håller han mig hemlig och har mig för bekvämlighet? (mycket text)

Bara en reflektion: Det är väldigt lätt att på ytan vara sams om minst en av partnerna är konflikträdd och håller igen av rädsla för att förlora den andre. Ta inte detta att ni aldrig varit osams som ett tecken på att ni passar bra ihop. Snarare ett tecken på att du håller igen, döljer vad du känner och tar reda på saker om honom genom er gemensamma vän istället för att fråga honom rakt ut. Om du var rak och sa vad du tyckte är det inte alls säkert att ni skulle vara så sams som ni är på ytan. En dag kan det explodera rejält....Bara en reflektion från en som levt och sett och lärt.

För övrigt fattar jag inte alla som envisas med att bli ihop och vilja vara ihop med någon som de absolut inte alls ett endaste dugg kan vara öppen mot och med - och som man för allt i världen inte berättar för hur man mår och hur man vill ha det. Men just det, man är ju käääär = vi kan inte prata med varandra och du får vara otrogen och supa skallen av dig och slå mig men jag stannar kvar för jag är ju kääääääär och då kan jag ju inte lämna dig även om du knullar mina barn.

Alltså. Jag säger ju vad jag tycker till honom. Och han svarar. Men. Jag tjatar inte på honom i tid och otid om det. Jag har sagt att jag är kär i honom. Jag har sagt att jag vill vara tillsammans med honom. Jag har sagt att jag tycker han borde ändra på facebook, mm, mm. Men jag säger det inte 15 gånger om dagen. Eftersom jag tycker det är jobbigt att ta upp. När jag tar upp det så pratar vi om det. Han förklarar hur han ser på det och jag hur jag ser på det. Vi bråkar inte om det. Och jag säger ju inte till honom "antingen är du tillsammans med mig eller så kan det vara" (som många tycker jag borde, eller, detta var ju innan vi faktiskt bestämde att vi var tillsammans, men liknande scenario) eftersom jag inte tycker det är rimliga krav att ställa och att jag är rädd att han faktiskt då kommer säga att det kan vara.

Sen handlar det mycket om att jag känner osäkerheten när vi INTE träffas och det är då jag går och funderar och vill ta upp saker. När jag träffar honom är allt väldigt fint och bra. Och därför känns det ännu mer dumt att ta upp saker som jag känner som jag egentligen vet ligger i min osäkerhet mer än hos honom, även om jag pga det vill att han bekräftar sina känslor mer. För den sakens skull tror jag (naivt nog) aldrig att han skulle vara otrogen, slå mig eller våldföra sig på varken mig eller våra ev framtida barn. Skulle han visa sig vara den typen, skulle det vara annorlunda, been there så att säga.

Jag kan hålla med de andra litegrann, som har skrivit att det ser ut som om du håller igen av rädsla för att han ska tycka att du är svår. Men kom ihåg att det är din förbannade rätt att få vara lite "jobbig" i ett förhållande. Om inte förhållandet klarar det, så är det garanterat inget att ha!

Han har gjort valet att vara tillsammans med dig, umgås med dig, och då skall det vara på er bådas villkor. Det innebär bland annat att lika mycket som han får vara "jobbig" genom att vara osäker på sina känslor, så får du vara "jobbig tjurig flickvän" som ställer krav på att han står för er relation. Er relation är i vilket fall som helst ett faktum, oavsett hur han känner, och att då hålla på att förneka den är både onödigt och egoistiskt. Vill han göra slut på relationen måste han ju göra det aktivt, oavsett om han tycker att den existerar eller ej, eftersom ni umgås såpass mycket. Du kommer ju inte bli mindre sårad av att han gör slut med dig, ifall han kallar det en kk-relation och påstår att han aldrig har lovat dig något. Eller hur? Jag brukar säga, att man kan kalla en ko för en häst, men det är fortfarande en ko.

Kämpa inte emot, lägg inte sordin på dig själv eller försök vara den perfekta och ständigt förstående flickvännen, utan var mot honom som du skulle ha varit mot en pojkvän du visste avgudade dig. Spricker det så spricker det, men du kan inte i längden ha en relation där du hela tiden lägger band på dig själv för att visa hänsyn. Det kommer att ta kol på dig i det långa loppet.

Ja. Jag kanske får börja säga vad som irriterar mig. Men det är ju som sagt så att det irriterar mig när vi inte ses. När vi ses är allt fint. Och det är det som är så svårt att formulera då. Och det var därför jag tänkte på ett mail. Men samtidigt tycker jag iofs att mail är fegt. Jag vet ju att mycket av det jag oroar mig över är med tanke på hur jag blivit behandlad i tidigare relationer och han har bevisat flera gånger om att han inte är ett kräk som de jag tidigare träffat. Och jag vill inte att han ska få skit för hur någon annan har behandlat mig. Samtidigt behöver jag få bekräftelsen pga det. Men ja. Jag kanske ska försöka prata en gång till och faktiskt tillåta mig att ställa lite krav på vår relation.

Just det där med att det är svårt att ta upp saker, är i sig inget bra tecken. Man måste kunna prata fritt och ledigt även om saker som inte är så roliga att prata om. Något säger mig att du ger dig ganska lätt i diskussioner med honom, eftersom ni uppenbarligen har diskuterat dessa ämnen och det fortfarande inte känns bra för dig.

Detta är feedback han måste ha och ta till sig av. Vill han umgås med dig, så måste han lyssna på dig, bry sig om hur du känner och ni måste gemensamt komma fram till en strategi som känns bra för er båda. Inte bara för honom. Det spelar ingen roll att han inte anser sig kär, det ger inga frikort till någonting, i sådana här sammanhang. Med ett förhållande följer ett känslomässigt ansvar, som man bör måna om att ta ifall man har tänkt sig en fortsatt god relation med den andre. Något han kanske bör bli påmind om och ta med i beräkningen.

Jo. Jag erkänner. Jag tycker det är svårt att diskutera och framförallt att hålla mig till varför jag tycker saker är viktiga när han kommer med sina argumentationer att de inte är viktiga. Igår sa han dock en av de finaste sakerna som faktiskt fick mig att förstå på ett helt annat sätt (eftersom jag inte är van vid att det är såhär tar jag ju förgivet att hör han inte av sig är han inte intersserad." Han hade inte svarat på ett par meddelande/mess jag skickat. Så på kvällen när vi var på fest höll han på och messade om ett jobbuppdrag han tagit över i sista minuten. Så pikade jag honom lite att "jaha, nu går det bra att messa och svara direkt när vi är på fest, men till mig kan du vänta och glömma bort!" (han har erkänt vid flertal gånger när jag skriver eller säger att jag vill ha ett svar och att han är dålig på mess att han ibland tänker han ska svara senare och sen ALLTID glömmer bort det, han är väldigt glömsk på den fronten)... Iaf. Så svara han "Jo, men de på det här jobbet känner ju inte mig och vet ju inte om jag kommer imorgon ifall jag inte svarar att jag fått infon. DU vet ju att jag finns kvar hos dig även om jag ibland glömmer svara." Det tyckte jag var oerhört fint och fick mig att förstå lite hur han tänker. Att det var viktigt att svara i början för att visa att han hade intresse av mig men att det nu är inte är lika farligt om han skulle glömma eftersom vi redan har varandra. Så. Jag börjar känna att det är rätt tryggt nu!