Om jag hade en pistol just nu skulle jag inte tveka

Och du hänger på flashback? Är inte det mot din religon?

Jag hoppas att du skämtade.

Står det inte i koranen att muslimer ska hålla sig borta från flashback?

Jag har haft en sådan där jävlig dag. En sån helvetes jävla skitdag. Gjort en massa jävla grejer jag inte velat, suttit och tänkt ständigt på misslyckanden, inte fixat nån tjej till balen, hur få personer jag har som kompisar, min syster som mår dåligt, min mamma som är sliten och stressad, min pappa som har damp. Och allt detta har jag inte bara tänkt på utan slump utan detta var en sådan dag då jag fick smaka på doser utav alla dessa problem. Om som att det inte är tillräckligt så vill jag ut och supa men alla kompisarna hade redan planer. De hör aldrig av sig med mig om jag vill med eller någonting.

Jag spelar ett spel och t.o.m. går allting fel där, bokstavligen allting då spelet låser sig hela tiden (bara idag av alla dagar) och får en massa buggar. Varenda jävla liten snedsteg och helvete utav min vardag har samlat sig i mig. Jag brukar orka med kanske någon riktig skitdag i veckan men denna veckan har den ena skitdagen efter den andra samlat på sig och jag kan inte släppa ut min ilska på något vis.

Blir jag arg på något vis får jag en pappa som är argare på mig, jag har inte rätt att varken vara arg eller ha några krav. Sedan skapar min ilska oro hos min mamma ifall jag tar ut den. Varje dag kokar det i mig, jag känner som att jag när som helst bara kommer att brista om en främling approachar mig på fel sätt, jag är så jävla förbannad så det inte är sant. Jag har också tröttnat på att runka men får fortfarande hålla mig till det, det gör ont hur mycket jag saknar närhet. Med min ekonomi har jag inte råd att gå ut, min umgängeskrets är väldigt liten, min kondition och hälsa har försämrats rätt mycket det senaste året. Visst jag är bara 18 år men mitt liv är så jävla patetiskt. Jag fyller ingen funktion, jag är en robot som vaknar, gör sysslor, somnar missnöjd med ilska och smärta. Familjeproblem, liten kompiskrets, en tjej som jag är kär i men som jag inte kan göra något åt då jag tror hon gillar en annan kille, har en klen fysik, orkar inte med skolan (sista året i gymnasiet).

Jag har så oerhört mycket skit i mitt liv, väljer oftast att inte tänka på det men en natt som denna så bubblar allt upp. Jag mår fan inte bra, har en jävla grop i magen som jag somnar med varje natt. Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill slå sönder någon. Men jag kan inte pga omständigheterna. Allt jag skulle göra skulle ge konsekvenser som skulle vara värre. Jag svär på gud om jag hade en pistol här skulle den hamna mot tinningen och sedan skulle min datorstol bli fylld med rött. Man skulle komma in för att få se en patetisk kille, en smal kille i röd t-shirt med ett logo på och mjukisbyxor, med glasögonen på, helt orörlig över sin tangentbord. Jag skulle inte tveka en sekund. Jag är så jävla trött på alla de extremt värdelösa dagar utav mitt liv och de extremt få dugliga dagarna. Jag är en patetisk passiv skit som lever under jävligt jobbiga omständigheter. Och med de betyg jag kommer få kommer jag inte in på det jag vill. Det är så mycket av livet jag vill och så lite jag får ut. Min eld håller på att slocka. Jag vet inte vad jag vill få ut utav denna text, kanske vill jag bara skriva av mig, kanske vill jag få någon form utav hjälp. Men som det är just nu känns det som att jag inte klarar av fler sådana här kvällar. Jag vet inte hur ofta det har varit som jag har diskat, och sedan när jag plockar upp kniven för att lägga den i diskmaskinen så håller jag bara kvar den i handen och stirrar på den i 10 sekunder för att sedan vakna upp ur min dvala och lägga in den i maskinen. Jag känner mig oälskad, betydelselös och patetisk. Jag är en jävla kombination mellan en produkt från ett U-land som lever ett I-landsproblem. Varje natt som jag går för att sova blir mina tankar så intensiva att jag bara önskar att någon där ute hör mina tankar. Någon vet hur jag känner. För om ingen gör det så är allt det för absolut ingenting annat än att sakta men säkert döda min själ.

Islam. Och snälla, döm inte mig. Jag är ingen terrorist. Jag är bara en tjej som är troende.

Jag förstår precis vad du tänker. Men tänk på att du är ung, du har hela livet framför dig. Du har ingen aning om vad som kommer att hända i ditt liv, och sådana här svackor är oftast bara temporära. Uthärda situationen tills du får ett uppsving och ryck dig upp ur den här hålan du är i. Ta dig i kragen, och börja göra vad du vill. Du är inte den enda med familje - eller kärleksproblem eller kompis-problem eller allmänna problem överhuvudtaget. Åk ut och res eller något. Tågluffa i Europa, eller varför inte Asien?

Bara uthärda det. Du nämner att du har familjeproblem, antingen kan du ta och prata med din pappa om vad du tycker eller så står du upp och blir rasande när han blir rasande och visar att du faktiskt också finns. Hitta kompisar som är riktiga kompisar. Du nämner att du snart slutar gymnasiet, vilket skapar nya möjligheter för dig! Du har bara ett par månader kvar tills studenten, vafan det är bara att uthärda och sen ge sig ut i det spännande livet. Kärlek kommer och går tro mig, du blir kär hit och dit. Om du vill ha en bättre fysik så ta även tag i det, börja gymma eller springa eller något. Sätt upp mål i livet du vill uppnå, men kom ihåg att du inte kan planera framtiden eftersom den är så oviss, vad som helst kan hända på vägen.

Hoppas att mina tips var till någon hjälp!

Fast islam är en skitreligion. Varför ska jag spendera mitt liv med att underkasta mig för en gud och sedan hoppas på att det var rätt religion? En religion ska inte begränsa mitt liv, den ska ge möjligheter. Islam är bara bajs. Btw, mina föräldrar flydde från islam.

Tack för inlägget. Man blir lite gladare när man läser det. En grej som jag har märkt med Sverige är hur jävla svårt det är att få nya riktigt bra vänner. Det känns som att om man inte har känt någon sedan barndomen så blir det väldigt svårt att bli riktigt bra polare med någon. Är det bara jag som tycker det?