Vill få rätsida på livet! Är oerhört deppig!

Hej!

Vet inte riktigt om tråden ligger rätt nu, men jag tänkte mest höra lite olika åsikter om hur man kan få "rätsida på livet" så att säga. Är en kille på 20 år och har sedan ett tag tillbaka mått oerhört dåligt rent psykiskt. För att inte gå in för mycket på det så kan jag säga att det hänt en hel del saker inom familjen som påverkat mig. Har också dåliga tankar om mig själv och jag tar åt mig av det mesta. Om människor skulle ha en dålig jargong och bara häva ur sig något kränkande som de indirekt inte menar, så tar jag åt mig. Kanske borde jag inte göra det, men det gör jag.

Känner mig nedstämd nästan varenda dag och jag får sällan någonting gjort. Dagarna går och går. Ibland rycker jag upp mig för någon sekund eller två och tänker; "Men vad fan, kom igen! Jag kan bättre!". Bara häromdagen så intalade jag mig att jag banne mig skulle återuppta min motionsträning, som jag inte gjort på mycket länge pga att jag mått dåligt. Men det blev givetvis ingenting av det. Jag ville så, men någonting sa att det går inte. Det bara går helt enkelt inte! Jag spang en liten bit, sedan vände jag, av ren psykisk utmattning. När jag så kom hem igen så lade jag mig på soffan och sov i flera timmar.

Jag vet att träning brukar kunna få igång kroppen och sinnet. Alla mår vi ju bättre av träning, det är vetenskapligt bevisat. Men jag kan inte börja! Komma igång! Och det gör mig frustrerad, arg, ledsen, upprörd, förtvivlad, ja alla j***a ord man kan tänka sig! Och så är i princip min vardag. Att inte komma igång med vare sig det ena projektet eller det andra, att mer och mer hålla sig ifrån kompisar och bara vara allmänt osocial.

Jag märker själv hur jag förändrats i min personlighet, så jag antar att jag inte är HELT bakom flötet ännu. Ibland får jag fruktansvärda agressionsutbrott, av ren frustrationsångest och jag har slagit sönder både det ena föremålet efter det andra, ofta skadar jag också mig själv samtidigt. Stunden efteråt känns som en ond kraft flygit ur mig. Jag blir trött och utmattad och kan plötsligt tänka mycket klarare. Lugnare. Men då är skadan redan skedd. Föremål ligger krossade överallt och jag känner återigen fruktansvärd ånger för vad jag gjort. Då jag ännu bor hemma hos mina föräldrar så har dom fått sett och tagit emot ett och annat. Jag känner mig upprörd och ledsen över att inte kunna behärska mig, att få vara mitt gamla jag helt enkelt. Och jag är i en ond cirkel just nu, negativa tankar flödar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till snart. Självmord är förstås ingen utväg, även om jag ibland tänkt på det.

Jag har även ett jobb, men inte fast anställning utan bara strö-tider, på ett demensboende. Så dom dagar jag jobbar tycker jag fungerar ok för då uträttar jag ju någonting. Dom dagar jag går hemma är ett rent helvete! Givetvis försöker jag ju att träffa kompisar i mindre skala på min lediga tid, för att inte bli HELT socialt avtrubbad! Och det fungerar ju bra, men jag upplever aldrig en genomlycklig varm känsla på något sätt. Jag skrattar och har trevligt bland människor, men det känns inte alls lika tydligt som förr. Jag känner mig glad på utsidan, men det är bara ett skal. Insidan gör ont nästan jämnt.

Relationer har jag promnt bestämt att lägga åt sidan, jag klarar inte av det just nu... En tjej som dock beundrar och tycker om mig visar ständigt intresse för mig, och visst, jag tycker om henne men kan inte riktigt sätta ord mot ord om jag vill "ta det steget längre" så att säga. Många gånger har jag gjort henne upprörd och ledsen då jag inte kunnat förklara mitt konstiga tillstånd. Återigen får jag skuldkänslor för detta. "Klarar jag att inleda en relation eller inte? Mår jag så pass bra att jag orkar inleda en relation?". Svaret är troligtvis nej just nu...

Kanske också bör tillägga att jag äter Sertralin (1 tablett/dag) för att höja min Seratonin-nivå i kroppen som läkarna misstänker att jag har alldeles för lågt av. Kan dessa tabletter ha något att göra med mitt känslolösa tillstånd? Är så neutral just nu som man bara kan bli. Känner inte för att göra någonting alls i princip. Och JA, jag tycker väldigt illa om mig själv, både som person och jag klandrar därtill mitt utseende. Ibland önskar jag även att jag fick vara någon helt annan, en annan dag vill jag bara vara mig själv. Snacka om två samveten - två personligheter! Och det tär på mig var eviga sekund! Jag får såna känslovågor hela tiden, vet varken ut eller in längre!

Jag vill inte heller flytta till en psykiatrisk mottagning, i rädsla för vad andra ska tro och tycka om mig och det känns fel på något sätt.

Min personlighetsklyvning gör det struligt för mig. Jag är ibland mig själv och då är jag riktigt social, inte för att på något sätt skryta men jag har även hört att jag kan vara rätt charmig hos det motsatta könet. En annan gång mår jag bara fruktansvärt piss och vill inte prata eller visa mig bland folk. Jag blir blyg och tillbakadragen och bara konstig. Och därtill att dessutom känna att man beter sig annorlunda gör mig mycket, mycket arg på mig själv. Jag går då gärna undan för att inte framhäva en agression. Folk ska inte behöva se min dåliga sida.

SÅ, alla ni "bättre mående" får gärna överösa mig med förslag om ni har några. Allt som kan förgylla min vardag är ett plus. Hur BÖR jag tänka och uppträda? Tack på förhand!

Ge den där tjejen en chans!
man brukar bli glad när nån säger att jag älskar dej, + att ni kommer att hitta på saker ihop, sånt gör en glad!

Det är kanske det du saknar innerst inne i ditt liv?
En tjej??????

Hur länge har du fått medicin? Det kan ju hända att den inte har börjat fungera riktigt ännu eller att du behöver en starkare dos. Kan inte mycket om det här tyvärr men jag har en vän som mådde betydligt bättre när medicinerna började att fungera. Hela perspektivet på omvärlden blev betydligt ljusare. Kan du inte få en tid hos en psykolog? Gå till vårdcentralen och kräv detta! Det är din rättighet om du mår dåligt. Det är ok att söka hjälp om man mår skit. Det är inget att skämmas över. Du är inte ensam om att må dåligt utan det finns många. Det är mycket vanligt. Och lika vanligt är det att man bättre senare. Man är då en erfarenhet starkare och har vuxit som människa.

Tycker du ska gå till psykiatrin ändå, finns bättre möjligheter till samtalskontakter där. Låter som du behöver prata med någon om bakgrunden till varför du mår dåligt. Såna negativa tankar som du har är också lämpligt med KBT för.

jag har lite utav samma problem.. behöver ha en tjej men kan absolut inte ta hand om en relation just nu. jag är kall så in i helvete och orkar inte alltid låsas vara trevlig. men jag tror du behöver en tjej du kan lita på 100% som kan hjälpa dig att ta dig ur denna perioden av ditt liv. och av det du beskriver så kan jag också tänka mig att du är lätt paranoid. så det är en jävla svår situation.

Hej! Jo jag har ätit medicinen under ca 5 veckors tid nu, med undantag för två dagar då jag RÅKADE glömma bort det helt enkelt och fick en balansrubbning. Ont i huvudet, yrsel mm. Men jag har nu återgått till att ta min medicin igen, detta var ett tag sedan. Psykolog glömde jag nämna att jag faktiskt uppsöker. Har gjort det ungefär lika länge som jag ätit medicinen, ca 5 veckor, 1 gång i veckan. Det hjälper att prata ut lite, jag mår givetvis bättre genast då jag kommer direkt från psykologen. Så jo, nog ska jag fortsätta gå till dit Jag håller med om att man då känner sig mycket starkare och bättre, nästan som att "Ingenting kan rubba mig nu!". Men det som är viktigt är att man får struktur och balans i vardagen så man inte lägger bara sig ner och säckar ihop, som jag verkar vara en hejjare på Och då är jag plötsligt tillbaka på ruta ett. Vet inte riktigt hur jag ska lägga upp min vardag på rätt sätt liksom.

Ja, jag tror att du kanske har rätt. Men som jag skrev tidigare så går jag ogärna in i detaljer i mitt familjeliv som varit riktigt upp och ner den sista tiden. Jag tror att det kan vara lite allt möjligt faktiskt som påverkar mig. Men att "kasta" mig in i en relation för att hoppas på att det kanske kan lösa mycket känns lite tafatt eller vad man ska säga. Jag vet inte riktigt vad jag känner alls... tråkigt nog. Därför vågar jag inte ta detta steget, hoppas du förstår.