Borde jag berätta?

God afton kära flashbackare.

Jag skall försöka att hålla det kort.

Mitt problem, är som många andras en kedja av händelser och känslor som kolliderar och bildar ett kaosliknande resultat för mig personligen.

Det ligger till så, att jag aldrig har haft vad man kan kalla "en stabil ekonomisk situation" och har relativt låga kronofogdeskulder men som ökar varje dag utan att jag har möjlighet att betala dessa, än så länge på ca 20.000:- Då jag lever på existensminimum och får vecko-ligen in nya inkassokrav osv på gamla skulder och räkningar som jag inte lyckats betala av växer mina skulder var dag.

Detta är en ytterst liten del utav mitt problem.

Det svåra börjar när man blickar tillbaka på min barndom, då den är fylld av mobbing, både fysisk och psykisk, även hemma råkade jag ibland ut för faderns fylla i form av slag.
Genom åren har detta format mig till en mycket osäker och tillbakadragen människa, men jag besitter en social förmåga att rikta mig utåt och måla upp en charad av att jag mår utmärkt.

Det tragiska är, att genom åren, nu är jag närmare 25. Så har jag riktigt goda vänner, som jag kan prata om allt med, i stort sett.

Det som jag vill kunna prata om dem med är följande.

Sedan fem år tillbaka, dvs 19-20 års åldern har jag planerat mitt själsliga avtagande. Det är något jag dividerat över mångt och mycket, men jag har insett det att jag aldrig kommer uppnå lycka i livet, jag har känt kärlek, jag har känt extrem vänskap och saknad, jag har upplevt alla känslor. Men i det långa loppet finner jag att procentchansen till att jag kommer någonsin bli lycklig, som ... 10%

Tio mycket svåra procent, jag är en fullständig nörd, på ett bra sätt, jag gillar inte att gå ut, att festa, eller annat. Till detta ska jag lägga till att jag är en cannabisbrukare sedan sex år tillbaka, detta har hjälpt mig mycket i min sociala krets, jag har vågat öppna mig för människor och jag finner det lättare att komma förbi dagarna, jag brukar givetvis inte var dag, utan oftast på helgerna med mina vänner.

Men för att glida tillbaka till topic.
Hur kan jag berätta för mina vänner som jag älskar, att jag under min 25års period planerar att, med det barska uttrycket, taga livet av mig?

Jag är till överblivande 90% säker på att jag kommer göra det, men om jag kan få ett hopp om att även jag kommer finna lyckan, att hitta någon som jag kan spendera många år med, få barn och bli gammal med så kommer detta inte att ske, utan endast vara ett minne blott. Men just nu är varje dag endast gråa zoner som jag inte kan njuta fullt utav, jag plågas utav obesvarade känslor, jag är rädd för att uppmärksamma mitt tycke för en väldigt speciell tjej i mitt liv och jag saknar, vad man kan kalla ryggrad eller stake.

Jag är rädd för allt, även för mig själv och jag är rädd för att ta mitt liv men än räddare att fortsätta leva som jag gör idag, jag behöver hjälp. Jag kommer i sommaren påbörja en psykologisk utredning, men det känns som jag behöver mer mänskliga råd.

Med Vänligast Hälsningar.
Ataxtropiker.

Du har PM.

Låter som om du är deprimerad, då har man svårt att se lösningar på sina problem.
Skulle råda dig till att kontakta läkare för att
få hjälp med mediciner samt samtalskontakt.
Om du bollar dina ideer med någon, så kan du få hjälp med att tänka ut hur du ska agera.

Om utredningen skulle visa sig att du har tex Asperger kan du få hjälp med en hel del praktiska saker,
även om du skulle ha Adhd finns det möjligheter att få extra stöd.
Tex när det kommer till din ekonomi.

Det finns många fiskar i sjön brukar man säga och när det kommer till tjejer så finns det fler
än den du är förälskad i.
Drömtjejen kanske inte dyker upp imorgon, men någon gång när du minst av allt anar det kan hon dyka upp.

Sedan är det ju så att lycka inte är beständigt, den åker upp och ner hela tiden.
Man har sina lyckliga små stunder, de får man ta vara på.
Sedan kan det komma mindre lyckliga stunder.
Sånt är livet.Allting går upp och ner.
Åren mellan 20-30 kan vara jobbig för många.För att man "ska" prestera så mycket. Slappna av.

[spoiler]
Ja, deprimerad är jag garanterat, det är väl det som sätter blockad för mig att göra några framsteg, det är en mental tortyr att vara social hela dagarna, när jag samtidigt plågas utav att vara det, vara tvungen att leva upp till den bild folk har utav mig, jag vill inte prata med någon, jag vill sätta mig i ett hörn och faktiskt kunna gråta inför någon annan än mig själv och mitt psyke.

Vad än utredningen slutar med så hoppas jag innerligt att det leder till att jag får samtalshjälp, vardera vecka och någon form utav antidepp.
Kärlek har jag som sagt upplevt... det jag vill uppleva är äkta genuin sannkärlek, ja, många fiskar i sjön och det är som du säger, lycka är en varierande faktor, det är något jag är väl medveten om, och jag borde slappna av, men den press som samhället har lagt på mig kan jag tygla, det är pressen från familjen, då min släkt består av framstående akademiker och bildade människor med bra inkomst och lyckade karriärer.

Familjen min är ett annat kapitel i mitt liv... Jag minns inte något av hur den var ... alls fram till att jag var 13... det är från där jag minns mitt liv ungefär, jag minns per flashbacks att jag ibland blev slagen, varför vet jag inte.
Det händer att jag har återkommande mardrömar från förr, som jag vet att jag har haft sedan 5 års åldern, hemska bizarra saker en femåring inte bör kunna tänka sig.

Numer är min familj... ett intet, jag blir behandlad som luft, och det plågar mig mer än någonting, ja visst, de ställer väl upp om jag ber om hjälp... men inte mer. Exempel: För ett par dagar sedan hälsade min mor, min far, min syster och hennes dotter på min andra syster + pojkvän + barn. Ett barn som jag inte har träffat, han fyller snart 1år... jag har aldrig blivit ditbjuden, aldrig medbjuden, man har inte ens påpekat att det vore trevligt om jag hälsade på. Jag känner mig hatad och förkastad utav min släkt och det skär i mig när jag tänker på det. Tankar som "Skulle de ens notera om jag försvann?" slår mig, och jag intalar mig per logik att "ja, man måste ju bry sig om sin son och broder!" men samtidigt är det som en kall vind som drar igenom mig och påminner mig om att jag är värd mindre än en begangad utkastad möbel i deras ögon... i alla fall känns det så, nästan hela tiden.

Den enda i min nära familj jag vet uppskattar mig är min sjuåriga systerdotter, hon är en underbar tös som jag vill allt gott i världen, men där slutar det... det finns en jag bryr mig om, och henne får jag knappt träffa om jag inte ber om det, jag blir som sagt aldrig någonsin bjuden hem till någon av mina familjemedlemmar.

Det lustiga med det är att socialstyrelsen, TVINGAR mig att flytta hem från och med juni i samband med min utredning, min moder, gick med på detta, likväl min far... och det slog mig, jag kommer inte våga vara hemma mer än 3 dagar i sänder.

Börjar först med att berätta att jag inte har läst slutet på din text, så vissa saker kanske är dumma som jag skriver. Har du provat att uppsöka psykolog? Jag tror att du har ångest över att dina vänner inte riktigt vet hur du mår, och sen att du har ångest över skulderna, kan du försöka att reda ut de två problemen innan du bestämmer dig för att ta ditt liv? Som en god gärning för både dig och dina nära. Skaffa någon att prata på djupet med till exempel. Du kan skicka pm till mig om du vill ha hjälp av mig

Hej.

Det är ok.

En psykolog skall jag få börja prata med i sommar, efter ett 9 års uppehåll av en utredning som glömdes bort.
Det stämmer säkert det du säger om mina vänner och mitt mående, men det är problematiskt att berätta, det är ingenting jag vill belasta mina vänner med, då de, som jag - har ekonomiska problem och dessutom ett barn. Det känns taffligt att lägga mitt psyke på dem samtidigt. Min ekonomiska situation är i sammanhanget ett nonsens, ett inget.

Det verkliga problemet är att jag varje dag, fantiserar om hur mycket bättre det vore för alla i min krets om jag försvann, så många komplikationer skulle försvinna och jag skulle slippa förpesta deras liv med min närvaro, även om jag inte skulle klara mig utan dem, mina vännner är något jag utan tvivel, skulle göra i stort sett vad som helst för. Därav blir döden en paradox, men samtidigt ett så lockande alternativ, men jag fruktar det oerhört.

Döden lockar mig också ibland trots att jag är jätterädd för det, tänk på din flickvän, hon skulle antagligen bli helt knäckt. Kan du inte prata med henne om hon inte redan vet, så att säga? Din familj? Jag tycker att det är jättebra att du skall till psykologen igen nu i sommar, det kan nog hjälpa dig en del. Försök att tänka på det positiva.

Döden är en viktoriansk kyrka och jag är en alltför nyfiken betraktare utav konst kan man väl säga.
Hade jag haft en flickvän... så hade många av problemen vart minimala, kärleken är en känsla jag älskar, men jag är ack alltför rädd för mina egna känslor och problem för att skaffa mig det mod jag behöver för att påbörja processen med att tillförskaffa mig en flickvän.

Just min familj, tror jag det inte är något akut med, den frånvaro och bortskuffning utav mig generellt är brutal och kall, när man inte vill ha med sin son på jul, nyår, midsommar, någonting annat, alls, så känns det ganska menlöst att vända sig till dem angående något så pittoreskt som mitt mentala lidande.

Jo, förvisso hoppas jag att psykologen kommer att hjälpa, men det är en grävande fruktan om att hamna inlåst om man spiller alltför mycket information, det är plågande och orätt att man, även om man vill kunna röra sig fritt, kan bli begränsad till en viss diameter.