Värsta sjukdomen

Det var det jag tänkte kunde sorteras in under "olycklig" kärlek. Och en sådan kan verkligen vara det värsta man kan råka ut för. Man går in i ett "synbart mörker" som det kallas på fackspråk. De flesta hamnar väl där någon gång... Inte roligt.

Nej, det är fruktansvärt. (Jag är inte i den situationen nu... jag är bara lite måndagsmorgonsblå.)
Synbart mörker... fackspråk... Vilket fack är du med i?

Blå my ass...

Jag läste den benämningen i min psykologi A-bok i gymnasiet. Jag tyckte det var ganska träffande.

Jag är blå för att ingen är vaken och skriver på FB.

Nå, nyduschat skär då. För Ni talar väl inte politik med en dam?

Ingen är vaken och skriver på FB... God morgon, jag är ingen.
Nu blev jag verkligen blå.

Jag tänkte mer att du sa att du var blå i första meningen och sen avslutade med ett vrålgrin.

Äsch då. Nu var det inte alls så jag menade. Jag har just klunkat nattens första te och kurrar nöjt. Jag blir nog sittande ett tag till, och du får gärna göra mig sällskap.

Trådrespirator: Att få livmodercancer. Eftersom stamcellerna (med ritningar för en hel människa) finns där får tumören tänder, brosk, hår och blodkärl.

Detta ska kanske tas med en nypa salt men har sagts av en vän till mig som läser till biolog. Man får hoppas att auktoriteterna inte narras.

Aha... Månget missförstånd skola stånda mellan man och kvinna, mången själens natt skall ytterligare förmörkas därav

MS lär vara ganska gräsligt, lupus likaså. Sjukdomar där kroppen långsamt förstörs och man inte kan göra något åt det.

Ja... Just så.

Ja, det var lite den tanken jag hade i mitt förrförra inlägg. Det är egentligen den bästa benämningen på en sjukdom. Att långsamt brytas ner av sin egen kropp. Ja jädrar, det är inte så man blir lite melankolisk.

Det enda som är värre är väl att tillbringa hela sjukdomstiden i en sjukhussäng och inte ens få försöka leva som vanligt. Då kan man lika gärna dra ur kontakten tycker jag nog.

Såg en dokumentär på discovery idag om en kille som huden faller av på hela tiden. Han hade deformerade händer, väldigt liten muskelkraft och levde med konstanta smärtor. Hela kroppen var bandagerad, och varje gång bandagen lades om drogs mer hud bort och det gjorde ännu mer ont. Har för mig att han var 36 år. Inte dåligt att klara sig så länge utan att åka utför ett stup med rullstolen.

Min mormor dog i ALS. Inget jag önskar min värsta fiende. Kanske inte världens hemskaste, men väl hemsk nog. Man förlorar alla funktioner i kroppen steg för steg, till slut kan man varken röra sig eller prata, men hjärnan är ändå "intakt", så man är väl medveten hela tiden. R.I.P älskade mormor.

Ebola skulle jag nog svara.
Mot slutet är du i princip ett levande lik, läste en bok om sjukdomen och då visar det sig att levern ser ut som på ett en vecka gammalt lik och när din kropp kollapsar av sjukdomen dör du en smärtsam död främst genom blodförlust då du blöder ur alla kroppsöppningar sen att det är extremt smärtsamt och av stammen ebola-zaire ligger dödligheten på 90% gör inte direkt saken bättre.

Men jag skulle också tro att det finns mera smärtsamma sjukdomar.

"Locked in syndrome" verkar inte heller alltför roligt. Man är vid medvetande och fullständigt klar, men kan inte röra en muskel och saknar alltså alla möjligheter att kommunicera med omvärlden.

"Harlequin fetus", harlekinfoster : En extrem, medfödd form av hudsjukdomen ichtyosis. Huden blir hård och spröd och bryts upp överallt där kroppen böjer sig, samt på andra ställen. De nyfödda som har denna sjukdom lever oftast mindre än en dag, kanske några få dagar.

VARNING!!! *EJ FÖR KÄNSLIGA!!!* VARNING!!!

Sidorna är på engelska.

bilder + info, läkarbeskrivning av ett specifikt fall :

http://www.ispub.com/ostia/index.php?xmlFilePath=journals/ijpn/vol2n1/harlequin.xml

bilder + viss info :

http://asylumeclectica.com/malady/archives/harlequin.htm