Medvetande versus Ande

I det följande vill jag ge en förklaring på varför ordet "medvetande" ofta sprider dålig stämning när det används i ett sällskap, samt slå ett slag för begreppet "ande".

Vad betyder ordet "medvetande"? En viktig del av vår förståelse av ordet kommer sig av att vi känner till och kan avgränsa det gentemot dess motsats: omedvetande; medvetslöshet. Ett exempel på vardagligt bruk av ordet "medvetslös" är ramsan "Fullt ös, medvetslös". Dock syftar man med den ramsan ofta på fylleepisoder där man i och för sig nog var medveten under tiden det hände, men senare fick grava minnesluckor. Ett mer klockrent exempel på medvetslöshet är det som vi (för att beskriva det paradoxalt) "upplever" under narkos. Man skulle kunna säga att många har erfarenhet av vad det innebär att vara under narkos, detta trots att själva erfarenheten i stort sett tänks bestå av en "icke-erfarenhet" (d.v.s. man erfar inte så mycket under själva narkosen.)

Kanske skulle man kunna använda ordet o-narkos eller "anarkos" som en mindre vag synonym till "medvetande".

Den användning av ordet som har behandlats hittills ovan betyder i stort sett (för att göra en rekursiv definition) "medveten om sin omgivning". I begreppet läggs även närvaro av tanke- eller dröminnehåll, samt tidsuppfattning; allt detta kan ses i relation till vad som saknas under narkos. Denna användning av ordet är ganska oproblematisk: "Mannen var vid medvetande vid tidpunkten för olyckan". Det finns dessutom en ännu vardagligare användning av ordets adjektivform som helt enkelt betyder "veta om": "Är du medveten om att det står en bil ute i trädgården?"

Men när vi kommer till användningar av ordet såsom "politiskt medvetande"; "kosmiskt medvetande" så börjar folk dra öronen åt sig. Likaså när folk börjar prata om att "mitt medvetande" ser ut så eller så, alltså börja försöka beskriva sitt eget medvetande.

Jag tror att detta har att göra med att ordet i modern filosofisk och vardaglig betydelse har fått bibetydelser som dels är på gränsen till paradoxala eller åtmistone mystifierande, och dels ger negativa vibbar. Den bibetydelse som jag främst tänker på är nr 3 nedan:

1) Med medvetande menas att och hur man vet om och uppfattar sin omgivning
2) Med medvetande menas också tanke- och dröminnehåll, samt tidsuppfattning
3) Medvetandet anses som något privat

Nr 3 gäller för ordet "medvetande" till skillnad från "ande", som jag menar är något socialt: Ande är hur man uppfattar sin omgivning, och den sprids (enligt en antik och ifrågasatt, men inte desto mindre mer lättbegriplig, uppfattning) via "andedräkten" (vilket för tankarna direkt till "språkdräkten"), och "består" därför (enligt ett kanske primitivt men inte desto mindre lättbegripligt sätt att tänka) av luft.

Vissa menar att det är en filosofisk fördel att ordet medvetande har fått bibetydelsen "privat". Detta eftersom det då kan användas till att beskriva filosofiska bryderier som huruvida jag kan vara medveten om ditt medvetande eller ej; möjligheten av "filosofiska zombier" och så vidare. Men med dessa sätt att tänka så försvinner den naturliga kopplingen mellan medvetande och språk, och kvar blir de oförklarliga "qualia".

Nu menar jag nog inte att "privat ande" är någon absolut omöjlighet, men jag tror att det som faller under begreppet "privat ande" har något i slutänden ytterst otillfredställande över sig, eftersom vi är sociala djur. Och ett småpratssamtal är något i grunden socialt.

Jag tror alltså att anledningen till att ordet "medvetande" sprider dåliga vibbar är att "det som är privat bör hållas privat", och så även "privat ande". För att citera Herakleitos: Människan bör hålla sig till det gemensamma (logos).

Ska man då använda begreppet ande istället? Invändningen kommer upp att "ingen vet vad man menar om man pratar om 'kosmisk ande' eller 'politisk ande'". --Desto bättre, skulle jag nästan vilja utbrista, med tanke på de båda begreppens natur såsom tankekrävande. Jag tycker iallafall att båda alternativen låter mycket bättre än motsvarande "medvetanden".

Ojdå här har du tänkt till

Medvetande för mig är mer ett tillstånd som beskriver hur utvecklat ditt sinne är och kan vara kollektivistiskt betingat som att "medvetandenivån i den staden är si och så". Ande däremot känns mer som en konstant faktor som är individuell men som kanske utgick från samma källa ursprungligen i tidernas begynnelse.

Medvetandet kan förändras men anden består...

Vad kul! Tufft ämne och mycket roligare att läsa sånt här än att disskutera respekterade filosofers arbeten


Intressant sätt att se på saken. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag håller med ditt förslag angående anarkos.

Medans det skulle kunna användas som en synonym så ser jag det inte som något som skulle 'ta över' medvetande som det mest använda ordet när det används i denna benämningen. Det är ju trots allt negationen av det sinnestillstånd som beskrivs, och vidare är ju faktiskt narkos något som upplevs en fraktionell del av den tid som man faktiskt skulle vara i det anarkosa tillståndet. Därför känns det som en konstig ide, men kanske fortfarande en bra sådan.

Dock så undrar jag om det verkligen är "mindre vagt". Visst, anarkos skulle inte innefatta i närheten lika många connections som medvetande. Men själva begreppet i sig är inte mindre vagt. Som du själv beskriver det så består det i en "icke-erfarenhet", vilket för mig känns mycket mer vagt än vad en definition av medvetande skulle se ut när det referrar till ordet i den bemärkelse som du använt ovan.


Jag ser inte riktigt hur dessa tre bibetydelser skapar det paradoxala som du pratar om, men det är också efter detta stycket som du börjar tappa mig. Hade varit bra om du kunde förklara lite mer.

Så som jag ser de bibetydelserna så är de snarare riktlinjer som har satts upp för att kunna avgränsa ordet medvetande så det används i rätt benämning


Förstår inte riktigt vad du menar här. Är detta relaterat till indisk religion och brahminer (eller hur nu deras pluralform är.. brahmer?)?


Nu har jag antagligen missförstått dig men iaf. Jag ser det som att du har missat en mycket viktig fördel med att benämna det som privat. Det skulle avgränsa oss från vissa av de paradoxer och mystifika bihang som du pratar om, om jag nu har förstått dig rätt. De paranormala bihangen dvs.


Ja men vi är inte fullt ut sociala eller hur? Vi har alltid någon del, stor eller lite, det variera mellan individer, som vi vill hålla privat, lite 'me-time' så att säga. Klart det sen finns extremer som antingen delger allt och de som inte delger något. Dit jag vill komma är att det kanske inte är en så bra ide att använda 'ande' framför medvetande alls. Eller, åtminstonde inte med fokus i själva definitionen på socialt. Detta pga att ordet ska representera essensen av vad, för att återgå till ursprunget, medvetandet är, och det blir då fel om vi säger att det är socialt.


Men.. om ingen vet vad i pratar om.. hur skiljer det sig då från rådande konsensus?

Hmm, din upplevelse av betydelsen av ordet ande som något "konstant" är ingenting som jag delar alls, faktiskt. För mig är ande något som är ganska mycket förknippat med olika antika uppfattningar som säger att anden är något som "finns i luften" och kan svepa in över människor och ta dem i besittning. Skulle vara intressant att veta mer om varifrån du har fått din uppfattning om ordet "ande".



Kul att du fick ut någonting av min text.


Nej, jag vet inte heller, men jag vill först och främst hitta något begrepp som inte har samma negativa "klang" som jag upplever att ordet "medvetande" har, vilket ju är grunden till min text: jag har upptäckt att det är svårt att använda ordet "medvetande" i en social diskussion utan att folk blir helt ställda eller börjar dra öronen åt sig.


Det jag menar är att jag tror att tanken på medvetande som någonting privat gör att vi får svårare att förstå i grunden icke-övernaturliga saker som hur medvetande (d.v.s. hur man uppfattar världen) kan spridas mellan människor. Och att det är denna bibetydelse av privat som gör att det inte känns rätt att prata direkt om innehållet i ens medvetande. Men det är bara en teori: bakgrunden till min post är först och främst att jag har upptäckt att människor inte gillar diskussioner i grupp där ordet "medvetande" används på ett svepande sätt. Sedan är resten av min post ett försök att ge en förklaring till varför det är så ("det som är privat bör hållas privat"), men denna förklaring kan vara fel.


Nja, jag försöker beskriva vissa grunddrag i den antika uppfattningen om "ande" och då menar jag både den antika västerländska världen (Grekland, Rom, Israel m.fl.) samt den indiska kultursfären. Jag tror nämligen att dessa "primitiva" uppfattningar har vissa drag som gör dem fördelaktiga jämfört med det moderna begreppet "medvetande". Man kan tycka att det är "övernaturligt" att anden skulle "spridas genom luften" helt enkelt, och att själen skulle flyga ut ur en människa när hon slutar andas, men det som är positivt med dessa uppfattningar är att de faktiskt ger en typ fysikalistisk förklaring på varför saker fungerar som de gör, om än felaktig: anden finns i luften, och återgår till luften när en människa slutar andas, och ande kan spridas mellan människor när de pratar (skickar ut ande genom munnen). Medan det moderna begreppet medvetande inte ger någon som helst förklaring till varifrån medvetandet kommer eller hur det kan sprida sig.


Jag tror att tanken på medvetandet som privat skapar minst lika många problem som det löser. Att en människa är medveten om sin omgivning visar sig på många yttre sätt som hur hon beter sig och pratar, även om vi inte är fullt bekanta med exakt hur ett medvetande visar sig utåt. Men bara det faktum att man (läkare) kan avgöra huruvida en människa är vid medvetande eller inte visar att det finns yttre drag som visar hur "det inre" ser ut.


Det jag menar är bara att när man inte syftar på något privat så kan man försöka använda ordet ande istället, även om det ordet inte heller är perfekt eftersom det upplevs som primitivistiskt. Exempel: kosmiskt medvetande/kosmisk ande: betyder oftast att man upplever sig eller är ett med alltet på något vis. Och detta att vara ett med alltet strider ju i sig själv mot idén om att det skulle vara något privat. Politiskt medvetande/politisk ande: när detta begrepp används så har man oftast inte i åtanke speciellt mycket den privata aspekten av medvetande, utan menar först och främst att det är ett sätt att uppfatta omvärlden och agera i denna, och att detta uppfattnings- och aktionssätt är något som sprids mellan människor.

Jag hoppas att någonting blev klarare av denna post. Eventuell luddighet beror troligen på att min tanke var dunkelt tänkt från början.