Självmordstankar

Hej

Skall börja med att tillägga att detta är ingen attentionwhore tråd utan jag har nu bestämt mig på blodigt allvar att slutet är nära nu. Varenda dag känner jag en enorm ensamhet inombords. Jag känner att jag saknar något. Jag har länge nu levt socialt isolerad och ändå när jag är bland folk så känner jag mig ensam och övergiven eftersom jag inte riktigt vet hur man kommunicerar med folk. Lider av något som kallas för atypisk autism (en mild form utav autism) och sedan så går jag på samhall också. Jobbar heltid inom trappstäd (8timmar). Och ni vet nog hur det är på samhall man får en stämpel av att vara helt efterbliven samt en idiot. Så det gör ju inte det bättre med att mitt självfötroende sjunker en bra bit längre ner. Och så fort jag skall ta kontakt med folk så svarar dem bara okej på allt man frågar dom om. Hela tiden jag som skall dra igång konversationen dom börjar aldrig snacka med mig först. Så jag känner nog att självmord är den enda rätta utvägen för mig trots allt. Hade hopp om att detta skulle bli bättre. Men jag får nog bara lära mig att jag är värdelös unken liten råtta. Som aldrig kommer få någon vidare framtid. Så nu loggar jag ur och säger ett sista hej då till er alla här på flashback.

Syns det på dig att du har autism? Och tror du detta är skälet till att folk inte börjar prata med dig?

Gör det inte! de är ju verkligen den sista jävla utvägen, jag känner inte dig men jag tror nog inte att du försökt allt! tänk på din familj!!

Prata med en psykolog eller någon som bryr sig.

Limpa, du är ingen värdelös unken liten råtta. Du är lika mycket värd som alla andra människor på denna planet, du måste inse det. Även om det finns mörka tider i livet som alla upplever måste man påminna sig själv om att det finns goda sidor. Det finns folk som älskar en. Om man väljer att ge upp gör man ett beslut som påverkar de man älskar en ofantligt mycket. De kommer säkerligen att anklaga sig själva för sitt självmord.

Du måste tänka på de skratt du har upplevt. På de skratt du kan få uppleva. Svackor i livet har alla, men det brukar alltid vända. Efter regn kommer solsken, som man brukar säga. Självmord är aldrig den rätta utvägen.

Jag hoppas att du tänker om angående detta, och jag hoppas att jag inte är för sent ute. Om det är för sent så beklagar jag mig djupt, vila i frid. Hoppas att du kommer till en bättre plats. Det finns folk som bryr sig, det finns någon större som bryr sig.

Jag hoppas du är vid liv ännu och kommer logga in igen, Limpa. Det finns många här som kan lyssna på dig och stödja dig. Ja, människor med autism blir ofta missförstådda och underskattade för att folk inte förstår tillräckligt bra vad autism innebär. Men det finns de som förstår bra med. Du ska inte ta livet av dig. Mycket kan hända i ditt liv, det behöver inte vara dåligt. Du måste inte jobba på Samhall. Det finns andra jobb du kan få! Man kan ta "skitjobb" för att försörja sig. Städare, cafébiträde, jobba på äldreboende, tidningsbud, köra tunnelbana, sitta i en spärr, sitta i kassan i en mataffär m.m. Du kan också utbilda dig och sikta på något mer kvalificerat. Det viktiga är att du klarar dig och mår någorlunda bra. Det är inte kört för dig. Gör inget destruktivt nu. Svårigheter går att övervinna. Är din situation jobbig gäller det att förändra situationen till det bättre. Ta hjälp av andra, du kan få det bättre.

Finns för dig om du vill prata med någon. PM, svarar så fort jag kan.

Alla människor är värda lika mycket!

Inte i den här världen...




Gör det inte... Du kan omöjligt ha provat allt?

Autister verkar vara rätt förtjusta i att ta livet av sig. Jag antar att japanska autister i stort sätt är dödsdömda.

för ca 1 år sedan,Kan du vara snäll och förklara detta så att vi kan hjälpa dig?

Well....under en period i mitt tror det var sista året på gymnasiet så hade jag skapat en tråd på helgon om det fanns någon som jag kunde få köpa ett jaktgevär av. Och ändå hur patetisk och löjlig jag egentligen kände mig pågrund av att jag skrev det mest för uppmärksamhet. Så var det ändå ett OP ifrån helgon som senare visade sig vara en kompis syster som reagerade väldigt starkt på detta. Och beslutade sedan att ringa till rektorn för skolan. Det var då jag visste hur allvarligt detta egentligen var. Så rektorn tog beslutet att kontakta både min mor om detta samt boka en tid till en psykolog. Gick till denne psykolog en tre gånger tror jag. Visade sig vara en rätt okunnig psykolog. Var mest jag som satt och snackade han sa knappt något till mig. Och sedan nämnde jag en gång att jag mitt främsta intresse är då musik. Sedan kom vi in på klassisk musik eftersom jag gillade det och gör det fortfarande. Han frågade mig då vilken favoritlåt jag hade med Mozart och då sa jag Eine Kleine Nachtmusik. Och det konstiga var att vi fick lyssna igenom låten. Och sedan visade han mig på youtube ett urval av bilder vissa var lite obehagliga krigsbilder. Så jag bestämde mig att det här var slöseri med tid att gå till denne flummgubben. Hade en kort period då jag mådde bra igen. Självförtroendet låg på topp och jag hade en hög självkänsla. Sedan gick allt ner igen till det mörka/destruktiva hålet. Så nu ser man allt negativt igen och varenda gång jag går utanför dörren så blir jag stel känner en svag yrsel och kan inte gå rakt ändå om jag inte har druckit en enda droppe alkohol. Jag känner mig också fruktansvärt nervös ändå om jag går på stan. Kan inte hålla ögonkontakt längre. Så jag känner bara att jag vill avsluta allt. Jag orkar inte hålla på att ljuga för folk längre. Dom ser mig som introvert,blyg,tyst,avhållsam. Ändå om jag inte är det. Mina kompisar har aldrig fått sett den jag egentligen är.

Så ditt problem bottnar i skamkänslor? Fast du är inte det du tvingas att göra. Det gäller de flesta. Man är inte sitt jobb, inte sin ekonomi, inte sina kläder och prylar etc.

Vad skulle hända om du bestämde dig för att sluta vara introvert?