Hur svarar man bäst på banala trådar i Språkforumet?

DETTA INLÄGG RIKTAS TILL SPRÅKFORUMETS FREKVENT POSTANDE EXPERTER


Väldigt ofta spårar en enkel fråga i Språkforumet ur till massor av hårklyverier, späckade med språkvetarjargong...

Frågan är dock om TS verkligen blivit klokare? Uppfattat svar på frågorna? Fått veta att det h*n retar sig på har en logisk förklaring och inte är så mycket att hetsa upp sig över (...ofta är det ju just att någon retar sig på något som gör att de startar en språktråd)?

Nej, jag misstänker att TS blev less och kanske lite förbannad när tråden förväntansfullt öppnades för att kolla svaren. Personen återkommer knappast till Språk.

Vad ska en flyktig skribent/besökare i Språk tro när de snabbt skummar igenom de trådar som rör lite de enklare/vardagligare saker som borde tilltala en bred massa av Flashbacks användare?

Konsensus är svårfunna i många trådar. Även när tråden behandlar en högst välkänd och banal sak inom språk.

Många lämnar nog Språk med känslan att det är ett forum för akademiskt käbbel där experter (och i viss mån "experter", men jag riktar inte detta inlägg mot dessa..) springer runt och skjuter välriktade salvor mot varandra. Raka svar på enkla reflektioner från användare ur Flashbacks gemene avgrund tycks ofta anses för banalt och undviks.

(Min teori är att skolade i det moderna relativistiska språkvårdarsynsättet att inga rätt eller fel finns så undviker ni artigt, med vigt skarpskytte, att krossa hål på de oinvigdas klena sköldar. Man vänder sig till alltså till varandra i inläggen)

Vore det inte bättre om denna typ av trådstarter först kunde få några förenklade "lekmannasvar" som flera av er kunniga som skriver mycket här kan instämma (delvis) i? Språkvetarkäbblet dras sen igång längre ner i trådarna...

Ett enkelt svar på en enkel fråga uppmuntrar också icke-språkvetenskapsutbildat vanligt fôlk att våga komma med nyfikna, men kanske lite banala, följdfrågor. De blir delaktiga i diskussionen och kanske väcks deras nyfikenhet och språkobservationsförmåga*?

Missförstå mig nu inte och tro att jag inte gillar ert käbbel.
Ibland blir ert dekonstruerande, problematiserande och teoretiserande, under användning av snäva facktermer, för svårt för mig som endast intresserad pöbelsperson att hänga med i, men klart att ni ska få diskutera sådant här.
Ofta kan jag faktiskt hänga med i snacket och ofta lär jag mig då spännande saker av er!
.
.
.
.
-------------------------------------------------------------------------------------
*Med språkobservationsförmåga menar jag: Förmåga att mentalt se sitt och sin normala omgivnings språk ur ett utanförperspektiv, som observatör. Oftast när vi använder språket så tänker vi inte på VARFÖR vi säger/skriver det vi gör. I det dagliga normala språket i vår kommunikation med omgivningen koncentrerar vi oss på på VAD vi vill förmedla för budskap. Orden, grammatiken och sättet vi framför det på kommer ganska automatiskt när vi väl format budskapet i vår hjärna. Vi tar språket för givet, så att säga. Det krävs det lite vilja, intresse och träning för att bli bra på att betrakta sitt eget normalspråk från ett någorlunda neutralt observatörsperpektiv.
Förstår ni experter vad jag menar? Finns någon fackterm för vad jag menar?

Har du några exempel på trådar där det gått fel, och hur det kunde gått istället?

Jag har nog gjort mig skyldig till en hel del käbbel, men ofta beror det på att TS ställer en fråga från fel håll, till exempel "Kan man säga så här?" eller "Heter det x eller y, vilket är rätt?". Då ser jag det som det enda rätta att påpeka att frågan är felställd, och om jag har tid och ork, formulera om den så att den betyder någonting meningsfullt och svara på den frågan istället.

Det gäller inte bara frågor av typen "Vad är rätt/fel?", men de är vanligast.

Ja, det är ju i regel just så att frågorna är ställda på ett sådant sätt att de inte utan vidare kan besvaras. Detta skulle man kunna säga mycket om, men jag inväntar TS exempel ...

Jag tycker att detta inlägg förtjänar en diskurssion. Det handlar om klimat; språk- och samtalsklimat eller samtalskultur om man vill. Jag tycker MauroSpockos förslag om ett extra delforum för lingvistiska experter med mer avancerade frågeställningar vore ypperligt. Jag tror att det kommer att bli väldigt välbesökt och få många läsare/följare. Det finns jordmån för genomtänkta svar och mer djupgående engagemang, också ett tecken i tiden.

Ja.


Ja. För övrigt anser jag att MauroSpockos strävan och sinne för ordning bör hörsammas.

Behövs inte. Använd sökfunktionen.

För övrigt har jag också läst Macchiavelli men dragit andra slutsatser än somliga.
Jag anser att Fursten bör träda tillbaka och nominerar Egon till demokratisk ledamot av Språkakademien. För lång och trogen tjänst. Jag vet att Egon, även om han är blygsam, läst Platons Staten. På original, månne?

Fursten är rätt tråkig; jag minns inte ens om jag brydde mig om att läsa klart den. Platon, däremot, är roligare. Eller rättare sagt: attiska är oftast trevligt. Lycka till med akademien.

Jag tycker just blandningen är det tjusiga här. Man måste inte läsa allt, och en viss ”elitism” bör det finnas utrymme för. Personligen är jag inte särskilt intresserad av grammatiska utredningar, utan läser med större behållning inlägg om översättningskonstens problematik och språkets psykologiska och sociala aspekter, men jag tycker allt hör hemma här som har med språk att göra. Att skilja ut det ”högre” från det triviala vore att stympa samtalet, ett utslag av mer arrogant elitism än att ha det som nu, då det närmast tas för givet att vem som helst som har kraft, tid och lust att ta del av ett resonemang förutsätts kunna göra det. De är rena folkbildningen, i en tid då folkbildning annars har blivit ett fult ord, i nivå med paternalism.

Naturligtvis bör en frågeställare bemötas med hyfs och ges ett begripligt svar, om än det blir en approximation, men fungerande kompromisser är den inte så slaggfria malm vi är hänvisade till att bryta här på jorden.

Som i exemplet nedan, eller hur menar du. Att referera till sökfunktionen utan föreslaget sökmönster är inte så meningsfullt.

https://www.flashback.org/sok/frågor+som+inte+kan+besvaras?f=88 (??)

Vilka slutsatser drog du av att läsa Macchiavelli och vad vet du om somligas slutsatser som du bara antyder? Halvkvädna visor bringar ingen klarhet. Själv läste jag »Fursten« när jag hade mött exempel på den av tredje part köpte förvaltaren. Tyvärr innebär ofta en kunskap mer också en illusion mindre.

Vad gäller diskussion av språket så vill jag i okontroversiella termer hänvisa till Språkriktighetsboken och SR-P1-Språket. Där reds allmänna språkfrågor ut på ett sätt som knappast kan klassas som elitistiskt. Det är väl en stil att följa i allmänna språkfrågor.

Språkets roll i staten kan inte överbetonas. Där var Platon på rätt spår – med en lätt underdrift. I ett avseende levde Platon i en idyllisk tid: Han hade sluppit se alla de mastodont-organisationer som nu driver sina ofta destruktiva och rått icke-humanistiska agendor, till stor del med ordet som vapen.

Skulle jag överväga att kandiera för Språkakademiska Restkabinettet så vill jag gärna ha Stolen för särskild bevakning av slirig semantik. Med grammatiken ordnar det sig, och med lexikala förrådet.

De nu pågående primärvalskampanjerna i Världens största demokrati erbjuder mer stoff än man kan önska när det gäller opinionsproduktion. I Det Stora Landet har Högsta Domstolen nu fastslagit att organisationer har demokratiska rättigheter. Vad skulle Platon ha sagt om det?

Jag menade snarare att det inte behövs exempel, de sitter tyvärr som taggar i hjärtat ändå. Det ligger inte något äkta hjältemod i att såra sig själv och andra. Det var väl ungefär det jag försökte säga.

PS. Jag har inte läst Platon. Inte heller Fursten. Bara bläddrat och fått refererat till.
Däremot har jag läst Pierre Bayard. Grammatik och liknande är utmärkt att läsa.

Jag tycker att språkforum behöver dig. Och du borde skriva och publicera en understreckare i Svenska Dagbladet. Tack för allt.