Vilken tänkare formulerar sig bäst egentligen? Vem formulerar sig värst?

Personligen kan jag uppskatta många stilar och det kanske är fel att ställa dem mot varann men jag tycker ändå det är roande att se vad folk anser.

Jag tycker kanske att Hegel är både bäst och värst. Vad i helvete har han gjort med språket egentligen?

Annars är jag svag för Augustinus. Jag upplevde att hans fromma tilltal liksom smittade av sig under läsningen trots översättning.


Vad anser ni?

Mona Sahlin var en stor tänkare hon hade bara lite otur när hon formulerade sig.

skulle du vela ge exempel på vad du menar? jag är en kulturellbarbar så jag fattade just nu ingenting


EDIT:

SMURF! Vi skrev samtidigt!

Att läsa Sartre är ju inte roligt precis. Kant likaså.

John Stuart Mills och Humes verk är lättlästa, men det kanske är en avspegling av komplexiteten av deras filosofi snarare än deras litterära förmåga.

Ja, dessa två herrar får ju räknas till genrens posörer. Kul att du inte heller gillar dem.

Vad gäller Hume så upplever jag att han har ett väldigt skönt språk. Kanske kan det beskrivas som luftigt och lätt som att stå på en utkikspunkt där man står och tittar när luften är väldigt klar.

Eller så kanske det speglar deras förmåga att formulera filosofiska idéer lättbegripligt. Den är det inte alla som besitter. Jag vägrar exempelvis att tro att det inte går att formulera Heideggers idéer klarare och tydligare än han själv lyckas med. Jag höll på att bli galen när jag läste Varat och tiden. Och eftersom den var så fruktansvärt tråkig tänker jag aldrig göra om det. Sorry, Heidegger, men du har dig själv att skylla.

Personligen tycker jag att Platon kan vara en fröjd att läsa. I hans texter finns en viss elegans och man känner sig hela tiden engagerad när man läser dem. Man vill liksom bryta in i dialogerna, korrigera eller instämma. Så ska filosofi skrivas.

Oj, bra fråga! Så många att välja mellan. Jag är svag för Kant och diverse Buddhas.

Motiveringen för Kant är att jag blir imponerad över hur han böjer språket för att gardera sina argument. För andre platsen så gäller det precis tvärtom, hur öppenheten och tolkningsdelen av vårt språk används på ett vackert sätt för att få över poängerna.

En tredjeplats får nog bli Nietzsche. Just pga hans totala likgiltighet till hur språk påverkar filosofi. Han skriver för att få igenom sina poänger, han raljerar, han är rolig, han är dryg, men framförallt är han likgiltigt frustrerad, och det är alltid kul

Edit: Glömde ju bort värst . Men Egentligen så är det en mycket svårare fråga. Jag har problemet att jag i stor utsträckning inte klarar av attt läsa en hel essä av filosofer just pga deras brist på eftertänksamhet i språkbruk som bara gör att deras argument blir för lätta att ifrågasätta. En sådan var just Hume, vilket jag vet att många inte skulle hålla med mig om, en annan var Descartes. Descartes som ska ha varit en tvivlare, jo tjena... Men ja, för att summer: De värsta är enligt mig de som inte ger språket tillräckligt stor respekt. Och sedan blir ju den extrema av dessa Nietzsche och då blir det kul ^^

Hume ser jag som en förebild. Han gör sig så tillgänglig som möjligt. Klar och enkel prosa där man får följa med i hans tankegångar så som de utvecklar sig. Bertrand Russell är också i samma skola, där det läggs alldeles särskild vikt att formulera sig klart, tydligt och elegant. Det är tänkare som verkligen anser att det tillhör filosofins uppgift att undanröja språkliga hinder, även i själva utläggningen.

"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta", som någon svensk tänkare sade.

Platon kan man läsa även om man inte främst är intresserad av filosofi då han verkligen har en mästarklass med dialogerna. Det är en skön upplevelse, utöver en lärorik. Det är ett uttryckssätt som är alldeles för ovanligt idag, då filosofin nu ofta är så torr och avbruten från människoupplevelsen.

Ja, jag ser nu att debattörerna ovan uttryckt sig likartat. Jag kan enbart stämma in.


Varat och tiden är egentligen ett hafsverk. Han hade press på sig att ge ut något så att han kunde få sin professur. Pröva läs The Concept of Time och History of the Concept of Time, så kommer det bli betydligt klarare. Dessa två är texter baserade på föreläsningar han höll åren innan Varat och tiden kom ut. Dock måste jag säga att det egentligen är först med varat och tiden som de ingående begreppen och funderingarna fixerats och fått sin bästa framställning, även om det ställer väldigt höga krav på läsaren.

Antar att vi även får disskutera våra motiveringar i denna tråden? Iaf, jag anser att när de skriver sina essäer så skriver de för en publik som inte behöver ha det lättbegripligt! När de försöker komprimera och simplifiera så blir det alltförofta pannakaka av det hela. Som jag skrev ovan, så har jag mycket mer uppskattning för de som verkligen funderar igen vad som sägs och inser hur man kan och bör formulera deras andemening för att göra den så 'skottsäker' som möjligt.

Jag delar förstås uppfattningen att man inte alltid kan förenkla tämligen avancerade tankegångar. Men att göra det hela överdrivet krångligt saknar allt värde. Ibland kan man få uppfattningen att författaren klär sina idéer i en betydligt mer avancerad språkdräkt än vad som är nödvändigt - möjligen för att få det att verka som om tankegångarna är mer avancerade än vad de är. En sådan uppfattning fick jag av Heideggers Varat och tiden. Och sådant irriterar mig. Då läser jag mycket hellre Hume och J S Mill.

Ja det är klart, när man använder sig av språket för att bara fluffa upp tankegångarna så blir det rätt värdelöst. Men jag tyckte inte att Kant förtjänade att placeras i den kategorin :P . Kul att höra vad andra tycker dock.

Rubriken får mig att tänka på när jag övergick från Filosofiska Undersökningar till Simulacra and Simulation efter att ha läst ut förstnämnda, Baudrillards stil tedde sig vedervärdigt konstlad och sirlig jämfört med Wittgenstein.

Vad tycker ni om Baudrillards sätt att skriva? En vän till mig har sagt att han ska blivit kritiserad för sin skrivstil.