Myten om de naturliga ledarna, eller ledarstereotypen

Jo, i hög grad (bl a enligt enäggstudier). Men detta är lite känsligt att forska i eftersom det då måste beröra känsliga saker som etnicitet, kön och "race".



Läs den tidigare diskussionen, så har du svaret.
Personlighetsdragen ingår som en faktor då i maktfördelningsdynamiken i den givna kontexten.
Och precis som du säger så finns det gener som kodar personlighetsdrag, och då ingår dessa gener själva i ännu mer övergripande maktfördelningsdynamik i en större biologisk kontext.

Hitler framställer sig i Mein Kampf som den borne ledargestalten, av ödet utsedd att leda det tyska folket till dess frälsning. Men då han tjänstgjorde i den bayerska armén under första världskriget ansågs Hitler av sina överordnade sakna ledaregenskaper och hade enligt numera eniga hävdatecknare dittills i sitt liv inte visat minsta tecken på vare sig flit, målmedvetenhet eller social begåvning. Tvärtom betraktades han av sin omgivning som en säregen enstöring, en drömmare som tyckte om att fara ut i eldfängda och till synes ändlösa monologer. Hitler kan alltså knappast sägas ha varit född till ledare.

Men så upptäckte antibolsjevikiska arméofficerare österrikarens enastående förmåga att fängsla som talare och bestämde sig för att ställa hans retoriska begåvning i politikens tjänst. Hitler skolades politiskt och retoriskt (i det senare avseendet ironiskt nog av en jude) och blev som alla vet till sist "der Führer" med hela tyska folket.

Fallet Hitler är ett bra exempel på hur en individs särskilda egenskaper och utmärkande personlighetsdrag – här framför allt sinnet för maktspel kombinerat med en fanatisk läggning, en klangfull röst och en plastisk mimik – blir avgörande i ett specifikt sammanhang dit personen ifråga förts via en lång kedja händelser som ingen på förhand skulle ha kunnat förutse.

Einstein gick ut som en dålig medelmåtta i sin klass på universitet, och han erbjöds inte ens en tjänst.
Men han visste naturligtvis att ingen ändå skulle tillåta han att forska i det som han ville. Istället så livnärde han sig som bl a privatlärare och forskade närhelst han kunde.
Han skulle stå för det största vetenskapliga genombrottet sen Darwin, och påverka världshistorien i ordets rätta mening antagligen mer än någon annan sen Darwin.
Man kan fråga sig var en sådan människa får sitt självförtroende från, att göra på det sättet. Han visste från början.

Var han en ledare? I en viss mening var han det. Men han ledde inte människor, han ledde vetenskapen och historien.

Ledare är helt enkelt de personer som har hög status inom en viss grupp. Det finns inga
universal-alfahannar som alltid och i alla miljöer styr och ställer som de vill. Tror ni att
eparaggande Ronny från vischan skulle dominera om han hamnade på fest bland
södermalmshipsters eller stekare? Tror ni att hans tribalgaddar och förmåga att klämma
in tre snusprillor samtidigt i sin överläpp skulle generera respekt och beundran?

Nix pix. Dessutom är även själva grundbegreppet "Alfahanne" rent trams - det åsyftar vargar i
flock där det dominanta paret i toppen av hierarkin bestämmer över allt och alla. De andra
vargarna äter, sover, skiter, pissar, jagar och andas efter Alfahanens/honans pipa. Vargar lever
i ett särdeles rangordnat och strikt socialt system. Behöver jag ens påpeka att människan
inte riktigt lever som vargen?

Ja, om han skulle våga det och skita i vad de tycker. Jag ska berätta en hemlighet för dig. Och den är det att ger du dig själv hög status så får du status. Men det är inte att bara göra sådär bara. Utan, du måste se dig själv som överlägsen eller jämlig de andra i gruppen. Och det kan man heller inte göra bara genom att intala sig det, man måste kunna leverera också. Och för att kunna leverera så måste man vilja leverera, och för att vilja så måste man vara engagerad och ta plats.
Så gör jag, och det är automatiskt.
Så även om jag är en tillnyktrande narkoman och egentligen har lägst status, så bryr jag mig inte om det. Det kan iofs delvis bero på att jag har en avancerad examen i botten och har haft ett högstatusjobb en gång i tiden. Men jag skulle inte tro det. Det handlar helt enkelt om att jag inte känner mig underlägsen oberoende av "status".

Känns som att du blandar ihop termer här.

Ledarskap = kompetens.

Status = social lek.

Man kan inte vara en inkompetent, omtyckt ledare men man kan vara en buffel och ledare.

Har alltid tagit stor plats i grupper och har även hög status på mitt jobb. Är även kompetent och hamnar med all säkerhet i styrelsen ifall jag vill vara kvar så länge.

Var alltid ledaren i "gänget" när jag växte upp och detta speglar sig i mitt arbetsliv. Vissa har definitivt medfödd ledarinstinkt. Att fråga om det finns eller kalla den en myt visar väl bara att man saknar den, eller hur?

jag vill inte hålla på med någon pajkastning här med dig, men angående det övriga i det inlägg som har bäring på topic, så tycker jag killen som pratar om "dynamiska maktfördelningar" är det som förklarar hela saken, dvs det finns inga naturliga ledare
detta är just det som jag tidigare själv tänkt, fast jag hade inget ord på det