Har nästan tappat talförmågan

Eller iallafall att kunna formulera mig.
Jag har haft social fobi sen jag var liten och det har gjort att jag isolerat mig själv under de senaste åren och har knappt pratat, det har gjort så att jag inte kan tala väl längre, jag kunde fan prata bättre när jag var 10 år. Det är en enda röra i mitt huvud nu och jag måste tänka i förväg vad och hur jag ska säga när jag tex ska boka en tid eller liknande.
Hur gör jag för att kunna formulera mig själv och tala väl igen? Jag framstår som en fjortis med dåligt ordförråd och som inte kan grammatik bra. Och jag gjorde misstaget när jag var liten att koncentrera mig på engelska som har gjort så att jag tänker mer på engelska än svenska i huvudet.

Hur kan jag gå tillväga utan att söka psykisk hjälp denna sommaren?

Öva själv hemma eller gå en kurs i retorik. Retorik kanske inte hjälper ditt ordförråd men man blir bra på att tala tydligt vilket sällan personer med social fobi är bra på. Under tiden du läser retorik kan du bygga upp ditt ordförråd.

Övning ger färdighet som man säger. Hos mig själv ligger mitt största problem just nu i just ordförråd och hur jag ska formulera mig ibland. Detta har dock blivit extremt(!) mycket bättre under de senaste 2-3 åren. Jag slår nästan alltid upp ord när jag ser ett nytt och försöker komma ihåg dem.
Ju mer du skriver och pratar, ju bättre blir du på det (såklart). Du får helt enkelt se till att göra det mer så kommer du kunna titta tillbaka och märka skillnaden.
Nu vet jag inte anledningen till din sociala fobi, men när du lär dig hur människor fungerar (jämför med dig själv) så kommer det bli lättare. ALLA är inte idioter, de flesta är trevliga. I alla fall där jag bor och studerar.

börja tänka på svenska igen. och det är inte så farligt om du inte kan prata så bra, det finns många invandrare till exempel som pratar mycket sämre.

Känner verkligen igen mig, tyvärr.

Jag har också haft social fobi ett bra tag (nu är det mycket bättre) men jag sluddrar så fruktansvärt mycket och kan prata sjukt entonigt. Man märker verkligen att folk inte pallar lyssna på en. Jag försöker verkligen hela tiden att prata tydligt och ibland rullar det på ok men sen så blir det den gamla vanliga tråkiga/otydliga rösten, jag vet inte varför!! Jag pratar en hel del med kompisar nu, även med främlingar ibland, men jag får bara inte tillbaka rösten jag hade förut. Det känns som att för alla andra så öppnar dem bara munnen och börjar prata och det låter jättebra, jag måste hela tiden typ anstränga mig för att säga någonting och känner igen mig det där att man tänker flera sek i förväg exakt vad/hur man ska säga det, hemskt är det....

Jag ska testa någon betablockare, vet inte om det kommer hjälpa mig något med rösten dock.

Jag tycker att jag övar och övar, försöker hela tiden att prata tydligt med folk, med det vägrar helt enkelt att släppa!

Är det bara jag som tycker det är riktigt fysiskt jobbigt att prata? Låter absurt men det är verkligen så jag känner... och det är inte bara mot folk som jag inte känner, utan kan även vara tex familjemedlemmar som det är jobbigt att öppna munnen för. Och vill tilläga att det har ingenting med att jag tänker "åh gud nu pratar jag med en människa, nu är allting jättejobbigt" för allt det där har jag släppt, dessutom har jag aldrig tyckt det varit jobbigt att prata med tex min mamma men den jobbiga rösten finns som sagt fortfarande där.

Jag hoppas dem här pillrena kan släppa några spärrar lös iaf!

Exak samma sits sitter jag i. Vet inte hur jag ska ta mig lös. Engelska på datorn i ca 2 år, helt isolerad och bara pratat med några i familjen..

Känner dessutom ingen där jag bor, pluggar inte men ska börja något till hösten..

Kommer nog bli en mardröm =[ Vill ju vara social men tycker det är extremt jobbigt och ovant och man låter som en tråkig idiot!

Jag känner igen mig lite. Misstänker att jag lider av social fobi och jag tycker precis som zz44 att det är fysiskt jobbigt att prata ibland, och har också rätt dåligt ordförråd. Har funderat ibland på att skaffa Skype och öva lite på att snacka med folk men jag hatar min röst och småprat i största allmänhet :/

låter som en depression, svårare depression ger nästan alltid kognitiv påverkan, språkligt, svårare att räkna, koncentrera sig, minnas mm

Men jag är rädd för att göra bort mig hela tiden, jag bryr mig för mycket om vad människor tycker om mig så det stoppar mig från att våga mer.

Stämmer nog. Men nu när man börjar må bättre och verkligen försöker att börja leva igen, och det vägrar att släppa, vad gör man då? Är man för alltid fast nu med att tycka att det är fysiskt jobbigt att prata osv, eller går det att komma tillbaka till ruta ett så att säga? Vad bör man göra?