En gammal (ja, han var gammal, lever inte idag tyvärr) bekant till mig arbetade som brevbärare, och i början av sitt yrkesverksamma liv då Sidsjöns Mentalsjukhus var i drift och relativt nytt så ryckte han in ibland och delade ut post på området till de olika expeditionerna där. Han berättade för mig en gång att han fick se de mest konstiga saker där då han passerade mellan husen på sin väg till de olika sekreterarna och läkarna som skulle ha posten, och det är ju rätt förståeligt att man fick det på det stället.
Människor som var i rum utan en tråd på kroppen exempelvis, gap och skrik från en massa salar och på vissa ställen han passerade var det människor som var helt liksom distansierade från verkligheten och var i helt egna världar, några av patienterna försökte få kontakt med honom då han skyndsamt passerade.
Men det var ju så mentalsjukvården såg ut på den tiden, tänk er alla olika typer utav människor med de allra grövsta och extremaste former utav psykiska störningar, psykoser, vanföreställningar ni kan tänka er.
Ett hundratal utav dessa i samma byggnad, UTAN medicinering (medicinering kom långt efter min väns vikariat, alltså lugnande medel, psykofarmaka e.tc) att lugna och personlighetsförändra dem med.
Utan medicinering betyder ju såklart att alla lever ut sitt innersta, att alla går bananas, mot både varandra och mot vårdarna.
Det var bara under loppet av en sommar han tog den tjänsten, då och då, vill jag minnas att han sa, sen ville han tillbaks till andra sidan stan, och sitt riktiga distrikt ute på Alnö.
Fascinerande ställe hela området tycker jag, med en jäkla massa historia och livsöden knutet till sig.
Det är väldigt sorgligt på ett sätt när allt det här gamla, med så mycket historia försvinner, någon annan tar över, stänger ute, river, och det förändras.
Må hända man är lite väl egoistisk när man resonerar så...hehe.
Önskar själv att jag hade haft möjligheten att få gå igenom stället, sett allt som det var precis då det hade stängts och allt fanns kvar.
Alla som är intresserade av stället kan jag starkt rekommendera att se filmerna "Humanitetens tempel" och "Det vita snittet" av Måns Berthas.
Människor som var i rum utan en tråd på kroppen exempelvis, gap och skrik från en massa salar och på vissa ställen han passerade var det människor som var helt liksom distansierade från verkligheten och var i helt egna världar, några av patienterna försökte få kontakt med honom då han skyndsamt passerade.
Men det var ju så mentalsjukvården såg ut på den tiden, tänk er alla olika typer utav människor med de allra grövsta och extremaste former utav psykiska störningar, psykoser, vanföreställningar ni kan tänka er.
Ett hundratal utav dessa i samma byggnad, UTAN medicinering (medicinering kom långt efter min väns vikariat, alltså lugnande medel, psykofarmaka e.tc) att lugna och personlighetsförändra dem med.
Utan medicinering betyder ju såklart att alla lever ut sitt innersta, att alla går bananas, mot både varandra och mot vårdarna.
Det var bara under loppet av en sommar han tog den tjänsten, då och då, vill jag minnas att han sa, sen ville han tillbaks till andra sidan stan, och sitt riktiga distrikt ute på Alnö.
Fascinerande ställe hela området tycker jag, med en jäkla massa historia och livsöden knutet till sig.
Det är väldigt sorgligt på ett sätt när allt det här gamla, med så mycket historia försvinner, någon annan tar över, stänger ute, river, och det förändras.
Må hända man är lite väl egoistisk när man resonerar så...hehe.
Önskar själv att jag hade haft möjligheten att få gå igenom stället, sett allt som det var precis då det hade stängts och allt fanns kvar.
Alla som är intresserade av stället kan jag starkt rekommendera att se filmerna "Humanitetens tempel" och "Det vita snittet" av Måns Berthas.
