Tänker på när jag ska svälja..

Har under en längre tid känns att när jag blir nervös så tänker jag på när jag ska svälja. Det går tungt att svälja, får även på senaste tiden ett tryck i bröstet. Har även lite tryck nu när jag skriver detta. Känns inte helt rätt från bröstkorgen upp till halsen. Fast är bara när jag tänker på det som det känns. Sen är jag ganska blyg av mig, känns som jag inte får någon luft när jag ska prata med folk ibland. Oftast värst i större folksamlingar, blir lätt nervös. Prata genom ett sugrör..

Men undrar om det kan vara ngn typ av panikattack, ångest eller liknande.

Jag skulle vilja vara totalt avslappnad i alla situationer, nu är jag oftast nervös och spänd för värsta skitsaken, funderar mycket och försöker se till så att allt ska fungera som det ska.

fake it ’til you make it
Get busy living or die trying

Försöker att inte bryr mig så mycket om vad folk tycker och tänker om en, men jag kan inte släppna av. Matkön till exempel, hatar att ha någon bakom mig om jag har mycket att plocka upp. Kan bli stel, svettas, torr i munnen, nästan arg. Blir inte arg men skrattet är långt borta iaf, ångest eler va fan det är. Hata skiten alltså.

Tycker det låter som en panikattack, med smärtorna i brösten och allt det där. Mer än så kan jag nog inte hjälpa med, men finns nog andra som kan här.

social fobi

jo tror jag har en släng av det, men det vill jag inte ha.
Önskar hjärnan vore som en dator man kan trimma precis hur man vill, bara ändra lite här sen är det klart.

Låter som du har någon form av ångestsyndrom, kanske med inslag av agorafobi. Det du beskriver är typiska symptom för detta. Du bör söka hjälp, ju tidigare destå bättre.

nej söka hjälp kommer jag aldrig göra, inte ta några piller eller något heller. Känns inte så allvarligt som jag skulle söka hjälp för det, så lågt kan jag inte sjunka. Kul att få på papper att man är psykiskt ostabil, ne ska lösa detta börja med mindfulness och bara försöka skita i vad personer tycker om mig.

Verkar som tidigare nämnts social fobi. Hur är det när du går på stan till exempel? Känner du att folk hela tiden stirrar på dig och du blir nervös/får panik? Blir du också nervös om du bara pratar med en kompis?

Vi kan bara spekulera här, men du kanske borde söka hjälp och få en diagnos. Eller så kan du också själv jobba på det att försöka prata med folk så mycket du kan.

Jo ibland går det bra, men ibland känns det som " alla idioter står och glor, sköt sig själv" Har egentligen inget att skämmas för, vet inte varifrån det kommer. Är iofs inte ute så mycket på stan, gillar naturen bättre. Kan ha svårt att snacka med en kompis med ibland. Ibland känns det som jag skrattar bara för att de andra gör det, vet ju vad det pratas om men ler inte alltid på egen kraft utan spelar med och låtsas att jag är med. Har nog ngn spärr som gör att jag inte kan blomma ut och vara helt lugn. Tänker oftast innan jag säger något för att inte göra bort mig, undviker långa meningar/berättelser när folk har uppmärksamhet på mig..

Fyfan låter illa, nu blir jag rädd. Hehe
fast jag kan tänka mig/tro att detta är något de flesta lider av.

Jag tror på att du har under tidig ålder hamnat i någon knepig situation där du vart tvungen att prata högt inför en stor folkmassa. Kanske din klass eller släkt?
Du upplevde detta som krävande och tungt och det har satt sina spår idag.
Stammar du om du skulle prata med en folkgrupp eller känner du att du blir nervös i rösten?

Jag tror att det enda som hjälper är övning. Ge dig fan på att du inte ska tänka negativt eller något åt det hållet.

Stammar gör jag inte, kan nog tro att jag får svag röst. Mycket kan nog ligga i rösten, skulle vilja prata i falsett jämnt. då skulle det gå lättare, typ så känns det som

Har alltid varit lite blyg, men en gång var faktiskt rent ett helvete. Fy fan
Läraren tog upp mig i kemi lektionen och vi snacka om atomer och elektrone och sånt och sen fick jag en massa frågor av läraren som jag skulle skriva upp på tavlan. Det stod helt still och jag svarade fel på varenda fråga, kunde inte räkna typ 19+14, var riktigt jävla jobbigt. Klassen skratta lite, men annars hade jag ju kunnat det om jag inte blivit utvald att redovisa svaren. Då ville jag bara sticka därifrån och skita i allt.

Nej men jag kan vara normal med, kanske jag uppfattas som också. Det vet jag inte, skulle gärna hoppa ur mig själv och se hur jag är som person.. Någon typ av bekräftelse att jag duger. Det jag skulle behöva, och som jag tror skulle göra mig hel är en flickvän. Det är väl det enda jag önskar, en tjej och livet skulle se lättare ut. Orkar liksom inte göra mig låtsas glad eller spela ngn jag inte är därför är jag tystlåten.

Jag älskar dig, de tre orden tror jag skulle förändra mig mer än för någon annan, sagt av en tjej då.
Åren går fort, Tjej och barn är något som man bör ha inom ett par år. Blir rädd för framtiden, hur ska detta sluta det kommer bara fortsätta tills man sitter där när man är 75 år och är en grinig gammal gubbe som sitter vid fönstret hela dagarna och stör sig på barnens glädjeskrik från lekplatsen.

Men nu ska vi se det positivt, allt löser sig nog.

Ja, om du är inne på att skaffa flickvän så får du skaffa dig ett bra självförtroende! ut med bröstet och tala rakt och ärligt som du aldrig har gjort förut! Det kan ju kanske vara din motivation i jobbiga situationer? "Fixar jag det här så kommer min drömtjej dyka upp de närmaste dagarna"