Saknad av mycket få skulle jag tro. Det skulle väl vara några i finkulturmaffian av en av två typer. Den ena som kunde skriva om henne och dra in någon spänn, och andra som var kompis med henne som hon kunde ge stipendier och priser till. De andra blir nog gladare då en konkurrent om nämnda stipendie- och prispengar är borta. För att dessa skulle kunna leva på vad de gör är uteslutet och alldeles för fina för. Hon var alltså en av dessa personer som aldrig växte upp ur veckpengsåldern. Vila i frid Birgitta, få kommer att störa dig eller komma ihåg dig.
Jag uppfattade henne som en finkulturell och mycket svår författare. Förstår inte riktigt alla lovord som skrevs i tidningarna efter hennes död. Försökte en gång ta mig igenom "Dykungens Dotter". Gav upp, förstod ingenting av den.
Ha bara läst en novell av henne, men uppfattade den och alltså även henne som väldigt "den moderna författarinnan"-aktig. Manshatare, självutnämnt intellektuell (dok inte sagt att hon inte var det!) och med ett behov att visa sig influerad av Kafka. Detta blandas med rejäl dos irrationalitet och så en handfull kvinnliga neuroser.
Skulle dock inte kalla novellen dålig. Hon hade ett snyggt och effektfullt språk och det tog inte precis emot att läsa den. Jag hade bara svårt att sympatisera med innehållet.
Tror att den hette någonting i stil med Insekterna eller Skalbaggarna, möjligen att det var Belägrarna, Slottet, Fortet eller någonting sådant. Utspelades här i en by i Skandinavien, troligen någon gång under medeltiden. Främmande soldater har tagit över ett slott i närheten och har den senaste tiden roat sig med att kidnappa och gruppvåldta traktens unga flickor.
Kanske försöker mig på Dykungens Dotter någon gång.
Dödsrunorna prisar - som väntat - Trotzigs författarskap. Jag har själv bara läst Dykungens dotter, hennes kanske mest kända roman, som några refererar till ovan. Av läsningen förstod jag att hon är en bra författare, om man utgår från språkbehandling, strukturering etc, men själv andan i boken, stämningen, var inte i min smak. Romanen är kolmörk, pessimistisk, dyster. Den påverkade mig mycket negativt. Jag kände mig plågad, trängd och nedtyngd, fick svårt att andas.
Efter läsningen tog det lång tid innan jag kunde närma mig någon av de andra dysterkvistarna som den svenska litteraturen är så full av...
Kan inte ranka, eftersom jag bara läst en bok än så länge, men jag uppskattade verkligen En berättelse från kusten (1961).
Om en oönskad flicka i ett grymt apokalyptiskt 1400-tal. Feel-bad-litteratur så att huden knottrar sig. Och ändå vackert, på något sätt genomlyst, tack vare Trotzigs fantastiska språk.
F.ö. tycker jag att den inaktuella rubriken borde ändras till Birgitta Trotzig lever.
__________________
Senast redigerad av Slottsherre 2024-01-25 kl. 22:17.
Dödsrunorna prisar - som väntat - Trotzigs författarskap. Jag har själv bara läst Dykungens dotter, hennes kanske mest kända roman, som några refererar till ovan. Av läsningen förstod jag att hon är en bra författare, om man utgår från språkbehandling, strukturering etc, men själv andan i boken, stämningen, var inte i min smak. Romanen är kolmörk, pessimistisk, dyster. Den påverkade mig mycket negativt. Jag kände mig plågad, trängd och nedtyngd, fick svårt att andas.
Efter läsningen tog det lång tid innan jag kunde närma mig någon av de andra dysterkvistarna som den svenska litteraturen är så full av...
Samma här. Dykungens dotter är det enda jag läst, tänkt försöka med något annat men inte kommit mig för. Självklart, det är ett gott betyg för en författare att kunna väcka starka känslor, t.ex kvävningskänslor, hopplöshet o.s.v. Men tyckte att det var ett gottande i elände. Som en Krösa-Maja, frossar i eländes elände.
Dysterkvistarnas dysterkvist i svensk litteratur. Språkkänslan är det inget fel på, men som andra skrivit blir det i längden ett oläsbart vältrande i elände och mörker. Här ett litet smakprov på vad läsaren typiskt möter i en Trotzig-berättelse, och så fortsätter det...
Det var som om de inte såg henne längre. Ögonen förblev rädda , släckta. Det såg inte längre åt något håll annat än rakt in i rädslan. Rädslan var överallt och oöverstiglig. Den satt som en tyngd i bröstet, ett med hjärtslagen. Det var rädsla alltsammans handlade om: att de var på väg ut ur livet. Det var det säkra: att de var på väg ut ur livet, att livet gjorde allt för att göra sig kvitt dem. Därför var det inte fråga om att komma hem längre, utan att komma bort, alldeles gå bort sig bland de bortstötta, förkastade. Hur behandlar livet en gammal arbetare? - som ett felfoster som avstöts, hamnar bland avskrädet. Och de utstöttas ögon så besynnerligt dött lysande, så släckta. Och hon tänkte återigen på fåglar, matta fåglar på avstjälpningsplatsen, gamla försvagade skabbiga rovfåglar. Och hon fick skräck för sig själv för att hon tänkte så: men tankarna var där: som fåglar, som otäcka sjuka fåglar också de.
Allting svek. Livet själv svek. Ögonen släckta de orkade inte gråta längre - vad tjänade gråt till mot världens tystnad? Den yngstas läppar slöt sig hårdvitnande, hjälplösa.
Dysterkvistarnas dysterkvist i svensk litteratur. Språkkänslan är det inget fel på, men som andra skrivit blir det i längden ett oläsbart vältrande i elände och mörker. Här ett litet smakprov på vad läsaren typiskt möter i en Trotzig-berättelse, och så fortsätter det...
Det var som om de inte såg henne längre. Ögonen förblev rädda , släckta. Det såg inte längre åt något håll annat än rakt in i rädslan. Rädslan var överallt och oöverstiglig. Den satt som en tyngd i bröstet, ett med hjärtslagen. Det var rädsla alltsammans handlade om: att de var på väg ut ur livet. Det var det säkra: att de var på väg ut ur livet, att livet gjorde allt för att göra sig kvitt dem. Därför var det inte fråga om att komma hem längre, utan att komma bort, alldeles gå bort sig bland de bortstötta, förkastade. Hur behandlar livet en gammal arbetare? - som ett felfoster som avstöts, hamnar bland avskrädet. Och de utstöttas ögon så besynnerligt dött lysande, så släckta. Och hon tänkte återigen på fåglar, matta fåglar på avstjälpningsplatsen, gamla försvagade skabbiga rovfåglar. Och hon fick skräck för sig själv för att hon tänkte så: men tankarna var där: som fåglar, som otäcka sjuka fåglar också de.
Allting svek. Livet själv svek. Ögonen släckta de orkade inte gråta längre - vad tjänade gråt till mot världens tystnad? Den yngstas läppar slöt sig hårdvitnande, hjälplösa.
Ur Teresa - En berättelse (1969)
Tror inte det är oläsbart, mer en fråga om man står ut med det i längden. Jag har som sagt inte orkat med mer än en bok. Men känner folk som tycker det bara blir bättre och bättre ju längre man stannar kvar i det. Lite som Becket, fast Trotzig var katolik.
Partiet du citerar är ju bra för att det tar fram vämjelsen, äcklet som utstötta, förbrukade, svaga, tiggare osv kan väcka. En känsla många inte vill kännas vid hos sig själva.
