Ge mig elände

Den här tråden påminner mig faktiskt om Douglas Couplands roman Livet efter gud:

”Livet var förtrollat men utan politik eller religion. Det var livet för barnen till barnen till pionjärerna – livet efter gud – ett liv av jordisk frälsning på gräsen till himmelriket. Kanske är detta det finaste vi kan sträva efter, ett liv i frid, den suddiga tillvaron mellan drömmen och det verkliga livet – och ändå känner jag att jag kommer att yttrar de här orden med en känsla av tvivel”

Och även om han nu har sina tvivel, så föredrar jag det livet. Jag föredrar hösten 1996 då man inte brydde sig ett smack om presidentvalet i USA; framför den här hösten då media skrämmer oss att världens överlevnad hänger på om Kerry lyckas besegra Bush. Jag vill inte ha katastrofer, jag vill inte leva i 11 septembervärlden - jag vill leva i frid, i en suddig drömtillvaro, i ett friktionsfritt liv, en koma skapad av frihet och välstånd.

Problemet som finns är att vi utsätts dagligen för ett mediebrus av händelser och människor vi aldrig kommer att få chansen att träffa. Dem blir därmed en del utav en sorts verklighetssaga där alla i världen spelar en del. Utom du förståss, du ska vara iaktagaren för vilka alla spelar för.

Det är inte svårt att få en känsla av att det vore lite småkul att en liten radioaktiv bomb detonerade i någon amerikansk stad. Hade det varit en film så hade vi alla suttit klistrade vid TVn och sagt till varandra efteråt att det var en mycket underhållande film. Skiljelinjen mellan fiktion och verklighet blir allt mer diffus desto mer man ser på världen med andras ögon.

En bot kan vara att fokusera på de drabbade av nyheten, händelsen eller vad det nu är, så att du slutar tänka att det vore trevligt med en liten statskupp för att liva upp min tråkiga arbetsdag. Iofs så gör det inget att du tycker som du gör. Såvida du inte bombar mitt hus. För då jävlar...