separerat och hon vill flytta till en annan stad.

Såhär. Du säger till henne att hon får flytta och att ni behåller varannan vecka, om boendet skrivs över till dig, annars blir det tingsrätt (och detta hotet genomför du direkt utifall, (inget tummande på konsekvenser).

Om hon flyttar och du står som boendeförälder får hon stå för resorna.

Utan att diskutera vad som är rätt eller fel, så är det taskigt redan när barnet tvingas resa 20 mil. Det kan du ta och säga till henne. Vill hon verkligen att hennes barn ska tvingas resa 20 mil regelbundet?

Ska man klaga på särskrivning, kan man ju själv ägna sig åt rättstavning
TS fd flickvän har inte alls dött, utan dragit.

Förövrigt är bästa rådet du fått att kontakta en advokat som är specialist på familjerätt, kolla också i din hemförsäkring om du kanske till och med kan få hjälp därifrån med advokatarvode mm.

Lycka till!

Snabbläste bara men kommer ditt ex STENSÄKERT flytta? Eller har hon "bara" lite hemlängtan?

Och GV är ju bra att ha... Låter ju så fint, men flyttar hon så kommer hon säkerligen lyckas byta dagis på erat barn, bara så där. Dom är så jävla slappa med att begära in två personers underskrift, men ska hon flytta till en mindre håla kan man ju redan innan ringa de dagis som finns och säga nej till en ansökan från hennes sida...

Men kommer hon de facto försöka flytta hemåt, så det enda du kan göra är att förekomma henne... Stäm henne. Eller erbjud henne under bordet utvigdat helgumgänge och låt henne slippa underhåll. Säg att ni på pappret fortfarande kan ha VV, men att hon lämnar staden utan er unge. DÄR måste du vara stenhård redan från början!

TS, och åldern på barnet...?

Men vad fan. Om ni inte kan hjälpa TS så behöver ni väl fan inte gnälla på hans särskrivningar för den saken skull i stället.



Det som har sagts tidigare i tråden. Skaffa en advokat. Och det är fort... Skynda skynda. I går är redan försent.

Det jag kan säga på rak arm är att hon har ingen rätt att flytta utan ditt godkännande då ni har gemensam vårdnad och att ni har VV och du har vabat lika mycket och varit mer hos läkaren. Så du har där ett bra utgångsläge.
Dock så har hon ingen rätt att flytta hur som helst då ni har Gemensam Vårdnad, det spelar ingen roll att hon är mamman och haft jobbet med att klämma ut ungen på förlossningen.

Det blev väldigt infekterat vid min separation också och hon hotade att flytta till andra sidan landet utan att jag fick reda på var. JAg surfade lite på pappa-barn hemsida och läste där, och tänkte igeno mallt i några månader och jag kom fram till följande slutwsats.

1.) Jag ska sätta barnen i första rummet. Framför mig om det krävs.
2.) Konsekvens: de ska ha ett hem, och ingen jävla växelboende.
3.) Konsekvens: jag kommer inte att gå in i en vårdnadstvist, för att skydda barnen, vad som än händer.
4.) Konsekvens: jag ska försöka ha bra kontakt med modern, och börjar hon gapa så ska jag bara gå. Sen får vi prata på telefon när hon har lugnat ner sig.
5.) Konsekvens: jag får försöka hitta former för umgäng som passar alla
6.) Konsekvens: jag ska hjälpa barnen och mamman med allt som jag kan, vad det än är.

Du måste tillhöra de få som verkligen älskar dina barn mer än du avskyr exet. Ger du henne inget att strida om kan det inte bli något bråk, och framför allt verkar du ha bestämt dig för att fortsätta vara far till dina barn och sätta dem i första rummet! Inte helt vanligt men väldigt bra av dig!

tack, det är ingen som har sagt det åt mig
de flesta kände jag kalla handen ifrån när jag gick igenom denna livskris, så är det att vara man, och de som gav råd, gjorde alltid det från höften och vill att jag skulle kriga och behandla henne som skit
så till slut började jag ana att den rätta vägen var helt tvärtom, att verkligen fråga vad är det viktigaste, och sen föll allt logiskt ut från det
inte vill jag väl kriga och skada mina barns mamma! då skadar jag mina barn också!

när jag väl hade tänkt ut mitt "svar", så kände jag enorm lättnad, och visst att det var rätt svar till 100%, efter detta flyttade hon inte med barnen 50 mil till hennes hemtrakter,

jag fick tänka ut det själv, som man är man inget värd i en sån situation, och min egna familj såg mig nu som ett totalt failure
men den lektionen hade jag lärt mig tidigt, sä därför så gjorde jag som jag själv verkligen ville och tänkte, jag misstrdde min släkt, mina vänner
never mind, allt är bra nu

Vill inte skryta men här har du en till.

Är inte min mening att kapa tråden men lite reflektioner...


VV fungerar bra för många barn, så jag hoppas punkt 2 inte är generell och punkt 3... Så oavsett vad, om ex mamman har boendet och du misstänker pedofili, så kommer du släppa det, "för barnens skull"? Eller om hon dejtar knarkare som slår barnen? Det låter vackert, men att vara 200% medgörlig även när bara exet vinner och inte sätta ner foten och markera gränser (ex, "nu tar du inte mer umgänge mellan mig och barnet") gynnar ingen. För mig låter det där snarare som en ursäkt för en konfliktsrädd att inte ta strid...
Sista punkterna glädjer mig dock att läsa. Är alldeles för få som tänker så.