Stora Skol & Kunskapstråden - för de lata

Jag vet inte vad din lärare har sagt, men i As2O3 tycks ju Arsenik onekligen ha oxidationstalet +III. Jag konsulterar min "lilla" bok Descriptive Inorganic Chemistry, och jodå, arsenik(III) finns. Den är för övrigt en svag syra och det är just Arsenik i sin trevärda form som är den giftiga varianten.
Men du har rätt i att oxidationstalet för As kan variera. Det finns flera olika former.

En annan fråga jag kanske kan få hjälp med (det är den sista, jag lovar!):
Ge en tänkbar förklaring - med avseende på elektronstrukturen - till att Mangan kan anta OT +II till +VII.

Mangan står i sjunde gruppen. Den har, i yttersta skalet, två S-elektroner. Dessutom har den fem d-elektroner i skalet innanför som är "nypåfyllda" (sett till hur man fyller på elektroner när man går från en mindre atom till en större). Den kan antingen "släppa" de två S-elektronerna, som ligger ytterst, och få +II, eller "släppa" både dem och de fem d-elektronerna, och få +VII.

Angående arseniken: Lärarens teori kan ju vara att den ena Arsenikatomen har +I och den andra +V (alternativt +II och +IV), men jag tvivlar på att den teorin isåfall stämmer (hittar inga belägg för att det skulle vara så, varken i mina böcker eller i mitt logiska tänkande).

En diatomär opolär molekyl består av två likadana atomer. Di - två. Opolär - de har samma elektronegativitet, vanligtvis pga att det är samma atomslag. Exempel på dessa är Kvävgas, N2, Syrgas, O2 och Klorgas, Cl2. Dessa sitter ihop med en kovalent bindning, dvs de delar ett eller flera elektronpar. För att få ett fullt yttre skal (8 elektroner) så låter atomerna några elektroner cirkla runt båda atomkärnorna, så att de kan räknas som delar av det yttre skalet på båda atomerna. Klor har t ex 7 valenselektroner. De bildar par, två och två, och de två överblivna bildar ett gemensamt par som cirklar runt båda atomkärnorna. Syre har 6 valenselektroner, vill alltså ha två till, och parar ihop två elektroner från varje, så att två elektronpar cirklar runt båda atomerna. Två elektronpar => en dubbelbindning. Kväve har 5 valenselektroner, och delar tre elektronpar, en trippelbindning.


Van der Waals-bindning bygger på tillfälliga dipoler. Vid något tillfälle så råkar det finnas en eller flera elektroner fler på ena sidan av molekylen än på den andra, vilket är fullt naturligt eftersom de rör sig hela tiden. Att det är lite fler elektroner på ena sidan skapar ett lite negativt fält på den sidan molekylen, och ett lite positivt fält på andra sidan. Dessa laddade fält påverkar molekylerna runt omkring, så att de också får en lätt förskjutning av sin elektron-fördelning. Dessa laddade fält gör att molekylerna kan attrahera varandra och en Van der Waals-bindning uppstår. Den fungerar precis som en dipol-dipol-bindning, men är mycket svagare, eftersom de elektriska spänningarna är mycket lägre. Ju fler elektroner det finns i en molekyl, desto kraftigare kan dipolmomentet bli, och därmed ökar också styrkan på van der waals-bindningen. Det är därför t ex de minsta alkanerna (vanliga kolväten) är gaser vid rumstemperatur, medan de större är vätskor. De stora har fler elektroner, eftersom de består av fler atomer.

Salter består av negativa joner (anjoner) och positiva joner (katjoner). Vanligen är anjonen en ickemetall och katjonen en metall. De hänger ihop med jonbindningar, som baserar sig på attraktionskraften mellan negativa och positiva laddningar. När saltet är i fast form är det tätt tätt mellan jonerna. När saltet löses i vatten kommer vattnets dipolmoment göra att det kan ta sig in mellan jonerna och dra ut dem från varandra. Den negativt laddade syre-delen av vattenmolekylen kommer dra i de positiva katjonerna, och den positivt laddade väte-delen på andra vattenmolekyler kommer dra i de negativa anjonerna. Jonerna släpper helt från varandra och sprider sig sedan i hela vattnet. Löst i vatten kan salt leda ström, men inte i fast form (eftersom elektronerna då ligger låsta till respektive jon utan större möjlighet att röra sig). Smälter du däremot saltet (krävs riktigt höga temperaturer) så leder det ström.

Metaller är formbara pga av deras bindning mellan atomerna, metallbindningen. Den är mer flexibel än det hårdpackade saltets jonbindningar. Vet inte hur detaljerad jag ska bli om bakgrunden till detta.

Skriv den balanserade reaktionsformeln för förbränningsreaktionen då svaveltrioxid bildas från svavel och syrgas

Skriv den balanserade reaktionsformeln då svaveltrioxiden reagerar med vatten och bildrar svavelsyra(H2SO4)

Då det sura regnet faller ner på marken kan det reagera med berggrunden. Den berggrund som är allra viktigast för att motverka försurning av våra marker och sjöar är kalkstens berggrund. Under en månad regnar det i genomsnitt 115mm regn över en åker som är 980m gånger 1500m stor. Hur stor massa kalksten går det åt att neutralisera det sura regnet om regnet har en vätejonkoncentration på 3,26*10^-4mol/dm3?

tack så jätte mycke! ska räkna på det nu kemi är inte min starka sida direkt :/

får fortfarande inte till det, känner mig sjukt dum men kan du räkna ut det? blir lättare att förstå om jag kan följa en uträkning...

Koppar(II)joner reagerar med jodidjoner enligt formeln:
2Cu2+ + 4I- → 2CuI + I2
Till en kopparlösning sätts kaliumjodidlösning i överskott och den jod som frigörs titreras med tiosulfatlösning med koncentrationen 0,1729 mol/dm3. 16,73 cm3 går åt.
2S2O32- + I2 → S4O62- + 2I-
Beräkna massan av den koppar som finns i provlösningen.

Vad var det du behövde hjälp med? Posta uppgiften också.

EDIT: ah, det var återtitreringen med jod och tiosulfat. Vänta lite så kommer det ett nytt svar från mig.



Vi börjar där du har fått värdesiffror; tiosulfat, S2O3(2-)
C(S2O3(2-))= 0,1729 mol/dm3
V(S2O3(2-))= 16,73 cm3
Räkna om Volymen till kubikdecimeter (det går 1000 cm3 på en dm3)
V(S2O3(2-))= 16,73/1000 dm3 = 0,01673 dm3

Nu vill vi veta hur många mol (n) det är. Titta på enheterna. Du vet dm3, du vet mol/dm3, du vill veta mol. mol/dm3*dm3=mol, dvs C*V=n

n(S2O3(2-)) = 0,1729*0,01673 mol

Titta igen på andra reaktionsformeln: 2 S2O3(2-) + I2
Det går åt 2 S2O3(2-) och en I2, med andra ord, dubbelt så många S2O3(2-) som I2.
Mol är ett mått antalet molekyler. Går det åt 1 mol S2O3(2-) så går det åt en halv mol I2. Nu vet vi att det gick åt 0,1729*0,01673 mol S2O3(2-) (jag är för lat för att hämta miniräknare). Hälften så många I2 har alltså gått åt. n(I2)= 0,1729*0,01673/2 mol.

Vid en sådan här titrering så låter man all I2 reagera. Den åtgångna mängder I2 är med andra ord all I2 som fanns i lösningen. Denna skapades i första reaktionen. Där gick det åt två kopparjoner, Cu(2+) för varje I2 som bildades. Det måste alltså ha funnits dubbelt så många kopparjoner som det sedan bildades I2-molekyler, och hur många I2-molekyler som bildades vet vi ju vid dethär laget.

n(Cu)= 2*n(I2) = 2* 0,1729*0,01673/2 (jag förkortar bort 2* och /2) = 0,1729*0,01673

Där har du antalet mol koppar i lösningen. För att ta reda på hur mycket dessa väger (dvs massan koppar) behöver vi veta hur mycket en mol väger. Konsultera ett periodiskt system. Vad står det för siffra längst ned i rutan för koppar? 63,55. Detta är molmassan, M, för koppar. Så många gram väger en mol koppar, enheten är g/mol.

mol*(g/mol)=g, dvs n*M=m
n(Cu)= 0,1729*0,01673 mol
M(Cu)= 63,55 g/mol
m(Cu)= 0,1729*0,01673 * 63,55 g koppar.

Varsegod, ta fram miniräknaren. Hängde du med den här gången?

Nej, nu får det vara nog med kemilärargärning för idag. Nu blir det öl istället.

Ozon, som består av tre syreatomer, är format som en ring (triangel) av syre med en kovalent enkelbindning mellan varje syre.