Förhållande, distans, misär?

Hallå.

Nu är det som så att jag sitter i en enligt mig själv rätt jobbig sits, enligt andra kanske en fis i rymden. Vad vet jag? Anyway, jag ska försöka förklara det hela så kortfattat som möjligt nedan.

Jag och min flickvän är båda lite över tjugo år gamla och bor just nu i en liten skitstad i Norge. Vi bor på olika håll, hon med sina vänner och jag med mina. Saken är den att min flickvän med tillhörande kompisar kommer att lämna världens rikaste u-land för att flytta hem till vår hemstad inom en väldigt snar framtid, vilket jag såklart uppfattar som jävligt jobbigt rent ut sagt.

Vi har diskuterat detta och har således kommit fram till ett beslut; vi kommer att försöka hålla förhållandet vid liv. Detta är såklart väldigt positivt enligt oss båda. Jag tvivlar inte på att detta kommer att fungera, självklart har jag hört att distansförhållanden inte fungerar och jag har varit väldigt negativt inställd till dem innan. Men när det gäller just den här tjejen och det här förhållandet så finner jag inget tvivel, och det är inte heller det frågeställningen handlar om.

Det handlar snarare om hur jag ska tackla denna jobbiga period som väntar. Hur klarar man sig bäst igenom den här första perioden som nästan enbart kommer handla om en extrem jävla saknad? Jag antar att aktivera sig så mycket som möjligt är ett bra tips och jag jobbar ju heltid så jättemycket fritid har jag inte att slå ihjäl.

Äh, jag vet inte om den här tråden kan leda till något. Känner bara att jag inte riktigt vet hur jag ska förvänta mig att må och jag i sin tur ska försöka att få mig själv att klara mig igenom det.

Seriösa svar önskas, och ni som tycker att problemet är en jävla fis i rymden får mer än gärna skriva det. Could not care less. För övrigt kanske informationen är bristfällig, detta skrivs efter ett tungt arbetsskift så om ni känner att ni saknar något så skrik till så ska jag svara så fort jag kan.

Ha en fin natt.

Har många vänner som har jobbat borta veckorna och bara vart hemma helgerna! och dom har klarat sig med barn och allt! men är man långt borta och inte kan träffas varje helg så försvinner nog kärleken ganska fort! kanske funkar ett tag men för eller senare så är det hon eller du som går vidare!!

Ni gör ju inte slut, så det är ingen "komma-över-period" i början direkt. Men sysselsätt dig maximalt, det hjälper massor!

Hur är det med kommunikation, körkort, nära till flyg? Försök ses så mycket som möjligt. Antar att du är uppe och kör pengasvängen med polarna i Norge, så det kanske inte görs så mycket mer än att jobba? Då kan du lika bra åka hem över helgerna. Eller så kan hon försöka komma upp. Jag har 40 mil till Oslo härifrån, och det är inte så farligt att peta av i bilen, tycker inte jag!

Överväg att flytta hem?
Känner du så mycket som jag fick intrycket att du gör, så flytta hem. Det hade jag gjort. Tjejer kommer i drivor för det mesta, men den där speciella är det bäst att hålla i.

Varför flyttade hon hem? Hon "lämnade" dig, har det gjort dig fundersam? Jag menar absolut ingenting, men det kan ju va så att hon inte vill längre, flyttar hem och säger "Jag vill gärna ha distansförhållande" men låter det sen rinna i ut i sanden.. Som sagt, jag spånar bara, och menar ingenting illa!

Hur länge har ni varit tillsammans?
Kan tillägga att jag själv haft ca 20 mil distans (antar att erat är längre) och det funkar, om det känns rätt, och man vill, så går det att få det bra!

Lycka till!

Är själv i ett långdistans förhållande (Spanien<->Miami) Men det vi gör så att det funkar är att prata ganska ofta genom skype med cam. Det du inte borde göra är att börja sakna henne alltför mycket. Hitta på saker på fritiden och lås inte in dig i ditt rum. Något som också hjälper är att veta/bestämma ett datum då man ska ses igen. Det hjälper väldigt mycket.

Du har precis rätt angående Norgesvängen med polarna. Bil eller körkort äger jag tyvärr inte, men tågförbindelserna är bra så att åka hem på helgerna är givet, det ska göras så ofta det går.

Saken är den att jag har en ganska stor skuld att betala av, det är den huvudsakliga anledningen till att jag befinner mig här. Nej, HA är inte efter mig utan det är en helt annan skuld. Jag kommer inte bli ihjälslagen om jag inte betalar av den, men jag vill gärna göra det ändå så att säga. Så att flytta hem innan pengarna är ihoptjänade är inget alternativ, hur mycket jag än önskar att det var det.

Vi har varit tillsammans sedan i december...äh jag kan lika gärna dra hela historian om det nu intresserar någon.

Flickan vi talar om har jag ända sedan gymnasietiden verkligen ansett vara den finaste jag någonsin låtit mina ögon vila på, om ni förstår? Den känslan finns fortfarande, och även känslan av att "yes, äntligen har jag henne". Hon flyttade hit i augusti förra året, och av en ren slump började vi ha kontakt över internet. Ska tilläggas att vi inte kände varandra speciellt bra, som sagt bara slumpen avgjorde att vi började prata. Detta ledde till dagliga samtal och jag kände verkligen hur bra den här tjejen är.
I november förra året flyttade jag hit, och det ena ledde till det andra. Så nu sitter jag egentligen med ganska dåliga kort på handen, ett förhållande som inte ens har funnits i mer än ett halvår. Hur ska detta gå?

Om jag ska uttrycka mig uppriktigt så har jag aldrig känt såhär förut, inte någon gång i mina tidigare förhållanden. Den här tjejen är verkligen den bästa jag någonsin har träffat, och hon säger att hon känner samma sak för mig. Så jag är verkligen tveksam till om hon skulle låta detta rinna ut i sanden.

Känner redan nu, flera dagar innan hon ska flytta att jag börjar få en liten känsla av panik. Hela den här tiden i Norge har jag klarat mig igenom tack vare henne. Jag bor i en pissig lägenhet, har ett pissigt jobb och tillvaron har trots det varit underbar så länge hon har varit här. GAH, herregud. Vilken jobbig sits jag har satt mig i, vem vet inte att kärleken tar död på en till slut? Skämt åsido, men jag har en känsla av att jag har en jobbig tid framför mig tills det sjunker in att hon verkligen flyttat.

Helvete, glömde ju förklara varför hon flyttar.

Hon flyttar dels för att hennes jobbkontrakt går ut och lägenhetskontrakten likaså. En annan bidragande faktor är att de hon bor med vill flytta, och det finns ingen möjlighet att hon kan flytta in hos mig och mina kompisar, vi bor redan på varandra. Kort sagt, hon är klar med Norgesvängen och jag är det inte. Hon vill slippa leva fattigt i ett land där ingenting funkar, och jag är så illa tvungen. Helvete.

Jobbig sits. Det är en gamble, eftersom förhållandet är färskt, svårt att veta vart det leder, men känns det rätt, så hade jag kört på det. Pengar, ska man inte oroa sig så mycket över, det kommer alltid mer pengar, och så länge man inte dör, ska man inte nojja över pengar =)

Det jag menar, sitter du kvar i Norge och låter förhållande gradvis kanske dö, så kommer du ångra dig och veta att du inte tog chansen. Men flyttar du hem, kanske du får gneta på en svennelön, men du vet i alla fall vad som hände med tjejen... =)

Jag hoppas, om du väljer att bo kvar, att ni orkar med lång distans. Att det funkar till du väljer att flytta hem, och att det bli nåt bra!

Och om du sticker hem snarast, så har du gjort dig själv en tjänst, och valt kärlek framför pengar, vilket tjejen säkert uppskattar. Att du hällre är med henne!

All lycka till er! =)

Antingen är jag blind eller så har du missat att skriva det.
Hur lång tid räknar du med att du behöver vara kvar i Norge? Månader? År?

Mitt rekord på distansförhållande varade i nästan 3 år. Var förlovad i 2 av dessa, och vi sågs varannan eller var 3e helg.

Jag har självmant gått in i distansförhållanden efteråt också, och planerar att göra det igen riktigt snart. Ett råd jag kan ge är att försöka att vara lite spontana och ta allt som det kommer under den tid ni ses. Risken är stor att man vill planera och göra på tok för mycket under de dagar man ses, att det i slutänden bara upplevs som riktigt stressigt och intensivt.

Instämmer med vad andra säger, du kan inte bara sitta still och känna saknad, utan aktivera dig på ett eller annat sätt. De flesta distansförhållanden jag hört gått i kras har pajjat just för att ena parten sitter och gräver ner sig i saknad och dessutom inte allt för sällan tar något glas vin eller dyl. i sin ensamhet vilket bara gör känslorna värre.

Om du undrar, det som fick mig att bryta förlovningen med ovan nämnda tjej berodde på många saker, men mycket av det hängde ihop med att hon inte kunde prata ärligt om allt. Om man tvingas ta alla samtal över telefon, sms, msn, skype etc så ökar risken för missförstånd. Jag lärde mig en viktig sak här, och det är att aldrig linda in det man vill ha sagt i en massa lull-lull och hoppas att den andra ska förstå. Var öppen som en bok, det ökar förståelsen och dina chanser att lyckas.

Hey!
Update, hur går det?

Sorry för dålig update, internet har legat nere from time to time. Måste också påpeka att det värmer ruskigt mycket att någon ber om en update. Herregud, hur ensam är man egentligen när en FBanvändare bryr sig om en?

Anyway, saker och ting rullar på. Vi talas vid titt som tätt, jag knegar på och allt det där. Jag överlever dock, mot all förmodan. Måste ändå medge att vissa dagar är svårare än andra. Kvällar och nätter är svårast och min förkärlek till alkohol gör ju inte saken bättre.
Aja, dags att sluta svamla för min del.

Tack för att ni av någon anledning bryr er.

M

Låt bli alkoholen, din älskling är inte närmare dig för att du dricker. Tro mig, jag har själv tagit till flaskan i liknande situationer och det löser inte ett dugg. Det gör bara saken värre.

Tänk istället på hur mycket roligare ni kan ha för de pengarna när ni träffas. Istället för att sitta dyngrak och slöddra fram något som du bara minns lite suddigt dagen efter är det väl bättre att spara pengarna och visa din kärlek på ett betydligt finare sätt.

Att vissa dagar känns svårare än andra är helt naturligt, och så är det för alla. Även om man bor nära/tillsammans så går förhållandet upp och ner, men då kan man enklare finnas vid varandras sida. Nu blir det lite jobbigare när det är distans, men det brukar gå att lösa alla problem som uppstår.

Kämpa på, du klarar det =)

Jag hade distansförhållande (40 mil) med min kille i 2,5 år. Från början var det riktigt jobbigt, men med tiden blir det faktiskt bättre. Man vänjer sig, hur klyschigt det än låter. Och med rätt inställning blir det drägligare.

Jag försökte hela tiden se det positiva med det hela - "det här är ett prov på vårt förhållande, klarar vi det här kommer vi att bli så starka att vi klarar typ allt". Och framförallt, se att det finns ett slut på det hela - distansen kommer tillslut att försvinna. Dessutom är ni ju unga, det är nog positivt att få utvecklas lite på egen hand också innan man flyttar ihop, vilket många av mina kompisar gjorde redan vid 18-19-årsåldern.

Försök hitta på så mycket som möjligt med dina vänner, framförallt på kvällarna. Se framemot att sommaren är här. Jobba mycket och se hur pengarna rullar in. Ta en dag i taget. Bestäm långt i förväg när ni ska träffas, så att ni har något att se framemot. När ni väl träffas - se till att ta vara på tiden till 100 procent. Och framförallt: se till att skaffa bra prisavtal så att ni kan prata mycket i telefon! Håller tummarna för er!