Hej Flashback,
Ni behöver inte läsa den här tråden om ni inte vill, jag struntar egentligen i det för allra mest tror jag att behöver skriva av mig. Jag vet egentligen precis vad råden och kommentarerna kommer bli men ibland är det skönt att få skriva av sig och veta att någon läser/lyssnar på det man har att säga.
För snart 4 år sedan tog mitt förhållande med mitt ex slut efter sex år tillsammans. På slutet hade vårt förhållande mer och mer kännts som ett kompisförhållande. Men i efterhand kan jag inte sluta tänka på omständigheterna. Vi hade varit tillsammans i sex år, träffades när jag var 15 och precis flyttat ihop. Med facit i hand vet jag att det självklart kan kännas så efter så lång tid ihop. Hon var och är förmodligen fortfarande idag, även om vi inte pratar så ofta, min bästa vän i hela världen. Den enda som vet preics allt om mig.
Hur som helst, jag gjorde slut eftersom en mer frisk vind blåste in om man säger så. Träffade en ny tösabit som lockade och fick kämpa rejält för att snärja henne efter att det tagit slut med mitt ex. Vi har nu spenderat 3½ år tillsammans och har haft det förhållandevis bra den största delen av förhållandet.
Den senaste tiden har jag börjat sakna mitt ex. Dom första 3 åren var inga problem alls, tro mig jag ägnade inte en tanke åt henne och tyckte mest det var jobbigt när vi stötte på varandra. Men på senare tid... jag kan inte bli av med känslan att jag gav upp alldeles för tidigt, att jag letade efter en anledning att ta mig ur förhållandet. Jag känner fortfarande kärlek för denna människa men vi har båda gått vidare och jag vet inte hur jag ska göra med situationen. Ska jag prata med henne om det? Ska jag prata med min nuvarande flickvän om det? Jag vet inte om det är kärlek till henne som person eller kärlek till den tid vi haft tillsammans, klassisk nostalgi, och det håller på att göra mig galen...
Ni behöver inte läsa den här tråden om ni inte vill, jag struntar egentligen i det för allra mest tror jag att behöver skriva av mig. Jag vet egentligen precis vad råden och kommentarerna kommer bli men ibland är det skönt att få skriva av sig och veta att någon läser/lyssnar på det man har att säga.
För snart 4 år sedan tog mitt förhållande med mitt ex slut efter sex år tillsammans. På slutet hade vårt förhållande mer och mer kännts som ett kompisförhållande. Men i efterhand kan jag inte sluta tänka på omständigheterna. Vi hade varit tillsammans i sex år, träffades när jag var 15 och precis flyttat ihop. Med facit i hand vet jag att det självklart kan kännas så efter så lång tid ihop. Hon var och är förmodligen fortfarande idag, även om vi inte pratar så ofta, min bästa vän i hela världen. Den enda som vet preics allt om mig.
Hur som helst, jag gjorde slut eftersom en mer frisk vind blåste in om man säger så. Träffade en ny tösabit som lockade och fick kämpa rejält för att snärja henne efter att det tagit slut med mitt ex. Vi har nu spenderat 3½ år tillsammans och har haft det förhållandevis bra den största delen av förhållandet.
Den senaste tiden har jag börjat sakna mitt ex. Dom första 3 åren var inga problem alls, tro mig jag ägnade inte en tanke åt henne och tyckte mest det var jobbigt när vi stötte på varandra. Men på senare tid... jag kan inte bli av med känslan att jag gav upp alldeles för tidigt, att jag letade efter en anledning att ta mig ur förhållandet. Jag känner fortfarande kärlek för denna människa men vi har båda gått vidare och jag vet inte hur jag ska göra med situationen. Ska jag prata med henne om det? Ska jag prata med min nuvarande flickvän om det? Jag vet inte om det är kärlek till henne som person eller kärlek till den tid vi haft tillsammans, klassisk nostalgi, och det håller på att göra mig galen...
