Materialism med epifenomenalistiska drag?

Hejsan.
Först och främst så vill jag säga att jag är en agnostisk och ateistisk materialist.

Min f.d. filosofilärare och jag höll med om det mesta när det gäller metafysik, men en sak vi inte håller med om är att ur min syn så är allt materiellt, alltså medvetandet är endast en effekt av biologi, där effekten även är materiell. H-n trodde nämligen att delar av medvetandet inte är materiellt, ungefär som epifenomenalism, men att det inte gäller för hela medvetandet utan endast känslor och personlighet.Min filosofilärare och jag har inte längre någon kontakt och därför vill jag ta upp ämnet med er här på Flashback. T.ex. så argumenterade h-n att ens upplevelser är mer än det materiella. Jag har svårt att se denna filosofi. Någon här som har ungefär samma syn på det som min filosofilärare?

Poängen han söker är väl kanske att många saker går inte att förklara. Vad är gravitation? Det kvant-fysikaliska fältet etc. Allt sådant är beskrivbart men ej "materialistiskt" så det är logiskt.

EDIT: Sen t.ex. har duhttp://en.wikipedia.org/wiki/Emergence toerin som i sig ger upphov till saker som inte går att härleda från sina bitar. Alltså är ju frågan om vi ens har en bra förståelse av vad natur är och vad den gör.

http://plato.stanford.edu/entries/qualia/

Kan vara en bra början om du är nyfiken på hur man har argumenterat för antagandet att "ens upplevelser är mer än det materiella."

Inom medvetandefilosofin generellt verkar det finnas en viss enighet gällande det att kvalia utgör ett reellt problem för materialistiska ståndpunkter.

Hej,

jag kan nog inte svara på den egentliga frågeställningen men passar på att "låna" tråden för fråga hur man kan vara agnostiker och ateist på samma gång?

En agnostiker säger "jag vet inte" när denne blir frågad om gud finns.
Ateisten säger väl "nej" på samma fråga.
Vad säger du som agnostisk ateist på den frågan? "förmodligen inte?"
Jag undrar, inte ifrågasätter (eller jo kanske lite)

Din lärare är dualist. Han menar nog att det fenomenala medvetandet inte kan reduceras till något "materiellt". Hela tankegången går ut på, att det materiella har vissa drag, som verkar inkompatibla med de drag av medvetandet som vi är omedelbart bekanta med. Känslor och andra typer av upplevelser verkar ha en enbart tidslig och kvalitativ existens, medans materian verkar ha kvantitativa egenskaper.

Om du säger, att du har en upplevelse, då ger det inte mening att fråga dig "hur mycket?", utan "vilken typ?" eller "Hur ter den sig?" eller liknande.

Sedan argumenterar ofta dualisten, att vårt epistemiska förhållande till det (medvetna) mentala är annorlunda än vårt förhållande till den fysiska världen. Vi kan ta fel om saker och ting i världen, men vi kan aldrig ta fel av våra inre medvetna mentala tillstånd. T.ex.:

Du kanske känner ett stick i magen just efter du ser en kniv flyga igenom luften och träffa dig i magen, där sticket känns. Sen plötsligt är det hela borta och du inser att du sitter fastspänd i ett apparat, medans en läkare injicerar lugnande medicin i ditt magskin. Du hade alltså just hallucinerat. Men hallucinationen var inte helt nonsens. Kniven motsvarade (grovt) kanylen, och at den flög emot dig motsvarar banan den reste i läkarens hand.

Vad kan vi säga om ovanstående? Du hallucinerade, dvs. såg något som inte var där. Du kände ett stick, och du trodde du blev stuckit med en kniv. Det som ändrades i och med att medicinen började fungera var inte att du aldrig hade den upplevelse (dvs. särskilda visuella bilder av en kniv och en särskilt smärtsam sensation i magen som passade till bilderne), men däremot ändrades dina föreställningar om vad som faktiskt var fallet: du stacks inte med en kniv, även fast du trodde det, men däremot av läkaren.

Din erkendelse av dina egna upplevelsestillstånd är inkorrigibel, medan din erkendelse av den materiella värld (inkl. din egen kropp som fysiskt objekt) är (potentiellt) korrigibel.

Vad vill det säga att vid ett tidspunkt, T1, tro att man har ett godissug, men vid T3 inse att man inte hade det? Ger det ens mening? Om vi antar att du kände något, och fick lust till godis, men när godiset väl låg i din mun så smakade dig inte - hade du då inte ett godissug? Du tog fel i det du tänkte att "om jag får godis ska det smaka mig!", men du hade likväl ett sug efter det, som sedan släcktes när godiset väl hamnade i munnen på dig.

Annorlunda kan man ta fel av materiella förhållande. Du kanske ser nån tjej bakifrån och tror att det är en klasskompiss, men sen upptäcker du, efter närmare inspektion, att hon är en främmande kvinna. Här var det din förmodning om ett externt objekt som ändrades, men objektets natur är helt oberoende av dina förmodningar. Men ett godissug eller en smärteupplevelse är uttömt när väl den framträder för dig. Godissuget är en särskilt upplevelse. Du har inte förmodningar om dina upplevelser - du står i en ganska särlig relation till dem. De framträder direkt för dig, och det finns inget bortom denna "framträdelse" (de är inte framträdelser egentligen, ursäkta mitt ordval). Deras essens är att vara just den upplevelse de är, och ändras något, så är det en ny upplevelse.

Dualisten tänker ofta sådan cirka så. Sen vill han avkräva att du redogör för medvetandet inom materialistiska ramar: hur kan medvetandet vara av samma "stof" som stenen på marken? Stenen föreligger i ett 3. persons perspektiv, medan vi hela livet upplevar saker i ett 1.persons perspektiv. Hur förklarar vi perspektivet? Det intima förhållandet mellan upplevelsen och den upplevande - kan det vara materiellt?

Jag ursäkter evt. klurrigheter i mina formuleringar.

Förstår din synpunkt, men nu är det så att min lärare är monist :/

Det är inte min synspunkt, jag skriver bara slarvigt. Pallar inte kolla igenom min post så mycket. Så det blir lite kaotiskt till tider.

Om han är monist, så må han mena att det mentala är fysikt eller liknande (om han inte nekar materians existens), eller att det är någon sorts funktion eller liknande, som är ontologiskt neutral.

Om han är epifenomenalist, då är han inte monist. Han nedgraderar då det mentala, så det supervenierar på det fysiska, men det får behålla sin särstatus. Han vill alltså neka att det finns typ, en ontologisk primär "själsubstans" som kan existera oberoende av det fysiska. Men att vissa fenomen ändån inte är fysiska.

Jag ska försöka kolla igenom några papirer jag har och återvända imorgon med lite bud på möjliga positioner.

Låter intressant, men jag har fortfarande svårt att förstå hur han får det mer logiskt att den materiella "effekten" inte behöver vara materiell, om du förstår vad jag menar :P

Jaså, men då låter det ganska mycket som goda gamla epifenomenalism. Men det är svårt att säga när infon är så knap.

Så här skriver en dansk filosof om saken:


Vilket vill säga att det är mycket möjligt att din gamla lärare påstod sig vara:

1) Epifenomenalist.
2) Monist.

Men epifenomenalism är egentligen en form av dualism, som måste skiljas från subtansdualism, som låter det mentala vara ontologiskt oberoende.

Är inte så utbildad i metafysik, men jag förstår tillräckligt för att förstå vad du menar.
Vore bättre att försöka ta kontakt med min lärare istället för att diskutera detta här, eftersom h-n tror på det så skulle h-n kunna ge en mer specifik förklaring. :P

Tack för hjälpen, men jag kan nog inte påstå att jag förstår min lärares livsåskådning något bättre.

Återvänd gärna med svaret om du hittar det.