Citat:
Ursprungligen postat av Sa-Chii
Jag pluggar och det är en kille som brukar ha lektion i samma rum som jag.
Om man tänker att man ska kolla på honom och gör det, så sitter han redan och kollar på en.
Han ser ut som att han vill döda en. Han ser ut som ett psyk. Jag känner inte ens han så varför ska han kolla? Han säger aldrig någonting. Han sitter helt apatisk. Om man pratar med honom så går han som om inget har hänt. Och när han går så går han alltid i samma takt, långsamt.
Typ kastar fram ett ben och sen nästa och sen nästa och så vidare..
Ibland ler han med sina kompisar men han pratar inte ens med dem. Hans är leende är ondskefullt.
Vad är det för fel på killen?
Fram till ungefär mitten av 20-årsåldern hade jag ett liknande beteende själv. Vänner, bekanta och främlingar beskrev mig ganska exakt så som du beskriver honom. Elaka ögon, stirrade/iakttog gärna människor till deras stora förtret och förvåning när de väl uppmärksammade detta, gick i extremt långsamt tempo jämfört med andra, stelt / uttryckslöst anlete.
Som typ alla andra är inne på är det omöjligt för folk att svara på dina frågor när du gett så lite information och
du är den som har möjlighet att ta reda på mer information om och av honom.
Vad var det med mig? Jag har djupa, mörka ögon och ett pannpen som tillsammans med att jag ofta har huvudet lite nedåtlutat får min blick att se 'elak' / 'ondskefull' ut. Jag får än idag höra av nya bekantskaper, kollegor och andra att det ser ut som att jag ska döda dem eller vill dem illa fast jag tittar - enligt mig - normalt på dem.
Jag älskar att begrunda och analysera människor; det är mitt sätt att förstå mitt och andra människors liv. Efter att ha gjort en grundlig analys, som kan vara iaktagande minuter till månader, kan jag - om jag fortfarande inte klurat ut personen och är intresserad - ta till med tal. Men innan dess ser jag ingen anledning till det; de flesta människor har inte lärt sig uppskatta tystnad och spottar bara ur sig dumheter eller pratar för pratandets skull.
Din rädsla är av allt att döma totalt omotiverad, speciellt när han uppvisar samma beteende mot andra också. Efter en lektion, ta tag i honom och ta upp saken. Skämta fram det, spänn ögonen i honom och gör det till en utmaning om vem som är starkast mentalt, gör vad du vill - men sitt för helvete inte på flashback och fråga andra om vad killen eventuellt har för diagnos. Det behöver knappast vara något 'fel' på honom, och ingen kan någonsin berätta för dig än han själv.