Duktigt rädd för en ny relation, hur ska jag våga ta steget till en ny?

God kväll.

Har en ruskigt jobbig relation bakom mig, en lång sådan (2 siffrig i år) som startade i en rätt så tidig ålder och som vände mitt liv från något kul och ständigt bus till bråk och skrik varenda dag.

Exet har Borderline. http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

Vill inte gå in på detaljer och outa mig eller henne, anledningen till att jag stannade är för att jag är godhjärtad och tyckte alltid synd om henne när hon minuten/timman dagen efter bad om ursäkt ....

Nu är jag helt fucked up och sjukt rädd för att inleda en ny relation, gjorde ett IRL försök för drygt ett år sen men som jag dissade direkt inte för att det var något fel på henne mer pga av min rädsla .. sen har jag haft mycket kontakt med en annan tjej som är jättesnäll men inte ens vågat träffa henne för ens en kompisrelation.

( Till läggas kan att jag givetvis sårade den här tjejen som jag träffade för dryga ett år sen men försökte sköta det så smidigt som jag kunde)

Så endel av min rädsla är att jag aldrig vill såra någon...

Känns som jag aldrig kommer våga att träffa någon seriöst igen.

Hur fan kommer man över en sådan tortyrrelation och hur lyckas man våga lita på någon igen, har ni suttit i samma sits och lyckats?

(Ni som vet vem jag är får gärna hålla det för er själva, Tack)

Tack på förhand.
Mvh
BI

Tror du helt enkelt får ta steget och ge dig ut chansa lite det man är rädd för är ju ens egna reaktioner OM det händer något. Tog mig många år efter ett skitförhållande innan jag hittade den kille jag har nu som jag litar på, men jag trodde verkligen inte det skulle hända hade inställt mig på ett singeliv resten av mitt liv men sen så fanns han där bara helt plötsligt.Så släpp det hela och gå vidare utveckla dig själv helt enkelt.

Ja du, man får bara ta klivet. Det är ohyggligt svårt att ta det där första steget.
Jag vill inte berätta vad jag har varit med om, men man kan väl sammanfatta det hela med att min tillit till människor (läs: män), en tid därefter, i princip var noll. Jag svor på att aldrig någonsin inleda en relation igen. Initiellt valde jag alltså, för att skydda mig själv, att vara helt kall. Jag höll allt väldigt casual, väldigt ytligt, väldigt mycket på mina villkor. Jag ville bestämma, för jag tänkte att det var bästa sättet att skydda mig.
Och så en dag fick jag känslor för någon, fastän jag inte ville (som om man kunde styra över sådant, ha). Och jag freakade totalt när jag insåg att jag kände saker, att jag var på väg in i en riktig relation. Det krävdes många och kloka ord från min bästa vän för att jag skulle börja våga lita på denne nye man, ge honom en chans. Jag är nu lycklig, men fortfarande krass, lite cynisk (djupt därinne). Men det håller på att bli bättre.
Jag har insett att jag inte kan styra över allt och alla, jag måste bara hänga med. Ja, jag kanske blir fullständigt krossad om en dag, 6 månader eller 20 år...vem vet. Men under tiden ska jag försöka leva och må bra, och vara lycklig.

Önskar dig lycka till TS. Finns inget annat råd än att ta steget, våga, och vara ärlig mot den du träffar om vad du varit med om och hur det påverkar dig.

Tack Sana och tack anneym <3

Jag vill gärna höra från någon som levt ett långt förhållande med en partner med BL som tagit ur dig precis ALLT och du kommit tillbaka igen!

Tack igen!

Edit: Kan återigen belysa att jag är lika rädd för att träffa någon "otäck tjej" som jag är att såra någon för att jag inte "pallar"....
Mvh
BI

Så känner jag, fan bättre att vara själv... men sen på sista tiden så saknar jag kramar och närhet.

Känns ju lite som att alla man träffar har mer eller mindre en släng av BL nuförtiden. De mentalt stabila är väl redan tagna, antar jag
Jag har dock inga kloka råd att ge, tyvärr, bara medkänsla. Vi är många med dig som försöker ta oss vidare efter att ha blivit runtslungade i relationskaos.
Ska det vara så svårt?

Varför måste du nödvändigtvis ha en relation?

Och sårar människor gör man ju oftast inte för man vill och folk kommer över det ..

Det är där jag står nu, länge känt att jag inte behöver någon men på sista tiden har jag känt just ett behov av närhet, INTE KK!

När man blir lite äldre som jag är så kan en omslingrande kram framför en film vara mer värt en ett ONS, kanske svårt för dig att förstå!

FÖR mig är det viktigt (OM JAG SKA) att hitta en tjej/kvinna/dam som jag har en relation med har inget behov att knulla runt.
/BI

Visst är det så men jag gillar inte när jag får någon annan att må dåligt oavsett anledning.

Kan man inte få närhet av en KK eller av vänner?


Hur gammal är du då? Jag brukar kramas och se på film med mina KK´s också. Även med mina vänner.


Men vad är problemet då? Du låter ju ganska bestämd med vad du vill. Det är väl bara att köra hårt. Finns många små disney-romantiska brudar där ute som säkert skulle vilja ha en ring på fingret.

Jag har vänner, riktiga vänner både tjejer och killar som jag har en nära relation med.

Problemet ser du i min trådstart, jag har blivit skadad psykiskt pga av en relation med en riktigt sjuk människa!

/BI