Jag orkar fan inte mer.

Ikväll rann droppen över, hade ett till början ganska vanligt bråk med mina föräldrar kring att jag är usel på att städa, och eftersom jag bor under deras tak så är det deras regler som gäller. Detta förstår jag helt och hållet, men jag tycker att det finns gränser i hur arg man kan bli och hur stor sak man väljer att göra utav det, när det faktiskt inte är så jävla farligt.
Till saken, det gick så långt att både mamma och pappa började säga riktigt elaka saker som verkligen sved, typ som att dom inte tycker om mig och min personlighet och att alla de dåliga sakerna jag gör (att strunta i att städa alltså) väger upp över de bra sakerna. Och jag är så jävla arg och ledsen, för jag kämpar verkligen för att förtjäna mina föräldrars kärlek och det är något jag alltid har fått göra. Jag är aldrig tillräckligt bra, jag gör aldrig tillräckligt bra saker. Dom är liksom alltid besvikna på mig. Även ifall jag vet att jag gör något dom uppskattar/tycker om, hittar dom istället nya fel att klaga på. Har aldrig hört mina föräldrar säga att dom älskar mig eller så, och när jag har sagt det till dom har om bara skrattat.

Min familj och våra familjevänner bryr sig enbart om yta, allt ska se perfekt ut och "nej vi har inga problem så klart, varför skulle vi ha det?". Det känns som att mina föräldrars vänner tycker synd om mig och mina föräldrar, det är lite som att "Åh, stackars "ogen", hon blev ju inte riktigt som hon skulle, näe.. inte riiiiiiiktigt lika bra, så att säga". Och här bör tilläggas att jag är den enda utav dessa vidriga människorna som faktiskt har en insida och en realistisk syn på saker och ting. Har flera gånger fått höra att mina föräldrar ibland skäms för mig, och det är något jag hittills inte lagt så stor energi på fram tills nu, då dom annars är vanliga glada människor som har sina goda stunder också. Men nu orkar jag fan inte mer, jag vet inte vad jag ska göra.

Försöker jag prata med dom går dom därifrån, och att flytta hemifrån finns tyvärr inte på världskartan. Och när jag tänker i dom banorna så blir jag mer orolig och rädd, för att mina föräldrar kanske inte kommer att vilja ha någon kontakt med mig när jag flyttat hemifrån. Även fast dom kan vara riktigt sviniga och elaka så är dom ändå mina föräldrar, och jag försöker så gott jag kan men jag mår inte bra vilket gör att jag inte orkar hur mycket som helst. Min gamla pojkvän som jag fortfarande bryr mig om och älskar skiteri mig och det känns bara som om att jag duger till att ligga med eller pratas med när det passar honom, för när det kom till våran relation var jag uppenbarligen inte tillräckligt bra där heller. Som sagt, jag känner mig värdelös och oduglig och är rädd för att ingen ska finnas för mig där sen..

Hjälp

Och förlåt för wall of text och ifall tråden är felplacerad

vem bryr sig om dina jävla problem?

Transport går alltid att lösa, så länge det inte handlar om timtals resa till skolan. Du tjänar på det i psykiskt stress om du flyttar, om problemen med dina föräldrar är så svåra som du säger. Går du fortfarande i gymnasiet har jag för mig att man kan få extra bidrag för boende osv, kan vara värt att kolla upp.

Det är dags att flytta hemifrån utan dina föräldrar hjälp. Detta kallas att bli självständigt, något som du verkligen borde tänka över med tanke på din nuvarande situation.

Ikväll rann droppen över, hade ett till början ganska vanligt bråk med mina föräldrar kring att jag är usel på att städa, och eftersom jag bor under deras tak så är det deras regler som gäller. Detta förstår jag helt och hållet, men jag tycker att det finns gränser i hur arg man kan bli och hur stor sak man väljer att göra utav det, när det faktiskt inte är så jävla farligt.
Till saken, det gick så långt att både mamma och pappa började säga riktigt elaka saker som verkligen sved, typ som att dom inte tycker om mig och min personlighet och att alla de dåliga sakerna jag gör (att strunta i att städa alltså) väger upp över de bra sakerna. Och jag är så jävla arg och ledsen, för jag kämpar verkligen för att förtjäna mina föräldrars kärlek och det är något jag alltid har fått göra. Jag är aldrig tillräckligt bra, jag gör aldrig tillräckligt bra saker. Dom är liksom alltid besvikna på mig. Även ifall jag vet att jag gör något dom uppskattar/tycker om, hittar dom istället nya fel att klaga på. Har aldrig hört mina föräldrar säga att dom älskar mig eller så, och när jag har sagt det till dom har om bara skrattat.

Min familj och våra familjevänner bryr sig enbart om yta, allt ska se perfekt ut och "nej vi har inga problem så klart, varför skulle vi ha det?". Det känns som att mina föräldrars vänner tycker synd om mig och mina föräldrar, det är lite som att "Åh, stackars "ogen", hon blev ju inte riktigt som hon skulle, näe.. inte riiiiiiiktigt lika bra, så att säga". Och här bör tilläggas att jag är den enda utav dessa vidriga människorna som faktiskt har en insida och en realistisk syn på saker och ting. Har flera gånger fått höra att mina föräldrar ibland skäms för mig, och det är något jag hittills inte lagt så stor energi på fram tills nu, då dom annars är vanliga glada människor som har sina goda stunder också. Men nu orkar jag fan inte mer, jag vet inte vad jag ska göra.

Försöker jag prata med dom går dom därifrån, och att flytta hemifrån finns tyvärr inte på världskartan. Och när jag tänker i dom banorna så blir jag mer orolig och rädd, för att mina föräldrar kanske inte kommer att vilja ha någon kontakt med mig när jag flyttat hemifrån. Även fast dom kan vara riktigt sviniga och elaka så är dom ändå mina föräldrar, och jag försöker så gott jag kan men jag mår inte bra vilket gör att jag inte orkar hur mycket som helst. Min gamla pojkvän som jag fortfarande bryr mig om och älskar skiteri mig och det känns bara som om att jag duger till att ligga med eller pratas med när det passar honom, för när det kom till våran relation var jag uppenbarligen inte tillräckligt bra där heller. Som sagt, jag känner mig värdelös och oduglig och är rädd för att ingen ska finnas för mig där sen..

Hjälp

Och förlåt för wall of text och ifall tråden är felplacerad

Mina föräldrar ringde mig en dag i skolan och sa att jag inte var välkommen hem, jag fick bo hos min äldre syrra ett bra tag sen drog syrran in lagen(de får inte lagligt kicka ut mig vid den ålder). Att du smågrälar med dina föräldrar och du gnäller gör mig bara arg. Dina föräldrar älskar dig, kom ihåg det.

Självrespekt är det enda som betyder något i världen, sluta bry dig hur andra tycker om dig, vad du tycker är det enda som har betydelse.

den ekonomiska biten då?

Sälja sig lite.........kundunderlaget är enormt och outtömligt.