Musik som ger gåshud

Äsch det är ju då man kan njuta av musiken och inte bara ljudet. Man ryser när man inser hur simpla saker metallica förvandlar till mästerverk och man hör tonföljderna och lurar sig själv att man förstår hur de tänkte!

Musiken i dom pampiga scenerna i Sagan om ringen trilogin.
Ryser bara jag tänker på det.

Slutscenen i filmen "den siste mohikanen" är helt otrolig.
Fiolmusiken tar över allting när pappa mohikan spöar skiten ur
den ondskefulle Magua.
Har ni sett filmen så vet ni vad jag menar

Men nu handlade det ju om låtar och jag får gåshud när jag lyssnar på

red house painters - uncle joe

Låten börjar som en rysarlåt ska

"where have all the people gone in my life?"

När ryttarna av rohan attackerar orcherna vid Minas Tirith i sista filmen i trilogin
var det nära att jag jublade högt i biosalongen.
Vet precis vad du menar.

ursäkta min trippelpost här men jag måste ju bara nämna

ben folds five - mess

som den ultimata rysarlåten!

"White Man In Hammersmith Palais" - The Clash
"O Helga Natt" - Jussi Björling

Två klassiker som båda ger mig gåshud från fotsulorna till hjässan.

Filmmusiken till "Den siste mohikanen" får jag rysningar av.

Vissa liveversioner av gamla hederliga hårdrockslåtar får också kuken att stå, för att inte tala om liveversionen på George Thorogoods gamla hit "Bad to the bone".

"You got it" med Roy Orbison och liveversionen av Bruce Springsteens låt "Tougher then the rest" ger mig också svåra rysningar.

dj sammy - heaven

och annan upplifting tuggumitrance... annars är house jävligt upphöjande, fast det lyssnar jag jämt på

Bach - Air On The G String
Bach - Toccata And Fuga In D Minor
Bach - Prelude In C Minor

Dom är fina och kraftfulla. När cresendot kommer i "Toccata And Fuga" så ryser jag till.

Sen finns det lite annan musik som man också ryser till.

Guns n Roses - November Rain
Guns n Roses - Patience (introt = orgasm)
Twin Peaks Ledmotiv
Scorpions - Wind Of Change

Finns mycket mer men det är dom jag kommer på såhär på rak arm.

Får mest gåshud av musik live.. hade rejäl ståpäls under brighteyes-konserten under hultsfred -04

Känner igen mig i vad du skriver. Jag vet inte om det är så att jag sysslar med musik dagligen som gör att jag ytterst sällan får den där gåshuds-känslan, det var i alla fall jävligt länge sedan...
Skulle nog kanske vara sist jag såg en film med någon storslagen scen med mäktig musik, typ inlednings eller slutscenen i Gladiator.

Vad jag minns fick jag senast gåshud av ett framförande av Orffs Carmina Burana.

Tämligen offtopic: Ett citat från Edgar Allan Poes essä The Poetic Principle:

And thus when by Poetry, or when by Music, the most entrancing of the poetic moods, we find ourselves melted into tears, we weep then, not as the Abbate Gravina supposes, through excess of pleasure, but through a certain petulant, impatient sorrow at our inability to grasp now, wholly, here on earth, at once and for ever, those divine and rapturous joys of which through the poem, or through the music, we attain to but brief and indeterminate glimpses.