Citat:
Ursprungligen postat av Krokz
Börjar känna mig mer och mer hjälplös, vet fan inte vad jag ska göra snart. Går halvt runt i dvala och dagdrömmer. Ska börja plugget om några veckor i alla fall, då har man något att sysselsätta sig med, även fast jag inte direkt ser fram emot det heller. Allting är så jävla värdelöst.
Jag har läst alla dina inlägg i denna tråd, och jag valde att citera ovanstående för att det på ett kortfattat sätt sammanfattar vad jag känt under de senaste åren och även idag. Jag känner att loven är allra värst, för då har man så mycket tid för sig själv och att dagdrömma/vara i en dvala som du beskriver.
Jag är över tio år äldre än dig, och känner igen mig i otroligt mycket av det du skriver om. När jag ser tillbaka på mitt liv ångrar jag att ingen ingrep och försökte hjälpa mig när jag var yngre, men jag ångrar också att jag själv inte på allvar tog tag i problemet när jag gick i gymnasiet exempelvis.
Det råd jag ger till dig är varken särskilt roligt eller orginellt, men jag skulle råda dig till att söka hjälp, även om det kan suga till en början. Jag ångrar nämligen väldigt mycket att jag inte börja söka hjälp då jag var i 18-20 års åldern. Det hade kanske tagit 3-4 år innan den stora skillnaden hade visat sig, men nu är jag snart 30 och det är ännu tuffare att ta tag i detta nu.
Jag fick ofta rådet att ägna mig åt mental träning, fysisk träning och sociala aktiviteter. Inget av detta funkade för mig. Jag kunde inte tänka bort min sjukdom, det fanns ingen mental träning i världen som kunde råda bot på den.
Så mitt råd som medmänniska, ta kontakt med vården och beskriv för dom som du beskrivit för oss här på FB. Det kommer inte vara särskilt kul till en början (själv gav jag upp rätt snabbt) då man blir skickad på remiss hit och dit, blir ordinerad antidepp-medecin på ett slentrialmässigt sätt, men då det gäller människor jag känner som faktiskt inte gett upp trots att det sög i början har livet blivit bättre.
