Filosofins språkspel kontra den vardagliga människans situation.

Filosofi på seriös nivå har en tendens att vara väldigt teknisk. När en utbildad filosof läser texter som innehåller tekniska ord tar han ofta de för givet eftersom h*n har en föruppfattad mening om de. Men när en helt oinsatt person börjar försöka förstå sig på säg Kants argument om subjektet eller ännu värre Foucault eller Heidegger så finns det ingen chans att den kommer förstå helt och hållet vad dessa filosofer menar, från första början. De är nästan mer benägna att försöka förstå sig på terminologin. Men terminologin i sig har inte någon bestämd avgränsad tolkning.

Frågan är då om deras brist på förståelse har att göra med inkompetens eller om de bara inte är insatta i språkspelet som pågår i dessa nämnda filosofers argument. Till slut så måste vi människor kunna relatera till det som sägs för att vi ska kunna förstå och när vi inte kan relatera blir de orden meningslösa för oss.

Så hur kan vi försäkra oss om att "Sänningen" verkligen ligger i dessa höguttalade ord utan att vi själva sätter in oss i språkspelet (genom att plugga, plugga, plugga), och därmed sälja våra själar så att säga?

Det jag menar med att "sälja våra själar" är att det krävs en slags acceptans av filosofisk terminologi för att kunna gå vidare med en given resonemang. Annars skulle vi kunna analysera innebörden av varje ord i oändlighet utan att komma till en absolut konsensus av vad de innebär.

Jag har egentligen ingen bestämd frågeställning angående denna fenomen. Det ända jag kan säga är att det är något misstäksamt. Era tankar för att klargöra detta, vart de än hamnar, är välkomna.

Att det kan vara väldigt svårt att hänga med i vissa filosofiska texter när man inte förstår alla begrepp håller jag med om. Finns det egentligen någon sida eller liknande som ger en kraschkurs i ämnet?

Inte vad jag vet. Men även om det skulle finnas vore det inte till mycket hjälp för denna tråd då begreppen inom filosofin används på så olika sätt av olika filosofer.

Menar du att när man accepterar en begreppapparat så har man på förhand accepterat reglerna för argumenten som terminologin möjliggör?

Svajig trådstart, så jag hänger inte riktigt med.


Stora delar av det filosofiska arbetet är ett definitionsarbete där det ofta blir väldigt tydligt både vad gäller innehåll och motivationen för en specifik definiens. Det är ofta väldigt öppet - och är det inte det för somliga begrepp gäller oftast att de inte är centrala för arbetet och kan lämnas obearbetade tills vidare, och där gäller ju en nedärvd kompetens kring begreppet hos filosoferna.

Det skulle jag nog vilja påstå, mer eller mindre, men att acceptera en begreppsapparat är att i viss mån acceptera argumentationen.
Filosofins kärna borde vara den avklarnade tanken, men sedan Heidegger så har det utvecklats en riktning inom filosofin som gått från mångtydighet till ren subjektivism.
Det går inte att befria sig från tanken att många anhängare till denna utveckling utnyttjat miljön för att stärka sig ego med hjälp av nonsens.

Ja något i den stilen. Det verkar som om begreppen har en nödvändig funktion för argumentens giltighet (vilket inte är något konstigt i sig) men att begreppen ofta inte är nödvändigtvis "giltiga" eftersom de kan ha en betydelse som inte alltid är klar. Dessa verkar ursprunga mer från intuition mens själva resonemanget som följer från de regleras mer av logik. Ordet "transcendence" (på eng) har exempelvis används inom filosofin på många olika sätt. Jag ser därmed begrepp lite som att ha en atomistik funktion för resonemang/satser. Men dessa atomers innebörd är ofta antagna och inte bestämda. De har ingen nödvändig giltighet fastän de har en nödvändig funktion för det man vill argumentera. De verkar nästan vara en slags smygmarketing för att man ska kunna köpa ett resonemang. Bättre än så kan jag just nu inte förklara det jag menar. Hoppas det klargör lite det jag vill ha sagt.

Jag kan känna igen det du skriver. Olika vetenskapliga perspektiv brukar ju använda olika begrepp för samma sak. Utifrån ett postmodernt perspektiv talar man till exempel om att seder och bruk "produceras" medan man ur andra perspektiv talar om att de går i arv.

Detta måste väl närmast ses som sekteristiska tendenser som motverkar samarbete mellan olika inriktningar. Personligen anser jag att begrepp borde standardiseras så långt som möjligt. Förmodligen skulle andelen nonsens-projekt bli färre, allting skulle bli klarare och icke-insatta skulle få tillgång till arbetet. Jag efterlyser dock inte en standardiseringsbyrå på grund av den censurrisk som det skulle innebära.

Man bör ju inte överdriva problemet heller, i synnerhet inte om vi talar om analytisk filosofi, där det som sagt ofta är transparent vad gäller defintionerna. Det ligger i hjärtat av filosofin att lägga alla kort på bordet.

Däremot kan det i trängda situationer, som i exempelvis i politiska diskussioner, det vara svårt att tränga bortom den fond av ordval som styr diskussionen. Exempelvis kan det vara stor skillnad i slutsatser hos debattörer och åhörare hur man benämner ensamkommande flyktingbarn. Om det är flyktingar juridiskt eller moraliskt, om det är barn juridiskt eller biologiskt, eller om det är barn överhuvudtaget. Ja, bara att man kallar dessa för ensamkommande flyktingbarn innebär redan så mycket för vilken position som är i pole position.

För filosofi finns det tid, utrymme och vilja att låta sådant vara transparent, men i många andra "diskurser" är det främst en ideologi och först i andra hand ett tänkande som styr.

Jag har också upplevt som du säger att den analytiska traditionen är ofta mer tydlig vad gäller språket. Man skulle däremot kunna utöka argumentet till någonting i stil med: hur tydlig språket än är så vilar begreppsaparatet på en slags intuitionism beträffande till ex. verkligheten eller medvetandet. Men det är en intellektuell inuitionism om verklighetens beståndsdelar (de tillgängliga kategorierna som finns tillgängliga i en viss epok av rationalitet) som framförs av ett fåtal människor med en viss "mentalitet". Sedan etableras dessa språkliga komponenter och blir till norm för filosofer. Filosoferna arbetar därmed inom ett förbestämt ramverk. Det är just detta ramverk som verkar vara så kontigent änfast den antas ofta som absolut. När jag läser en filosofisk text tar jag terminologin som absolut och sedan försöker jag tolka samt vara kritisk mot argumentationen. Men jag är sällan kritisk mot terminologin i sig just eftersom den verkar så självklar. Jag vet inte om det är så för alla men jag kan tänka mig att det är det för en del. Men att den verkar självklar behöver inte innebära nödvändig epistemologisk/ontologisk sanning.

Det är iof också någonting intressant att fundera över men jag syftar nog på någonting mer atomärt inom språket. Ord som (jag läser filosofi på engelska och årkar inte översätta just nu) conception, perception; reason, experience; transcendence, fundamental; osv. De är centrala för många filosofiska texter men de har haft en skiftande betydelse genom tiderna. De är aldrig fast definerade. Ibland byter man ut terminologin mot nyare också eller avskaffar man den helt. Och det verkar saknas en logisk koppling mellan dessa skift. Samtidigt använder vi dessa ord för att beskriva vår erfarenhet. Man kan inte hjälpa undra om språket/mening har en avgörande roll i vår erfarenhet. Intuitivt borde erfarenheten inte bero på orden och deras mening. Utan orden enbart beskriver erfarenhet. Jag stannar här för jag blir själv förvirrad annars. Jag anar att jag lagt fram en ganska svajig inlägg här