Medvetandet i tiden.

Jag har ständigt återkommande funderingar och tankar om vad medvetandet är för något och i vilka strukturer som medvetandet existerar i. Vilken slutsats jag kommer fram till beror allt som oftast på hur jag i det läget värderar tilltron till förståelsen. Fäster jag större vikt vid att jag kan förstå än vad jag kan förstå leder mig till att ta medvetandet som mer självklar än all information jag kan samla om omvärlden. På senare tid har jag dock blivit mer övertygad om ett svar. Jag ska försöka beskriva vilken slutsats jag vanligtvis brukar komma till. Ni får ha lite välvilja när ni försöker desinficera ord som i andra sammanhang antyder saker jag nödvändigtvis här inte menar. Jag gör så gott jag kan för att inte förvirra.

Det finns vissa saker som jag tar som premisser för mina resonemang, men det är inte säkert att jag behöver alla. Jag vet om att folk inte är överens med dessa men jag är inte framförallt ute för att diskutera dessa. Ni som inte håller med, diskutera med mig framförallt i en andra trådar om dem, här vill jag helst resonera utifrån dem.

1. Determinismen är total, allt i universum inklusive oss själva styrs av lagar vilket innebär att universum är "konstant" på båda sidor av vår plats i tiden.
2. Eftersom universum beter sig enligt regler och vi och vår upplevelse är del av den beter sig också vi och upplevelsen enligt dessa.
3. Tiden själv skapades vid big bang, och eftersom vi själva och vårt medvetande är helt beroende av hur naturlagarna beter sig sett över tidsaxeln så kan inte föreställa vad som finns "bortom" eller "innan" utbrytningen ur singulariteten.
4. Universums tid och naturlagar kommer att upphöra när ekvationen går ihop igen när energiformer inte längre förhåller sig till varandra utan återgår i en singularitet utan tid.


Förutsättningen för förståelsen är medvetandet. Tankar i sin tur är en process som är beroende av hur materia rör sig i tiden. Existensen har hittills inneburit om man tar in medvetanden i bilden att medvetandes existens och därmed förutsättningen för förståelsen kan variera med tiden. Att medvetanden går in och ur existens.

Vad är existens?
Om vi som individer och medvetanden när vi dör slutar existera innebär det att existensen för medvetanden kan variera med tiden. Då är existensens varande eller icke varande en punkt på tidsaxeln i ett universum som går mellan två singulariteter. Men tar man bort upplevelsen av tiden, kan man varken beskriva universum som att förändras i en viss takt, eller i tidsbundna termer som att något redan har eller kommer att hända . Det är upplevelsen av tiden som gör att universum bortom vår fattningsförmåga inte "redan" befinner sig i singularitet. Universum bortom medvetandet "existerar" inte.

Vad är det som binder vår upplevelse till oss och skiljer oss från andra?

1. Vi vet att medvetanden existerar på olika platser vid olika tidpunkter. Allt som finns i universum kan beskrivas som energi. Och energin som utgör strukturerna av våra nerver som bildar våra individuella verkligheter och tankar är helt utbytbar och byts under vår livstid ut flera gånger. Materian som utgjorde mig i min barndom befinner sig just nu någon annanstans i ett skick jag skulle beskriva som icke-levande. Med andra ord är vi inte bundna till materian som utgör oss.


2. Det kan leda en att tro att ens identitet och upplevelse därför inte beror av materian som vi består av utan på nervcellernas strukturer och kopplingarna de gör. Samtidigt så är det teoretiskt möjligt att skapa två exakt likadana hjärnstrukturer vilket öppnar ett antal frågeställningar. Materian byter ut sig själv under min livstid, och jag upplever konsistent mig själv över tid och plats. Vad är det som binder min upplevelse om världen till mig själv och skiljer mig från andra? Vad är skillnaden mellan att gå från en plats till en annan gentemot att bryta ner alla materia här på en gång och att bygga upp ens identiska hjärna med annan materia på en annan plats. Det inträffar över 20 år, varför inte över 20 sekunder? Och vad händer med vårt medvetande om man bygger upp flera identiska hjärnor på olika platser? Det går inte heller ihop till en bild av vår upplevelse som är helt förenlig med hur vi upplever oss själva.


Om vi då utgår från det faktum att vi och vårt medvetande existerar i denna stund, och antagligen om en liten stund i en annan tid på en annan plats. Hur det det möjligt att sammanfoga dessa bilder om oss själva till en enda sammanhållen bild av hur vår upplevelse fungerar?

Det jag tror är att vår upplevelse grundar sig i två delar. Dels har vi ”medvetandet”, ett tvärsnitt av vad som händer i detta nu. Det är medvetandet av tiden eller existensen som skiljer universum från singulariteten. Det är vad vi upplever som existensen och finns i all energi i universum. Den andra delen är strukturerna för tolkning av medvetandet som är vår hjärna och identitet och alla dess egenheter är det som skiljer oss från vad vi beskriver som död materia. Det är maskinen för vilken medvetandet eller existensen leder till vår sammanlagda upplevelse.

Det som binder ihop dessa delar och ger oss intrycket av att vår upplevelse är konsistent över tiden är våra minnen. Minnen är konstruktioner att lagra information och är precis som vår identitet en struktur och därför inte beroende av materian den består av. Våra minnen är nyckeln till att vi upplever oss själva som konsistenta. Trots att medvetandet, vår upplevelsesfär, byts ut flera gånger under våra liv så ger minnena intryck av att det mitt medvetande består av idag, det är också vad mitt medvetande bestod av när minnena skapades.

På så sätt skapas en illusion om att det är samma medvetande i oss idag som det var när vi var barn för att vi kan minnas det. På samma sätt innebär döden inte att existensen eller ”medvetandet” upphör utan bara att en struktur för tolkning av medvetandet upphör. Döden innebär inte slutet för vår existens utan att den lokala del av universum som vårt ”medvetande” är idag förlorar sina tolkningsmöjligheter. Dock är den lokala delen av ditt medvetande redan långsamt på väg bort från dina individuella strukturer av hjärna.

Vad tror ni, vad tänker ni?

Nope, tanken på att varat inte är skiljt från medvetandet har redan Descartes och de andra filosoferna fundrerat på. Dvs finns skogen om ingen upplever den. Jag anser det redan bevisat att så är fallet. Dvs medvetande och det som upplever och tolkar universum har inget med universums existens att göra. Tiden finns oberoende av medvetande. Ingen vet dessutom om universum går mot en ny singularitet eller om expansionen är oändlig. Jag anser dessutom att det finns ett lager av information och upplevelser i någon form av annan dimension i universum. Några har kallat det "informations lagret". Jag anser att ditt vara och dina upplevelser verkligen är skiljt från den fysiska delen. Dvs dina hjärnstrukturer har inget med din information eller medvetande att göra. Det är därför ointressant om materian ej är densamma. Dessutom så finns väl mycket materia kvar under hela livet. Skelett osv byt väl inte ut alls?

Jag tänker att medvetandet är nyckeln som binder ihop alla strukturer i hjärnan. Det är den som vägleder oss med hjälp av våra gamla minnen och tidigare erfarenheter och tolkningar. Framför allt med hjälp av att medvetandet ifrågasätter vårt eget tänkande. "Hur tänkte jag nu?/Varför blev det så här?/hur bryter jag det mönstret?"

Medvetandet pusslar ihop vår inre verklighet med vår yttre verklighet, och "väljer" hur vi ska uppleva och tolka världen. Minnen är byggstenar som medvetandet sparat för att kunna orientera sig i världen, med hjälp av minnet och förmågan att ifrågasätta sig själv så utvecklas också medvetandet. Vi blir mer medvetna om ett eget medvetande.

Medvetandet är upplevelsen. Upplevelsen av våra känslor, av våra tankar, av situationerna vi befinner oss i, av sinnesintrycken.

Medvetandet är nyckeln som låser upp bojan till att vara en organism som följer naturens mönster och styrs dit vinden blåser. Medvetandet är nyckeln som låser upp bojan som förhindrar oss att göra allting automatiskt, utan en tanke bakom.

Medvetandet övervakar de automatiska processerna så att vi inte gör fel (cyklar i diket).

Medvetandet är också det som ger oss en orientering av tid, eftersom medvetandet VÄLJER vilka intryck vi ska ta in, och vi har lärt oss att X antal intryck betyder ungefär 1 timma.

Medvetande om medvetandet gör så att man till stor del kan välja fritt bland intrycken som kommer in. Vilket minne som ska få ta plats, vilken känsla man vill ha. Som med allting annat kräver medvetandet en bearbetningsprocess av valmöjligheten för att lättare kunna utföra det.

Sen, är man sin egen gud eller gudinna.

medvetandet är både små delar och en helhet, eftersom den väver ihop de små delarna till en helhet. Fattas en del av vårt medvetande fungerar vi inte fullt ut.

Om vi lär oss om vårt eget medvetande, så kan vi bara med säkerhet säga att den följer oss resten av livet. Alla har subjektiva upplevelser med hjälp av sina egna unika medvetanden och tolkningar. Tiden existerar bara för att vi skapat ett samhälle som kräver att vi behöver hjälp med att strukturera upp oss själva så att vi passar in och passar tid. Utan tiden hade vi haft en annan vägledare i vardagen och en annan lugnare takt. Det är människan som skapat tiden som hjälpmedel.

Att vi inte vet var universum tar slut gör så att mitt medvetande påminns om att man inte ska begränsa sig. Att sanningen inte är fulländad förrän sökandet har slutat. Att vi är mycket mindre än vi tror och att allting inte går att besvara...ännu.
Medvetandet har tillgång till mer kunskap och information än vad den lyckas plocka fram till uppmärksamheten, antagligen för att vi begränsar oss själva.

För man kan inte säkert säga att människan glömt något henom en gång lärt sig. Så var någonstans lagras den glömda kunskapen?

Och exakt hur är det bevisat? Jag är riktigt nyfiken på hur du kan bevisa att något existerar som ingen observerar just nu.

För att han tänker på skogen.
Han har upplevt den och har minnen av hur det är att gå i skogen. Så när han tänker på skogen så blir minnesbilden levande. Därför finns skogen. Han observerar den internt. Fast det är sant.. då upplever han den ju....

Å andra sidan är inte tankarna verkliga.

Vi kan ta ett exempel:

Du känner en person som heter Ahmed och han är 88 år gammal. Eller snarare blev 88 år gammal, eftersom han precis dog. Men det är ingenting du vet om just nu, ni befinner er i olika rum, alltså observerar du honom inte med något av dina sinnen just nu. Eftersom du inte vet om att han precis har dött, så är han fortfarande levande i dina tankar.

Så, om vi ska gå efter ditt resonemang om att skogen existerar eftersom någon tänker på den, då borde även Ahmed leva eftersom du tänker på honom som levande.

Han lever inte fysisk kropp, men minnet av Ahmed håller honom levande inom mig. För till tanken hör inte bara konkreta bilder (självklart för en del) utan även känslor och upplevelser kring tiden jag spenderat med denna 88 åriga nu döde ahmed.

Hade den skogen aldrig någonsin existerat, så vet skaparen att den bara är en fantasi och kanske medvetet förvränger bilden efter sitt eget tycke och tänkande...

eller... Kan du göra så?

Alla kan inte det tydligen. Och det finns inget rätt och fel i det, bara det att vi är olika. Om man inte kan blunda och känna fukten av molnet man ligger i, så kanske inte den upplevelsen känns lika levande. En annan kanske bara tänker på moln i form av en beskrivande text...? eller nåt annat.

HUR upplever du minnen och fantasi med ditt medvetande?

Henom sa inte verklig, henom sa Jag säger att man upplever i tanken med sitt medvetande, men att man ändå, hur verklig en fantasi eller tanke än känns, så kan man skilja på fantasi o verklighet (öhhh... finns undantag ja.)

Det är svårt för mig att diskutera med dig när dina premisser inte stämmer överens med mina. Att förändringen i universum överensstämmer med vår vilja samtidigt som vår vilja är en konstruktion av lagarna i universum betyder ingenting om man anser att det finns ett "informationslager" som är skilt från universum på något sätt. Det skulle innebära att universum inte har ödet i sina egna händer och att naturlagarna kan agera olika vid olika tillfällen beroende på vad som finns i informationslagret.

Dock finns det inget som leder mig att tro att ens upplevelse är skilt från den fysiska delen.

Det stämmer att vi inte vet om vi går mot en ny singularitet. Det är nog inte viktigt för mitt resonemang så det kan vi glömma.

Informationslagret är helt enkelt den samlade kunskapen som universum har samlat. Det sägs att försök har gjorts som bekräftar detta något. De lät maskar och råttor försöka hitta ut ur en labyrint som de ej tidigare hade provat. Resultat var att de blev snabbare för varje försök. Men det var inte det anmärkningsvärda. Utan när de gjorde om försöken flera år senare med andra råttor osv. Ja då visade resultaten att alla var snabbare på just denna labyrinten. Både maskar och råttor. Det verkade som att de hade fötts med en bättre kunskap. Dvs det skulle kunna vara så att nya tankar och förståelse är svårt men att det är enklare att nå redan gammal kunskap för denna finns ju i informationslagret.