Citat:
Ursprungligen postat av lampros
Man kan säga: Werther är urbilden för "a master indulger". Han frossar i sin egen situation, upplevd som olycklig. Varför rycker han inte upp sig? Att vara olyckligt kär är inte unikt.
Varför plågar han sig frivilligt? Varför väljer han att göra sig svag, till ett offer för sina känslor, när han lika lätt kan göra sig stark av det hela? "Whatever doesn't kill you makes you stronger" sa ju Goethes landsman Nietzsche.
Gör alltså det hela till en vitalistisk, strategisk kritik av Werthers handlande. Människan har fri vilja men Werther väljer att blåsa som ett rö för vinden. Han väljer att bli ett rov för sina känslor, trots att det driver honom i döden. Han är, på sätt och vis, en pervers dödslängtare.
Jag är lite osäker här, eftersom jag varken läst eller planerat att läsa boken eller särskilt mycket om den, men jag känner ändå för att inflika någonting. Eller enligt boken är det väl så att Werther inte är sådär typiskt olyckligt kär, utan "
mest olyckligt kär i hela vääärlden"? Om det stämmer, så borde man väl bedöma boken efter bokens regler - varav en - har jag fått för mig, rätta mig om jag har fel - är att Werther inte kan kontrollera sina känslor, att de är honom övermäktiga?
Annars hade man kunnat skriva om hur den skiljer sig från upplysningens litteratur eller vad för inflytande den haft på litteraturen som helhet.