Det kan hända att detta har tagits upp i anslutning till någon annan diskussion, men jag har inte hittat något så jag gör ett försök med en ny tråd. Nu till frågan. Varför har engelsktalande så svårt att få till den avslutande vokalen i ord och uttryck som art déco, art nouveau och touché*? Varför envisas de med någon form av diftong, [nuvoʊ], [dɛkoʊ], [tuʃeɪ]? Jag har full förståelse för att ett främmande ljud ändras till något bekvämare, så det är inte det som är problemet. Jag tror att de flesta svenskar också uttalar art déco annorlunda än i originalspråket, med retroflex och långt /k/, alltså [ɑʈ dɛk:ʊ]. Jag hävdar dock att någon form av motsvarighet till dessa vokaler faktiskt finns i engelskan, så det borde inte vara ett så stort problem.
En /o/-haltig vokal finns i caught. Möjligen är den något öppnare, men ändå. Men i raw finns väl däremot en tydlig /o/-vokal**? Gällande /e/ finns någon variant av denna vokal i t.ex. bed i engelsk RP; den är dock kortare. I amerikansk engelska har väl även here ett rätt långt, förhållandevis slutet /e/? Vokalerna i dessa ord är dessutom betonade. Engelskans vokaler, t.ex. i bed och caught, tenderar emellertid att stå i slutna stavelser, så det kan har något med det att göra. Ord som raw är dock ett argument mot detta.
Andra teorier? Beror detta på uttalssvårigheter eller är det något engelsmän lägger sig till med mer eller mindre medvetet?
*) Jag använder medvetet ordet engelsktalande lite slarvigt och generaliserande. Det kan mycket väl finnas dialekter där de aktuella ljuden kan produceras utan problem.
**) Den närmar sig dock /ɑ/ i amerikansk engelska.
__________________
Senast redigerad av In-Fredel 2011-08-01 kl. 19:11.
