2011-04-27, 09:28
#13
2011-04-27, 13:55
#15
Citat:
Ursprungligen postat av Misantr
Vet fortfarande inte var jag kan vända mig för akut tid..... Hälsocentralens kurator har knappt tid, samma med ungdomsmottagningen. Måste väl ha remiss innan jag får träffa en psykolog/läkare?
Jag rör på mig. Jag orkar inte göra sånt jag gillar, allt är tråkigt. Orkar inte göra ett skit. Jag vill "vilja", men jag vill och orkar inte. Det bara går inte. Jag har knappt några vänner längre. Ingen motivation. Nej, jag är inte religiös.
Jag rör på mig. Jag orkar inte göra sånt jag gillar, allt är tråkigt. Orkar inte göra ett skit. Jag vill "vilja", men jag vill och orkar inte. Det bara går inte. Jag har knappt några vänner längre. Ingen motivation. Nej, jag är inte religiös.
Varför inte undersöka i religioner? Personligen har det gjort så mycket gott för mitt liv. Ge det en chans, du förlorar inget på det.
2011-04-28, 00:26
#16
Citat:
Johannesörter är ganska bra, gör dig lugn och fridfull !
Jag tog dem ett tag fungerade faktiskt.
Började precis som dig, dra undan mig från vänner. Var ganska "popis" förr, idagens läge får jag aldrig samtal haha är så mobbad jämfört med förr, för har dragit mig undan helt orkar inte gå ut och möta dem etc. Det är de man gör fel. Man ska tvinga sig fortfarande kämpa sig upp. Berättade för min mamma hur jag mådde och hon förstod och pratade med mig om att hon också mått så.
Det är ganska normalt, alla går igenom det nångång. Speciellt 20+.
Det finns andra sätt om du vill få hjälp med att prata med någon, du kan boka tid hos vårdcentralen sedan får du remiss till en terapeut eller psykolog om du så vill. Akuten är lite att ta i när du ändå sitter här och vill ha hjälp så kan du vänta tills du får tid hos vårdcentralen och kan tala med en doktor där istället.
Men du ska aldrig tappa tron på dig själv gubben/gumman. Det blir bättre fasten du aldrig kan tänka dig det så blir det bättre !!!!
! Jag tog dem ett tag fungerade faktiskt.
Började precis som dig, dra undan mig från vänner. Var ganska "popis" förr, idagens läge får jag aldrig samtal haha är så mobbad jämfört med förr, för har dragit mig undan helt orkar inte gå ut och möta dem etc. Det är de man gör fel. Man ska tvinga sig fortfarande kämpa sig upp. Berättade för min mamma hur jag mådde och hon förstod och pratade med mig om att hon också mått så.
Det är ganska normalt, alla går igenom det nångång. Speciellt 20+.
Det finns andra sätt om du vill få hjälp med att prata med någon, du kan boka tid hos vårdcentralen sedan får du remiss till en terapeut eller psykolog om du så vill. Akuten är lite att ta i när du ändå sitter här och vill ha hjälp så kan du vänta tills du får tid hos vårdcentralen och kan tala med en doktor där istället.
Men du ska aldrig tappa tron på dig själv gubben/gumman. Det blir bättre fasten du aldrig kan tänka dig det så blir det bättre !!!!
För mig var det tvärtom. Det var mycket i gymnasiet som inte jag var ut och träffade folk och umgicks så mycket med vänner, utan höll på med annat jag ville göra. Dock så var det inte nån i min klass som tog initiativet till en filmkväll, grillkväll eller liknande heller vilket ju var synd och jag var inte av den typen som såg att supa det enda nöjet att umgås heller. Har haft ångest över det med vännerna ibland, men pluggar nu på högskola och känner tvärtom. Här har jag börjat få vänner som delar ganska många av mina intressen och vi har umgåtts mycket, ätit och haft trevligt.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
