp om dig själv en bild om en något narcissistisk ung man. Du skriver heller inget om din uppväxt, har du reflekterat över varför du har tagit på dig rollen som "den starka och okännande"?

Varför vill du veta ifall du är en egoistisk människa, vad är det du vill ändra? Är det för din egen skull du vill vara oegoistisk (alltså på utsidan, ha en viss image) eller för någon annan? Är det kanske så att du under den starka ytan känner en slags tomhet eller meningslöshet, längtan efter kärlek och sann känslomässig intimitet?

Nu så känner jag ju inte dig personligen och ett inlägg på ett forum kan ju inte ge en speciellt nyanserad bild av en individ, så jag avslutar med en iaktagelse från mitt eget liv: Runt åldrarna 15-25 så går män ofta igenom en typ av fas då man kan bli väldigt narcissistisk och självupptagen, en typ av individuationsfas så att säga.

i dagens samhälle så måste man tyvär vara egoist för att klara sig.

sorgligt men sant.

alla är egoister!

Jag har en del liknande känslor, har svårt att respektera religiösa, men detta ser jag som en svaghet hos mig själv, även om jag aldrig kommer förstå hur någon kan vara inblandad i religion eller dyrka något så borde jag ändå acceptera att det är så verkligheten ser ut och så länge de inte påverkar någon annan (vilket det enligt mig sällan gör) så får de göra vad fan de vill.

Well, mamma var alltid den som bestämde (även över pappa). Hon var alltid den dominanta och alla beslut i familjen gick igenom henne. När hon blev cancerförklarad för typ 5 år sedan så "svajade" väl familjen till och var helt plötsligt inte lika stabil, något år gick och somsagt dog morfar. Familjen tog en smäll och när morfar dog grät jag skitmycket och sörjde honom starkt. När det blev mer och mer klart att mamma skulle dö blev jag mer och mer hårdhudad, så när de andra sjönk så höjdes jag. Det är väl det viktigaste och mest bidragande till varför jag anser mig själv som en ledargestalt. Det negativa jag läst om folk med för mycket narcissism och makt är att man svävar iväg och blir mer eller mindre så självupptagen att man blir psykiskt störd och skiter i ALLA andra. Därför är jag rädd för att det ballar ur helt enkelt, vill alltså ändra mitt beteende om det inte är normalt och t.o.m självdestruktivt.

Kan ju också vara så enkelt som att när det behövdes någon som ställde sig upp och var stark så var det du som gjorde det. Modern var den starka i familjen, när hon inte längre fanns så behövdes någon som fyllde tomrummet och de andra i familjen kunde inte fylla den luckan. En bra egenskap att ha: att vara stark för de andra som inte klarar det.