Jag har tröttnat på politik. Har inte ni det med?

Sedan jag var väldigt ung, så har jag haft ett intresse för politik. Det första valet jag minns "ordentligt" vad valet 1994 då Socialdemokraterna krossade allt motstånd och fick 45 % i riksdagsvalet. Själv hade jag som liten parvel gjort en flagga med Alf Svenssons bild och Olof Johanssons bild och satt och viftade med dessa framför teven. Varför jag valde just dessa? Förmodligen för att jag tyckte Olof kunde svara så illmarigt och många ansåg att han var så tråkig, därför hejade jag på underdogen.

Jag röstade dock på S i de inofficiella skolvalen i skolan. Senare när jag var runt 16-17 år att komma att ansluta mig till Ung Vänster. Det var lite "speciellt" att vara medlem i ung vänster i en av Sveriges mest borgerliga kommuner. Jag fick dock inget jobb, kunde inte plugga på gymnasiet och mådde allmänt dåligt, så då var det naturligt att gå till en annnan klubb för misslyckade människor. Några drömde om att bli bibliotekarier och jag kom till möterna bärandes på Stalin biografier som jag lånat på sthlms stadsbibliotek. Där fick jag även för första gången en motgång i mitt politiska liv.

Jag hade fixat så att vi kunde få radiotid på lokalradion och jag ville gärna skriva i Ung Vänsters tidning. För detta var man tvungen att bli föreslagen av gruppen. Trodde inte att det var något speciellt med det. Jag hade ju visat framfötterna och en bibliotekarietjej wanna sa att visst så ska du få skriva, men den tuffa lite äldre killen i gänget sa "Vad ska du skriva om då? Jag kan inte stödja någon jag inte känner", förbluffad satt jag där som ett frågetecken och blev "bortplockad" från mina drömmar om att få skriva i den radikala ung vänstertidningen.

Gruppen lades så småningom ned, då de andra inte hade tid längre.

Åren gick och jag gick med i S och SSU. Nu bodde jag i ett fattigare område där invandrartätheten var stor. Det lokala S föreningens medlemmar stödde Wanja och andra till 100%, någon gång sa jag att Wanja gott kunde arbeta som undersköterska någon gång i veckan ibland, detta retade upp en del av mina partikamrater och jag insåg att det är svårt att kritisera personer internt.

På SSU lokalavdelning satt en söt tjej som ordförande och som även arbetade heltid för SSU. Träffarna blev dock väldigt ofta inställda då någon kunde säga till henne att "Nä jag ska spela gittar ikväll" och då kom ingen och alla andra "glömde" att medela mig. Det gjorde mig allt mer förbannad tills jag slutade med allt. Det var min andra motgång större motgång.

I förbittran gick jag till KDU/KD, i KDU såg jag direkt att det fanns vissa grupperingar men insåg snabbt att jag aldrig skulle kunna komma någonvart då KDU sthlm styrdes av en "invandrarfamilj" och dessa röstar alltid på varandra i de interna valen.

Av KD såg jag inte mycket av, fick samtal av en gubbe som sa att han var kommun/landstingspolitiker och att jag blivit rekomenderad att tillhöra hans "gäng" där jag och andra skulle ge våra ideer till honom, så skulle han gå ut med det. Kort sagt han skulle få all cred.

Jag gav honom aldrig några ideer.

Gick tillbaks till S och där rådde Sahlin feber nu, Monica Green höll tal om att Sahlin var en utomordentlig partiledare som dock inte kunde vinna varje kommun åt S. På de lokala S möterna så bråkades det med varandra om småsaker, de satt o skrek o stämningen var inte på topp.

Jag blev för första gången i mitt liv placerad på en S-lista, tänk mig! Jag stod med på en S-lista! Visserligen bara till kommunfullmäktige men vad spännande.

Nu skulle här kämpas med nya ideer, men vad sker? Jo vår "utbildning" består av att sitta och prata om gamla goda tider och hur usla borgarna är. Efter X antal bråk inom gruppen så hoppar jag av.

I ren protest går jag till FP som jag dock alltid i smyg har röstat på i riksdagsvalen. Där välkomnas jag. Problemet är dock att den lokala pampen styr gruppen med jänhand.

Sabuni går ut i FP interna tidning och skriver att fler måste kunna släppas fram, man kan inte sitta både i riksdagen och i kommunen. Detta är jätte bra säger alla, men vad händer? Jo vår riksdagsman fortsätter som vanligt i kommunen och alla beslut som ska tas i gruppen är redan bestämda i förväg. "diskussionen" som råder är mest ett spel för gallerierna. Det är den lokala pampen som får alla uppdrag, samt hans boytoy, en politikerbroiler utan dess like samt några pensionärer. Vi andra uppmanas att arbeta för att de ska bli valda. Skriver så småningom en motion som jag hoppas att jag ska få lägga fram, något de nämnt på en trist utbildning hos FP. Men vad händer? Jo ingenting.
Den lokala pampen struntar i allt detta och andra toppnamn får däremot ge åsikter om att "kamphundar skall icke förbjudas" ( min motion var ungefär i samma nivå som detta). Men då jag itne tillhör det "inre gänget" så får jag inte ens lägga fram min motion!


I alla partier och grupper jag har tillhört, så är det den interna makten som tycks vara det viktiga, käbbel och att göra sig rik på andras arbete. Politik handlar om propaganda och några få ören hit eller dit, men inskränkta friheter som medborgare. Att "få" engagera sig på ett högre plan motarbetas kraftigt om du inte är från "rätt" håll.

Efter allt detta så har mitt politiska intresse kraftigt dalat. Argumenten spelar ju inte ens någon roll längre, det är mest vem som säger det som är intressant.

Har ni liknande erfarenheter eller synpunkter?

Kommer ni orka engagera er eller struntar ni i det?

Hur kan man få fram sina åsikter utan att tystas av lokala pampar?

är alla partier lika genomusla eller finns det något bättre angående interndemokratin? Svar som endast innehåller oneliners undanbedes.

Jag kanske orkar engagera mig när jag flyttar härifrån om något år, men orkade inte ens rösta på FP i omvalet utan röstade på SD istället, för jag är så besviken på brist på demokratin, när man inte får svar på sina frågor, får handlingarna på kvällen innan mötet, brist på diskussion m.m.

I långa perioder så kännetecknar denna låt mitt politiska ställningstagande:

http://www.youtube.com/watch?v=0lvj4AD8Deo

Du borde veta två saker:

1. Aldrig i världshistorien(åtminstone inte i moderna, fria och transparenta val) så har ett val avgjorts av en enda röst.
Med andra ord: din röst räknas inte.

2. I Sverige speciellt så är alla partier, förutom SD och till en viss del (v), i praktiken nyanser av samma socialliberala tomhet. Vissa har några välfärdsdecimaler ditåt, andra hitåt. Att folk är trötta på att höra årets hajp inför varje val när man innerst inne vet att skillnaden är minimal, är inte konstigt.

Det finns två lösningar: bli radikal eller gå och hem och lägg dig på den mytomspunna 'soffan' och stanna där.
Och vill du bli radikal så bli politisk i din aktivism med mera, skapa en blogg och driv en agenda. Att ha flaggor föreställande Alf Svensson ger bara loservibbar(oavsett hur 'länge' sedan det var).

När påstodde jag att min röst var avgörande?

Det finns stora interna skillnader inom vissa partier. Jag struntar egentligen lite i vilket parti jag är med, så länge jag får vara med och bestämma och får föra en politik som jag tror på.

Bilden av Svensson och Johansson var en ankedot från min barndomstid, givetvis sitter jag inte och tillverkar sådant längre.

Jag undrar om TS är en typisk politiker, en sådan som vänder kappan efter vinden, byter parti tills personen i fråga hittar en väg fram.

För att svara på din frågeställning så ja, jag har tröttnat på politik, framförallt för att jag inte orkar höra på allt hönskackel i debatter, men sen också för att klimatet är så enormt fake, och inte har något med verkligheten att göra över huvud taget.

Intressant politisk självbiografi. Jag var själv aktiv i Liberala studenter i Stockholm ett tag. I stort sett alla i styrelsen utom jag gick vidare till lysande karriärer inom politik eller media; Marie Söderqvist, Johan Jakobsson som blev partisekreterare i Fp men senare fick gå efter en skandal, plus en del andra. Själv blev jag nationalist, reaktionär och antiliberal.

Jag har dock inget ont att säga om mina gamla partivänner. Det är ingen tvekan om att vi var ett gäng karriärister, men det innebar inte att vi försökte trycka ner våra konkurrenter på det sätt som du har tråkiga erfarenheter av.

Johan Jakobsson var för övrigt ett politiskt geni och utvecklade på egen hand den strategi som Sverigedemokraterna senare tog över. D.v.s. gör ett politiskt utspel som har stöd av 70 % av befolkningen men som gör pk eliten rasande. Sedan är det bara att luta sig tillbaka när man blir kallad för rasist och nazist av sina politiska motståndare som inte inser att de precis har klistrat samma etikett på 70 % av befolkningen.

Har själv velat gå med i ett ungdomsförbund. Men det är samma skit allihopa , det går ut på att straffa dom sjuka eller dom ambitiösa/framgångsrik eller så hugger man sina konkurrenter i ryggen, vilket verkar vanligt enligt TS historia. Har även hört den av andra som jag litar på.

M, S, V, KD, MP, C, SD, FP har bra punkter allihopa. Men det är alltid något annat man stör sig på i deras program. Antingen är det flum och könsmaktfördelning och pengar till allt och alla samt att straffa folk som har pengar med diverse skatter ( V, S, MP) eller så är det att man ska straffa cancersjuka och andra personer som lider av diverse åkommor med arbete som dom inte klarar av. (M, FP, C och KD)

Alltså, är du seriös? Du och jag som under ett års tid har haft massvis av diskussioner om SD och dylikt, och vips så röstade du på dem? Jag trodde du skämtade när jag såg att du skrev en positiv kommentar om SD för någon månad sen..

Vad sker här näst? Såg att powergirl "försvarade" Åkesson...



För att inte vara helt offtopic. Nej jag tröttnar aldrig på politik, nya frågor, nya människor, nya händelser. Kan inte bli bättre!

Själv slutade jag att rösta för länge sen, alla partier vi har är egentligen samma skit där det även ständigt ges en massa löften som aldrig hålls. Jag stödjer inte det så kallade "demokratiska" systemet vi har över huvud taget, jag tycker inte att det är demokratiskt eller leder till ett bra resultat. Det innebär att jag inte ens kan rösta av principskäl, sen om man är med i leken får man leken tåla .. tycker inte någon som röstar har rätt att gnälla på resultatet egentligen.

Det här med att "alla partier är samma skit" känns väl ganska uttjatat? Man hör det om & om igen right?

Intressant berättelse annars, av det lilla jag läst från bombacci (kanske just för att jag inte läst allt) så hade jag intrycket att du alltid varit folkpartist men alla kan vi väl "hoppa" från gruppering till gruppering?

Men nej för mig går intresset upp & ner: Det råder stiltje när det är ungeför "halvtidsvila" sen börjar väl intresset att vakna när det är lite mindre än 1 år till nästa val.

Alltid haft ett visst intresse för samhällsfrågor. Men ja ibland får det stå tillbaka för mina andra intressen

Uttjatat hur? Tror du att det har någon betydelse om man sänker eller höjer skatter med 5%? Tror du att den typen av förändringar kommer lösa några relevanta samhällsproblem?

Tröttnat på politik? Nja... tror aldrig jag har varit så intresserad av politik som jag är idag.

Tröttnat på vårat politiska system? Ja mer än någonsin. Vi behöver göra stora förändringar, gärna något i stil med http://aktivdemokrati.se/