Väldigt intressant artikel om islam och varför de är här och försöker vinna mark. Jag föreslår att ni läser hela artikeln innan ni uttalar er så det inte uppstår några missförstånd.
För er som vill lära er om olika ord exempelvid Dhimmis, Dar al-Harb o.s.v. bör läsa denna artikel.
Jag delar författarens sätt att se på problement islam i väst. Det är många gånger västerns fel, de döljer sanning, kämpart för en sak men vägrar se det dåliga.
http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20041016/KULTURALL/110160423/1012/KULTUR
Ökade klyftor
I Pia Kjærsgaards Danmark har invandrarfrågorna blivit det mest omskrivna. Varför har inte den danska vänstern agerat mer kraftfullt i integrationsfrågor och mot islam, undras i två nya böcker som ser på dagens Danmark utifrån ett vänsterperspektiv.
Den klichébild av dansk samtid som präglat svensk rapportering sedan Dansk Folkepartis parlamentariska genombrott har omöjliggjort en nyanserad bild av den faktiska debatt som pågår i landet. Istället för att rapportera om de artiklar och essäer som trycks i flera av landets bättre tidningar har siktet varit inställt på kvällspressens insändarsidor, där en allt aggressivare ton kunnat förmärkas. Den ström av seriös litteratur som utgivits de senaste åren har med få undantag ignorerats i svensk press.
Jag vill därför uppmärksamma två nya böcker, som utifrån ett vänsterperspektiv diskuterar den danska samtiden. Båda böckerna är mycket kritiska mot islam som religion och mot islamismen som ideologi och rörelse, och de invandrargetton som skapats i de danska städerna, men de har det gemensamt att de inte utgår från en nymornad insikt om vart den politiska vinden blåser. Deras gemensamma underlag är istället en personlig erfarenhet, som i Kåre Bluitgens fall, och ett långvarigt studium av islams historia, som i fallet med den författartrio som skrivit I krigens hus.
Bluitgen är själv uppvuxen, boende och verksam i stadsdelen Nørrebro i centrala Köpenhamn, där fundamentalism och gettomentalitet syns tydligare än någon annanstans. Segregationen har där gått så långt att de olika befolkningsgrupperna har egna daghem och skolor och sällan eller aldrig möts.
I stadsdelen har Bluitgen varit engagerad för palestiniernas sak. Nu konstaterar han med sorg att just deras barn mobbar hans egna, för att de anses "kristna". Hur har det kunnat gå så fel? Bluitgen lägger skulden på vänstern som aldrig ens brytt sig om att ta tag i frågorna. I ett slags beröringsångest har denna vänster låtsats som om problemen inte ens funnits. Och istället för att bekämpa reaktionära inslag i muslimska miljöer har de konsekvent ställt sig på invandrarmiljöernas sida i varje social konflikt, av rädsla för att "hamna fel".
Bluitgen menar att de "genom att stödja extremt konservativa muslimska kretsar" därmed hamnat på samma sida som dem som förespråkar kvinnlig omskärelse och segregation. En dansk imam som Abdul Wahid Pedersen, själv konvertit av svensk-dansk bakgrund, har till och med drivit en friskola dit bara somaliska barn var välkomna, en skola i vars trycksaker man kunde läsa att kvinnlig omskärelse "inte vållar några stora äktenskapliga problem" (Skolan fick sina stadsbidrag indragna sedan dessa fakta avslöjats, och fick därför stänga).
Det är denna danska vardag som har varit utgångspunkt också för Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard i deras arbete med boken I krigens hus. De ger ett stort antal exempel på segregationens yttringar i dagens Danmark, men låter dessa mer bilda fond för ett mer djupgående studium av den muslimska traditionens sätt att förhålla sig till icke-muslimskt territorium.
De begrepp de studerar är centrala för förståelsen av den islamiska väckelsen, och utgör ett slags bas för handlingar och beteenden inte bara i den muslimska världen, utan också i den förskingring som invandringen i de europeiska samhällena utgör.
Dar al-Islam betyder helt enkelt Islams hus, och är det begrepp som beskriver den muslimska världens territorium. Utanför detta härskar Dar al-Harb, ursprungligen Krigets läger, men här i boken kallat Krigets hus. Ordet läger stammar från den tid då de arabiska beduinerna byggde tältläger så att de kunde försvaras mot angrepp. Islams hus är omgivet av fiender, av otrogna, "krigets hus". Det tredje begreppet är jihad, eller djihad, det heliga kriget. Och det fjärde är Dhimmi, det samhällssystem där icke-muslimska minoriteters ställning regleras.
Författarna menar att de muslimer som lever i Dar al-Harb, det vill säga i förskingringen i icke-muslimska länder, har en plikt och en ambition, att "förr eller senare bli en majoritet". De belägger detta med ett citat från broschyren L’Islam aujord’hui utgiven av Muslimska världsfederationen, finansierad av det saudiska ministeriet för islamisk världspropaganda.
Denna uppgift står och faller med att de muslimska invandrarna inte blir integrerade, utan skapar stabila minoritetssamhällen utifrån vilka de kan verka.
Den algeriske statsvetaren Slimane Zéghidour förklarade 1990 att dessa uppnås genom skapandet av "affärer" som ger starkt eko i samhället, till exempel om "rätten att bära slöja", krav på "särbehandling i alla slags institutioner", allt i syfte att framställa den muslimska minoriteten som "offer för rasism" (Zéghidour: Le voile et la banniére, Paris 1990).
Den framgångsrikaste vägen att nå sina mål, är att upprätta vad den franske marxistiske politikern Yves Lacoste kallar "frivilliga getton", främst i de stora städerna. Typiskt nog spreds det i bostadsområdet Nørrebro, i oktober 2001, ett flygblad som uppmanade invånarna att kämpa för att förklara området för muslimskt territorium: "Det har tagit oss 1400 år att komma till Danmark och vi reser aldrig hem, eftersom vi inte får svika islams mål Khalifa". I flygbladet, som sägs vara en fatwa, understryker man särskilt att muslimska kvinnor inte får komma i kontakt med danska icke-muslimska män.
Imanen Fatih Alev, som är en mycket kontroversiell person, har också offentligt sagt, att drömmen är ett muslimskt Danmark: "Den drömmen ska nog gå i uppfyllelse. Många danskar konverterar till islam nu för tiden och förr eller senare blir vi en majoritet."
Men islam kräver av sina anhängare samma lydnad som en gång i tiden det kristna systemet. Islam är dessutom en underkastelsens religion, där världsliga lagar inte tillmäts någon betydelse vid sidan av Koranens ord.
Därför är också det långsiktiga målet ett samhälle som styrs av sharia-lagar, en teokrati av samma slag som den iranska. Författarna menar därför att det är förvånansvärt att vänstern inte tagit strid mot islamiseringen, eftersom bara en bråkdel av dess moral och etik skulle ha väckt ett ramaskri om den kristna kyrkan varit dess förespråkare.
För er som vill lära er om olika ord exempelvid Dhimmis, Dar al-Harb o.s.v. bör läsa denna artikel.
Jag delar författarens sätt att se på problement islam i väst. Det är många gånger västerns fel, de döljer sanning, kämpart för en sak men vägrar se det dåliga.
http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20041016/KULTURALL/110160423/1012/KULTUR
Ökade klyftor
I Pia Kjærsgaards Danmark har invandrarfrågorna blivit det mest omskrivna. Varför har inte den danska vänstern agerat mer kraftfullt i integrationsfrågor och mot islam, undras i två nya böcker som ser på dagens Danmark utifrån ett vänsterperspektiv.
Den klichébild av dansk samtid som präglat svensk rapportering sedan Dansk Folkepartis parlamentariska genombrott har omöjliggjort en nyanserad bild av den faktiska debatt som pågår i landet. Istället för att rapportera om de artiklar och essäer som trycks i flera av landets bättre tidningar har siktet varit inställt på kvällspressens insändarsidor, där en allt aggressivare ton kunnat förmärkas. Den ström av seriös litteratur som utgivits de senaste åren har med få undantag ignorerats i svensk press.
Jag vill därför uppmärksamma två nya böcker, som utifrån ett vänsterperspektiv diskuterar den danska samtiden. Båda böckerna är mycket kritiska mot islam som religion och mot islamismen som ideologi och rörelse, och de invandrargetton som skapats i de danska städerna, men de har det gemensamt att de inte utgår från en nymornad insikt om vart den politiska vinden blåser. Deras gemensamma underlag är istället en personlig erfarenhet, som i Kåre Bluitgens fall, och ett långvarigt studium av islams historia, som i fallet med den författartrio som skrivit I krigens hus.
Bluitgen är själv uppvuxen, boende och verksam i stadsdelen Nørrebro i centrala Köpenhamn, där fundamentalism och gettomentalitet syns tydligare än någon annanstans. Segregationen har där gått så långt att de olika befolkningsgrupperna har egna daghem och skolor och sällan eller aldrig möts.
I stadsdelen har Bluitgen varit engagerad för palestiniernas sak. Nu konstaterar han med sorg att just deras barn mobbar hans egna, för att de anses "kristna". Hur har det kunnat gå så fel? Bluitgen lägger skulden på vänstern som aldrig ens brytt sig om att ta tag i frågorna. I ett slags beröringsångest har denna vänster låtsats som om problemen inte ens funnits. Och istället för att bekämpa reaktionära inslag i muslimska miljöer har de konsekvent ställt sig på invandrarmiljöernas sida i varje social konflikt, av rädsla för att "hamna fel".
Bluitgen menar att de "genom att stödja extremt konservativa muslimska kretsar" därmed hamnat på samma sida som dem som förespråkar kvinnlig omskärelse och segregation. En dansk imam som Abdul Wahid Pedersen, själv konvertit av svensk-dansk bakgrund, har till och med drivit en friskola dit bara somaliska barn var välkomna, en skola i vars trycksaker man kunde läsa att kvinnlig omskärelse "inte vållar några stora äktenskapliga problem" (Skolan fick sina stadsbidrag indragna sedan dessa fakta avslöjats, och fick därför stänga).
Det är denna danska vardag som har varit utgångspunkt också för Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard i deras arbete med boken I krigens hus. De ger ett stort antal exempel på segregationens yttringar i dagens Danmark, men låter dessa mer bilda fond för ett mer djupgående studium av den muslimska traditionens sätt att förhålla sig till icke-muslimskt territorium.
De begrepp de studerar är centrala för förståelsen av den islamiska väckelsen, och utgör ett slags bas för handlingar och beteenden inte bara i den muslimska världen, utan också i den förskingring som invandringen i de europeiska samhällena utgör.
Dar al-Islam betyder helt enkelt Islams hus, och är det begrepp som beskriver den muslimska världens territorium. Utanför detta härskar Dar al-Harb, ursprungligen Krigets läger, men här i boken kallat Krigets hus. Ordet läger stammar från den tid då de arabiska beduinerna byggde tältläger så att de kunde försvaras mot angrepp. Islams hus är omgivet av fiender, av otrogna, "krigets hus". Det tredje begreppet är jihad, eller djihad, det heliga kriget. Och det fjärde är Dhimmi, det samhällssystem där icke-muslimska minoriteters ställning regleras.
Författarna menar att de muslimer som lever i Dar al-Harb, det vill säga i förskingringen i icke-muslimska länder, har en plikt och en ambition, att "förr eller senare bli en majoritet". De belägger detta med ett citat från broschyren L’Islam aujord’hui utgiven av Muslimska världsfederationen, finansierad av det saudiska ministeriet för islamisk världspropaganda.
Denna uppgift står och faller med att de muslimska invandrarna inte blir integrerade, utan skapar stabila minoritetssamhällen utifrån vilka de kan verka.
Den algeriske statsvetaren Slimane Zéghidour förklarade 1990 att dessa uppnås genom skapandet av "affärer" som ger starkt eko i samhället, till exempel om "rätten att bära slöja", krav på "särbehandling i alla slags institutioner", allt i syfte att framställa den muslimska minoriteten som "offer för rasism" (Zéghidour: Le voile et la banniére, Paris 1990).
Den framgångsrikaste vägen att nå sina mål, är att upprätta vad den franske marxistiske politikern Yves Lacoste kallar "frivilliga getton", främst i de stora städerna. Typiskt nog spreds det i bostadsområdet Nørrebro, i oktober 2001, ett flygblad som uppmanade invånarna att kämpa för att förklara området för muslimskt territorium: "Det har tagit oss 1400 år att komma till Danmark och vi reser aldrig hem, eftersom vi inte får svika islams mål Khalifa". I flygbladet, som sägs vara en fatwa, understryker man särskilt att muslimska kvinnor inte får komma i kontakt med danska icke-muslimska män.
Imanen Fatih Alev, som är en mycket kontroversiell person, har också offentligt sagt, att drömmen är ett muslimskt Danmark: "Den drömmen ska nog gå i uppfyllelse. Många danskar konverterar till islam nu för tiden och förr eller senare blir vi en majoritet."
Men islam kräver av sina anhängare samma lydnad som en gång i tiden det kristna systemet. Islam är dessutom en underkastelsens religion, där världsliga lagar inte tillmäts någon betydelse vid sidan av Koranens ord.
Därför är också det långsiktiga målet ett samhälle som styrs av sharia-lagar, en teokrati av samma slag som den iranska. Författarna menar därför att det är förvånansvärt att vänstern inte tagit strid mot islamiseringen, eftersom bara en bråkdel av dess moral och etik skulle ha väckt ett ramaskri om den kristna kyrkan varit dess förespråkare.