Hur resonera kring "tillfälligt" högre månadsinkomst?

Detta kanske är ett av det största I-landsproblemen man kan ha vid en första anblick men det har i alla fall fått min hjärna att gå på högvarv.

Låt säga att det finns en familj i de yngre 30 med två barn och fint hus i ett bra område, två bra bilar, hyffsade kontinuerliga inkomster tack vare hyffsade tjänstemannatjänster. Pengarna förvaltar de genom kombinerat sparande/amorterande och investerande samt såklart att unna sig själva och barnen en del saker då och då. Fast grundfilosifn är ändå att det är bra att vara ekonomisk och sparsam.

En vacker dag händer det att ena delen av familjen plötsligt får en ny tjänst som består av en hygglig fast lön samt en provisionsbaserad lön. Ponera även att denna personen drivs av att tjäna pengar och den provisionsbaserade lönen verkligen ger lön för mödan. Detta får till följd att personen i fråga numera plötsligt kan tjäna ibland upp till tre gånger så mycket som tidigare men snittar kanske på 2x normal lön. Baksidan av medaljen är att personen jobbar betydligt mer än tidigare.

Min fråga till er är hur denna familj skall resonera kring detta? Den ena delen är att det blir väldigt mycket jobb och mindre familjetid för den hårt jobbande parten. Skall den andra parten gå ned och jobba deltid för att "hålla ihop/serva" familjen?

Den andra delen är den plötsligt högre disponibla inkomsten. Eftersom det i exemplet till stor del är provisionsbaserad lön och kan skilja markant från månad till månad är det svårt för familjen att på förhand veta ungefär hur mycket pengar det finns att röra sig med mer än tre månader in i framtiden.

Det rimliga vore kanske att spara undan en hel del av dessa pengar men ponera att det redan finns en rejäl buffert och det faktiskt känts roligare att spendera och/eller höja sin standard genom att kanske köpa en finare bil/finare hus. Här kommer dock osäkerheten in i den nya plötsligt högre lönen som på ganska kort sikt kan sjunka ner till normalnivå igen.

Är det bättreför familjen att spara undan allting över normalnivå och leva på som vanligt med en helt ok standar för att undvika att eventuellt framöver behöva gå ned i standard eller skall familjen leva mer i nuet och unna sig nu när det finns möjlighet. Hur skulle ni resonera?

Spara udan allt över normal och unna er grejor lite då och då. Kanske städhjälp för att få mer familjetid. Kör inga lyxgrejor

Det låter vettigt men tråkigt.
I förlängningen skulle nog dock det vara det bästa för familjen. Ponera dock att familjen redan tidiigare levt en bit under deras disponibla tillgångar, detta borde göra att det generellt skulle kunna höja sin generella standard.

Sedan tycker jag det låter lämpligt att de kanske unnar sig mer saker i vardagen för att lyxa till det. Saker som kostar vid tillfället men som inte höjer deras kostnader på sikt.

Fler weekendresor
Äta på finare restauranger etc.
Åka taxi isället för buss efter en utekväll.
Städhjälp.

Däremot finns det ju en risk att de då framöver behöver lägga av med dessa nya vanor?

Precis det swisch sa.

Så länge det finns pengar över efter normalt sparande och allt annat, unna er vardagslyx.
Ät oxfilé, gå på fler restaurangbesök, whatever tickles your fancy.

Om sedan ekonomin går ner så visst, det är lite surt att dra in på ovanstående, men betydligt vettigare än att ha dragit på sig högre fasta utgifter

Men om dyrare fasta utgifter är just det som familjen suktar mest efter? Ja, då inte kanske kostnaderna i sig utan mer levernet de kan få genom tex ett större hus och en ny bil?


Utöver själva problemtaiken med hur de skall resonera kring eventuella utgifter så är det väldigt lätt för dem att bli fartblinda. Ett exempel. Den andra parten som även den sitter på ett bra jobb men är en aning ujnderbetald för det hårda arbetet som utförs (är det inte alltid så) kommer ju vid nästa löneförhandling när h*n kanske får 1000kr påökt ha svårt att behärska sig när partnern på ett bräde fått kanske 100gånger mer. Som sagt, ett oerhört I-landsproblem men dock något som gör att det snurrar i skallen.

Det komiska i det hela är också att inte hårt arbete alena hjälper ett skit utan det är viktigare att när man är på rätt ställe vid rätt tillfälle inse detta och då ge järnet.

Det jag ser är två delar i problemet - hur får man vardagen att fungera om ena personen jobbar betydligt mer än innan, och vad bör man göra ekonomiskt vid en höjd inkomst.

Först, hur man får vardagen att fungera vet man bäst själv. Ogillar man att göra hushållsarbete så är det kanske bäst att man har någon som kommer att städar och tvättar åt en, är det barnen man har svårt att hinna med så vill man kanske ha au pair. Eller så går ena parten ner i arbetstid och sköter hushållet. Man kan iaf inte hålla på jämlikheten och att båda ska göra 50% om den ena jobbar betydligt mer, det gäller att hitta en lösning som båda är nöjda med. Går man ner i arbetstid bör man starta ett vettigt pensionssparande för den personen (för att till viss del kompensera inkomstbortfallets längre konsekvenser).

Ekonomiskt, så tycker jag att det beror på ens nuvarande ekonomiska situation. Vill man köpa ett större hus och man klarar av att casha en vettig del så man inte är för högt belånad och man skulle klara av att bo kvar även vid högre räntor och lägre inkomster så varför inte. När det gäller bilar är jag konservativ och säger visst, köp en dyrare bil men cash då. Jag anser att man bör aldrig sluta spara och så länge ni ser till att ni har ett rejält sparkonto om något skulle hända så kör på det. Oavsett om det gäller vardagslyx eller högre fasta kostnader. Dock så bör man tänka igenom det ett antal gånger innan man binder upp sig på högre fasta kostnader.

Till sist, vad gäller risken att bli fartblind så tror jag att det gäller att vara medveten om det och försöka behålla sin respekt för pengar.

Tack för ett bra svar. Jag resonerar ungefär som du gör. Genom att köpa saker kontant så höjer man ju inte sina levnadskostnader på sikt utan det är mer än smäll man får ta nu direkt och om ekonomin just nu tillåter denna formen av utsvävning så varför inte?

Familjen i exemplet är i grunden sparsam vilket gör att de redan innan denna löneökningen oftast sparade runt 50% av sin inkomst varje månad. Vissa av dessa pengar gick senare till större inköp etc men rent allmänt så gick de plus och ökade sin disponibla förmögenhet för varje månad. När sedan denna plötsliga löneökning kom så är ju frågan om familjen fortfarande i samma utsträckning skall vara lika sparsam? En lagom avvägning är kanske att försöka behålla %-siffran mellan leva och spar. Om den tidigare låg på 50% så kan ju målet vara att uppnå densamma efteråt. Dvs om man får 1000kr mer så sparar man 500kr och lever upp 500kr av dem. Problemet här är fartblindheten. Familjen har alltid haft respekt för pengar och vet hur man skall hantera sin ekonomi men när det helt plötsligt kommer in mycket mer pengar så kan småkostnader som den ekonomiska tidigare såg till att minimera plötsligt rinna mellan fingrarna. Visst är det då kanske skönt att slippa anstränga sig för att tex slippa betala en faktura-avgift på 50kr mm mm. Alla dessa småutgiter som man ibland får är ju normalt något som familjen vill undvika men i en period när det plötsligt finns mer pengar att tillgå behöver de/orkar de inte av att göra något vilket samtidigt skrämmer dem.

Dessutom är de rädda för att om de plötsligt unnar sig mer än tidigare att de tappar kontrollen. Ett exempel skulle kunna vara att ena parten impulsköper kläder för X antal tusen kronor. Jättefina kläder och precis de som personen ville ha. Normalfallet för familjen brukar istället vara att vänta till dessa reas ut eller välja billigare men just i detta fallet vill personen med all rätt unna sig att "lyxa" till det och faktiskt köpa just det den vill ha. Så länge detta hålls på en sund nivå och sker bara någon enstaka gång är det ju inga problem enligt mig men i förlängningen ser jag risken för familjen för ett ändrat beteende och livsstil som egentligen ligger en bit utanför deras egna ursprungliga värderingar och bakgrund.

Familjen i exemplet har ju redan en mycket bra ekonomisk grund och förändringen den högre inkomsten gör för deras totalförmögenhet är inte så stor. Däremot så är det ju skillnad varje månad den 25 när det nu istället ofta finns dubbelt så mycket pengar att disponera. Om de väljer att slösa eller spara överskottet kommer på längre sikt knappast vara märkbart.

Det skulle ju vara tragiskt om de pga sparsamhet missar de möjligheter som faktiskt finns och sedan ser tillbaka och ångrar sig. Som jag sade från början är detta ett riktigt I-landsproblem men troligtvis inte så enkelt om man väl skulle befinna sig där.