Hej, ska väl börja med att presentera mig själv som en vanlig, frisk 18-åring... Rök/drog/alkoholfri, bor i en lugn, glad och trygg miljö och har vänner och fritidsintressen.
Känner mig dock förvirrad och skulle behöva hjälp att förstå mig själv. Antingen om någon känner igen sig i det jag upplever, eller ja... vad som helst.
Känner mig frustrerad då jag känner att jag börjar uppleva samma saker jag trodde jag lyckats lägga bakom mig för många år sedan. Känner inte att jag har en ordentlig uppfattning om mig själv och hur/vem jag är då mitt huvud studsar fram och tillbaka för mycket, och uppenbarligen har vad jag gjort tidigare inte funkat då allting kommer tillbaka om och om igen...
Har tidigare haft (men inte tänkt på dem med det ordvalet under tiden det pågick) depressioner som pågått under längre tid... De jag minns starkast var under 13- och 15 års ålder som då involverade kraftigare ångestattacker, men har av anledningar varit låg under perioder 11-12 års ålder också, och hade säkert mina svackor under 14 med...
Den perioden vid 15 års ålder minns jag väl starkast och ser tillbaka på den perioden som då jag mådde sämst, och när jag väl tog mig ur det upplevde jag ett extremt rus av eufori. Allt var möjligt och världen låg vid mina fötter! :P
Upplevde väl efter det en period av smärre ångestattacker igen, men tänkte inte så mycket på det.
Hamnade väl i en lycko-period igen sen... Älskade allt och alla, inget var ett problem... Allt löser sig. Nyfiken på framtiden och hoppfull.
Sen så nu, så har jag märkt att jag glider ner i en svacka igen, haft några kraftigare ångestattacker igen i stil med de mitt 15-åriga jag upplevde och jag är förvånad och frustrerad, trodde jag hade lagt dem bakom mig...
Fast just ångesten i sig är inte så allvarlig... Det är det här studsandet som förvirrar mig som mest, att mitt huvud inte kan bestämma sig. Det är sällan heller det är det ena eller det andra, alla tankar blandas hela tiden och varierar i intensitet från att vara så starka så att jag inte vet vart jag ska ta vägen till att bara finnas som ett litet eggande spöke i bakhuvudet ibland... Och så till vissa dagar då jag är helt som en ny människa, då allt är som förbytt (detta gäller både positivt och negativt).
Sedan ett par månader sedan när jag insåg att inte alla upplever det här har jag väl tänkt lite mer på hur ofta det inträffar... och det kan växla mellan veckor, dagar... Ibland t.o.m. timmar (men då slutar det sällan bra) då tankarna studsar från svart till vitt. Oftast är det inte så drastiskt, men det händer. Känns nästan som jag har två olika lägen som jag växlar mellan utan större kontroll.
Det som hör till det mer negativa är väl:
Ångest, förstås. Ökad nervositet/panikkänslor över annars vanliga saker, ibland (men sällan) fullbordade attacker.
Ogillar extremt minsta ändring av planer, leder snabbt till ångest.
Misantropi... Tappar hopp om mänskligheten... Socialt undvikande/avskärmande. Klarar inte av/vill inte umgås med människor, inte ens nära vänner. Känner hur allas sämsta sidor strålar från dem, nästan äcklar mig rentutav. (känner av mina egna negativa sidor också, och undviker folk pga dem med)
"Glömmer bort" mig själv emellanåt. Känner inte igen spegelbilden, och "påminns" om saker om mig själv, som om jag sedan länge skulle råkat glömma dem (som mitt eget namn t.ex.)
Känns som om jag "lever i overkligheten". Allt är luddigt emellanåt, och ibland känns det som om saker som händer inte händer "på riktigt", även om det inte är några extrema upplevelser.
Matvanorna hamnar i obalans... Får för mig saker, äcklas av vissa saker plötsligt... Hetsäter lätt eller minimerar matintag.
Får tankar i huvudet om att slita sönder/krossa saker jag gjort, skrika till min familj och vänner hur mycket jag hatar dem (men får skuldkänslor av det) eller klösa djupa sår i mig själv (skadar inte mig själv dock, det är bara dumt)
Allt/jag känns bara hopplöst/värdelöst... vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.
Sen kan jag vara raka motsatsen...
Uppskattar allt, njuter till fullo av minsta lilla... känner verkligen att jag lever i "nuet" och det finns inga problem i världen...
Allt löser sig (ibland nästan magiskt) och jag älskar allt och alla, trots alla deras misstag (får ofta en översvallande lust att berätta för alla hur mycket jag älskar dem, men har aldrig gjort det då det skulle ses som konstigt). Känner mig ofta väldigt kreativ då också, har lätt för att genomföra saker och får många kul idéer och vill göra allt på en gång... Känner ibland att jag har så extremt mycket i huvudet, och som om hela världen omkring mig rör sig i slowmotion jämfört med mitt huvud... Allt känns så bra och det känns som jag har nästan full kontroll över allting. Känner mig nästan stressad (fast på ett bra sätt) att genomföra allting så snabbt som möjligt.
Känner bara sån översvallande lycka för allting.
Vet inte vad folk skulle tycka om jag försökte berätta allt detta för dem
känns som det mesta utspelar sig i mitt huvud mer än utåt och att de bara skulle skratta åt mig, att jag är dum och tänker för mycket.
Sen är det sällan bara svart eller vitt, utan jag fungerar ju normalt och är en fullkomligt "normal" och behärskad människa i de flesta sammanhang... Det är väl bara några få av mina allra närmsta vänner som fått uppleva lite utav mina extremare toppar och dalar, brukar annars lätt hålla det mesta för mig själv pga att jag för det mesta har svårt att "släppa in" folk för nära inpå och i mitt huvud.
Vet att jag har bytt sinneslag periodvis även tidigare och inte bara nu (separerade mg själv från "ångest-jaget" runt 13 års åldern) men är arg för att jag är inte säker på att det var så nära växlande som jag fått för mig att det är nu... och om det nu kommer tillbaka igen så intensivt så kunde jag uppenbarligen inte komma ifrån det så bra som jag trodde.
Det här är ju inte jag. Det är inte så jag vill vara... eller? Vet knappt ens vad jag vill och tycker innerst inne, ibland.
Är det bara massa saker jag inbillar mig, eller nån slags "tånårsångest" (finns det ens?) som går över med tiden? Eller är jag bara rentutav dum som inte ens kan hålla ordning på mitt eget huvud?
Ledsen för extrem vägg av text :X svårt o riktigt definera allting på ett bra sätt.
puss och kram, glöm inte att vattna blommorna.
Känner mig dock förvirrad och skulle behöva hjälp att förstå mig själv. Antingen om någon känner igen sig i det jag upplever, eller ja... vad som helst.
Känner mig frustrerad då jag känner att jag börjar uppleva samma saker jag trodde jag lyckats lägga bakom mig för många år sedan. Känner inte att jag har en ordentlig uppfattning om mig själv och hur/vem jag är då mitt huvud studsar fram och tillbaka för mycket, och uppenbarligen har vad jag gjort tidigare inte funkat då allting kommer tillbaka om och om igen...
Har tidigare haft (men inte tänkt på dem med det ordvalet under tiden det pågick) depressioner som pågått under längre tid... De jag minns starkast var under 13- och 15 års ålder som då involverade kraftigare ångestattacker, men har av anledningar varit låg under perioder 11-12 års ålder också, och hade säkert mina svackor under 14 med...
Den perioden vid 15 års ålder minns jag väl starkast och ser tillbaka på den perioden som då jag mådde sämst, och när jag väl tog mig ur det upplevde jag ett extremt rus av eufori. Allt var möjligt och världen låg vid mina fötter! :P
Upplevde väl efter det en period av smärre ångestattacker igen, men tänkte inte så mycket på det.
Hamnade väl i en lycko-period igen sen... Älskade allt och alla, inget var ett problem... Allt löser sig. Nyfiken på framtiden och hoppfull.
Sen så nu, så har jag märkt att jag glider ner i en svacka igen, haft några kraftigare ångestattacker igen i stil med de mitt 15-åriga jag upplevde och jag är förvånad och frustrerad, trodde jag hade lagt dem bakom mig...
Fast just ångesten i sig är inte så allvarlig... Det är det här studsandet som förvirrar mig som mest, att mitt huvud inte kan bestämma sig. Det är sällan heller det är det ena eller det andra, alla tankar blandas hela tiden och varierar i intensitet från att vara så starka så att jag inte vet vart jag ska ta vägen till att bara finnas som ett litet eggande spöke i bakhuvudet ibland... Och så till vissa dagar då jag är helt som en ny människa, då allt är som förbytt (detta gäller både positivt och negativt).
Sedan ett par månader sedan när jag insåg att inte alla upplever det här har jag väl tänkt lite mer på hur ofta det inträffar... och det kan växla mellan veckor, dagar... Ibland t.o.m. timmar (men då slutar det sällan bra) då tankarna studsar från svart till vitt. Oftast är det inte så drastiskt, men det händer. Känns nästan som jag har två olika lägen som jag växlar mellan utan större kontroll.
Det som hör till det mer negativa är väl:
Ångest, förstås. Ökad nervositet/panikkänslor över annars vanliga saker, ibland (men sällan) fullbordade attacker.
Ogillar extremt minsta ändring av planer, leder snabbt till ångest.
Misantropi... Tappar hopp om mänskligheten... Socialt undvikande/avskärmande. Klarar inte av/vill inte umgås med människor, inte ens nära vänner. Känner hur allas sämsta sidor strålar från dem, nästan äcklar mig rentutav. (känner av mina egna negativa sidor också, och undviker folk pga dem med)
"Glömmer bort" mig själv emellanåt. Känner inte igen spegelbilden, och "påminns" om saker om mig själv, som om jag sedan länge skulle råkat glömma dem (som mitt eget namn t.ex.)
Känns som om jag "lever i overkligheten". Allt är luddigt emellanåt, och ibland känns det som om saker som händer inte händer "på riktigt", även om det inte är några extrema upplevelser.
Matvanorna hamnar i obalans... Får för mig saker, äcklas av vissa saker plötsligt... Hetsäter lätt eller minimerar matintag.
Får tankar i huvudet om att slita sönder/krossa saker jag gjort, skrika till min familj och vänner hur mycket jag hatar dem (men får skuldkänslor av det) eller klösa djupa sår i mig själv (skadar inte mig själv dock, det är bara dumt)
Allt/jag känns bara hopplöst/värdelöst... vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.
Sen kan jag vara raka motsatsen...
Uppskattar allt, njuter till fullo av minsta lilla... känner verkligen att jag lever i "nuet" och det finns inga problem i världen...
Allt löser sig (ibland nästan magiskt) och jag älskar allt och alla, trots alla deras misstag (får ofta en översvallande lust att berätta för alla hur mycket jag älskar dem, men har aldrig gjort det då det skulle ses som konstigt). Känner mig ofta väldigt kreativ då också, har lätt för att genomföra saker och får många kul idéer och vill göra allt på en gång... Känner ibland att jag har så extremt mycket i huvudet, och som om hela världen omkring mig rör sig i slowmotion jämfört med mitt huvud... Allt känns så bra och det känns som jag har nästan full kontroll över allting. Känner mig nästan stressad (fast på ett bra sätt) att genomföra allting så snabbt som möjligt.
Känner bara sån översvallande lycka för allting.
Vet inte vad folk skulle tycka om jag försökte berätta allt detta för dem
känns som det mesta utspelar sig i mitt huvud mer än utåt och att de bara skulle skratta åt mig, att jag är dum och tänker för mycket.Sen är det sällan bara svart eller vitt, utan jag fungerar ju normalt och är en fullkomligt "normal" och behärskad människa i de flesta sammanhang... Det är väl bara några få av mina allra närmsta vänner som fått uppleva lite utav mina extremare toppar och dalar, brukar annars lätt hålla det mesta för mig själv pga att jag för det mesta har svårt att "släppa in" folk för nära inpå och i mitt huvud.
Vet att jag har bytt sinneslag periodvis även tidigare och inte bara nu (separerade mg själv från "ångest-jaget" runt 13 års åldern) men är arg för att jag är inte säker på att det var så nära växlande som jag fått för mig att det är nu... och om det nu kommer tillbaka igen så intensivt så kunde jag uppenbarligen inte komma ifrån det så bra som jag trodde.
Det här är ju inte jag. Det är inte så jag vill vara... eller? Vet knappt ens vad jag vill och tycker innerst inne, ibland.
Är det bara massa saker jag inbillar mig, eller nån slags "tånårsångest" (finns det ens?) som går över med tiden? Eller är jag bara rentutav dum som inte ens kan hålla ordning på mitt eget huvud?
Ledsen för extrem vägg av text :X svårt o riktigt definera allting på ett bra sätt.
puss och kram, glöm inte att vattna blommorna.
