Descartes tre argument

Nu undrar jag om någon vet om jag har skrivit rätt på dessa argument. Det är Descartes tre argument som han använde för att visa att vi kan tvivla på det vi tror att vi vet. Någon bra sida kanske där det står mer utförligt? Detta var det jag hittade i boken.

- Illusionsargumentet – Inte ens direkta och närliggande sinnesupplevelser som att läsa en text är pålitligt.
- Drömargumentet – Ibland är man övertygad om att ens drömmar är verkliga – ända tills man vaknar.
- Gud-bedragar-argumentet – Möjligt att världen är skapad av en ond bedragargud som får oss att ta miste när vi tror att alla ungkarlar är ogifta och att 2+3=5.

Det sista verkar tvivelaktigt, men orkar inte kolla. Gav han sig på logiken på det sättet?

I boken står det att gudbedragar argumentet var en hypotes för att kunna betvivla även logikens och matematikens sanningar.
Förstår inte riktigt vad det betyder.

Nu finns det säker någon som är bättre filosofiskt skolad än mig som kan ge ett bättre svar... men men...

grejen med det tredje argumentet (som vad jag sett brukar kallas för den onda demonen), är ju att Descartes tänker sig att det skulle kunna finnas en entitet som inger honom tankar så att han tror att han har rätt gällande t.ex. logik och matematik, men att det helt enkelt är så att han varje gång blir lurad av denna entitet. Descartes metod är ju att först skala bort allt det som han anser sig kunna tvivla på (för att sen hitta någon fast grund att återuppbygga kunskapen ifrån) och i och med detta argument så vill han visa att även matematiken och logiken kan betvivlas och således inte den fasta grund han söker.

Tack tack, din text hjälpte verkligen mig att förstå!

Det som du här omnämner som det tredje argumentet, Descartes demon, är hans slutgiltiga berättigande för sitt metodiska tvivel.

Descartes var ju rationalist(http://sv.wikipedia.org/wiki/Rationalism), och menar att all kunskap bör bottna i deduktiva slutledningar(http://sv.wikipedia.org/wiki/Deduktion). Problemet för Descartes, som för alla rationalister, är att han, om den kunskap som alstras genom deduktion ska vara säker, måste ha något givet axiom att utgå ifrån; något som är säkert.

Det Descartes valde att göra var att tvivla på allt som var allmänt vedertaget, i hopp om att finna något som han faktiskt inte kunde tvivla på, och detta något var vad han, genom deduktiva resonemang, hoppades kunna bygga upp en hållbar världsbild utifrån.

Först åkte givetvis påståenden som är sanna först a posteriori(http://sv.wikipedia.org/wiki/A_posteriori), detta följer av de två första argumenten i din trådstart.

Sen frågade sig Decartes om även a priori sanningar(http://sv.wikipedia.org/wiki/A_priori) kunde ifrågasättas, och här kommer Descartes demon, eller den bedragande Guden, som du omnämner den, in i bilden. Descartes menade att även dessa sanningar inte var något vi kunde ta för givet, just eftersom det är möjligt att dessa sanningar, som vid första anblick verkar triviala, kanske i själva verket är produkten av att en ond demon spelar oss ett spratt.

Dock så hittade Descartes till slut något som han menade var säker kunskap; den att han finns. "Cogito ergo sum", eller "jag tänker alltså finns jag", var något Descartes menade att demonen inte kunde förändra, för Descartes menade att även om han tvivlar på sin egen existens så måste det ju i så fall finnas någon typ av tvivlare, varför hans tvivel, eller hans tänkande, också bekräftade hans egen existens.

Utifrån detta konstruerade Descartes ett ontologiskt gudsbevis(http://mindshots.dinstudio.se/empty_15.html) där han genom sin egen existens bekräftade Guds existens och i och med att Descartes Gud inte hade för avsikt att luras följde med Guden berättiganden för det som Descartes tidigare ifrågasatt genom demonen.

Descartes har givetvis åkt på en hel del kritik för resonemanget, då framförallt för Gudsbeviset och dess implikationer, men också för sitt metodiska tvivel och den sanning som Descartes menade att detta slutar i.

För det första kan man fråga sig om ett metodiskt tvivel inte också borde innebära att man bör tvivla på att man bör tvivla. För det andra så är inte Descartes så metodisk som han vill ge sken av i sitt tvivel, då "cogito ergo sum" faktiskt inte alls är omöjlig att ifrågasätta. Varför skulle ett tänkande bekräfta ett tänkande? Hur bevisar Descartes att vi faktiskt tänker?

Vad gäller gudsbeviset finns den huvudsakliga kritiken mot det på den sida som jag länkade, och den här typen av gudsbevis är högst impopulära idag.

För att besvara TS frågeställning kort: Du har skrivit poängerna av argumenten någorlunda, men du har inte skrivit argumenten. Du måste visa "vägen dit", så att säga.

I det första av de tre har du helt rätt, i de andra två presenterar han dock, om än inte särskilt utförligt, argumenten.

Ja, men du måste fatta vad syftet med det var. Det är inte så att Descartes sikter mot att undergräva matematiken - han var själv en av de största matematikerna som levd. Descartes metodologiska tvivel är en metod till att uppnå säker erkendelse. Hans kunskapsteori går på, att endast det vi är fullkomligt säkra på, vet vi. Om det är fallet, då innebär det ju, att om vi hittar ett enda sätt att betvivla en given kunskap, då är det inte längre kunskap.

Descartes föreställer sig nu, att en allsmäktig demon lurar honom, så att han gör fel, varje gång han lägger i hop 2 och 3, så att han misstar sig när han tror, att det blir 5. Det vill säga: det är tänkbart, att även den simpla matematiska kunskap är falsk. Därför vet vi inte att 2+3 = 5.

Descartes "skeptiska hypotes" är ingen försök att förklara hur världen faktiskt är, det är endast ett medel som införas för att testa om vi faktiskt vet, det vi tror, vi vet. Och Descartes slutsats är att till och med logiken kan betvivlas.

Det vi sitter kvar med efter utrensning, är kunskapen om vår egen existens, men inte som människa, eller person, men som tänkande subjekt ("tänkande ting/Res Cogitas). Nu är Descartes uppsats att sluta från det givna, dvs. vissheten om att det tänkas, och att det finns ett subjekt där tänker, och att detta subjekt är identiskt med sig själv, och är "jag".

Vägen undan problematiken blir några ganska tråkiga gudsbevis, som då skapar bro mellan våra medvetandestillstånd och omvärlden - men de håller endast i Descartes huvud.

Slutteligen vill jag säga något kort om hela idén med metodologisk tvivel. Poängen är inte att sitta kvar med minimal och obruklig kunskap. Descartes syn på vår kunskapskropp är, att det mesta kunskap vilar på mer primitiv kunskap. Al kunskap ska trackes tillbaka till sina obetvivelige källor, för att vara begrundad. Dessa källor ska vara grundgivande, i en epistemisk betydning av ordet. Med andra ord är Descartes epistemologisk fundamentalist - vår kunskap vilar på basale förmodningar som inte behöver stöd då de är otvivelaktiga.

Nu kan man fråga sig hur troligt det är, att man från "jag finns" kan begrunda "flashback är en internetsida" - jag verkar veta båda. De flesta moderna filosofer förkastar Descartes gudsbevis, men accepterar hans argumentation som ledar till den skeptiska tvivel. Så står vi med två möjligheter: antingen kan vi acceptera Descartes infallibilistiske, rationalistiske fundamentalism, eller också kan vi hitta andra teorier som gottgör våra intuitoner om vår kunskaps omfång bättre. Endast en handfull satsar på att vidareföra Descartes flagga, då man anser att den vägen ledar till skeptisk tvivel, så det enda vi kan veta är obrukliga saker a la "jag finns".

Mvh

Helt korrekt, där var jag lite väl snabb.