Fråga psykologen (om jobbet)!

Personligen tror jag det är vanskligt att personer med den typen av utbildningar du beskriver behandlar psykiatriska patienter - en depression kan om den förblir felbehandlad vara livsfarlig, och outbildade personer har inte kunskapen eller erfarenheten att ta hand om de situationerna - och därför tycker jag att det är viktigt att psykiska sjukdomar behandlas av kompetenta, professionella yrkespersoner.

Ang. att öppna eget hoppas jag kunna göra det i framtiden, men eftersom jag vill skaffa barn de närmsta åren vill jag hellre vara anställd de närmsta åren. Vad gäller att få patienter remitterade till sig är jag tyvärr för dåligt insatt för att ge dig ett bra svar.

De flesta är mellan 20-40, och inte så många är 'sköna typer' på det sätt du beskriver, de flesta beter sig 'äldre' än så. Det är inte så mycket festande i klasserna, ungefär som på resten av universitetet skulle jag tro. De flesta hade nog testat droger, men ingen använde aktivt vad jag vet.

Är man normalintelligent klarar man sig nog med 35 h plugg/vecka.

Vad grundar du detta på?

Vad jobbar du på för typ av mottagning?
Funderar du på att jobba med något annat inom psykologi, organisation/ledarskap exempelvis?
Funderar du på att doktorera inom psykologi?
Funderar du på att bli specialist?
Funderar du på bli psykoterapeut?

Var det lätt att få jobbet? Upplever du arbetsmarknaden som god?

Hur är fördelningen mellan män och kvinnor bland psykologer?

Hur pass stora möjligheter finns det att klättra lönemässigt? Finns det vidareutbildningar?

Har yrket levt upp till dina förväntningar? Tror du att du kommer fortsätta som psykolog resten av livet?

Hur ser en typisk arbetssdag ut för dig? kortfattat eller lite mer detaljerat är helt upp till dig

mvh

/en gymnasieelev som vill bli psykolog

Jag jobbar på en öppenvårdsmottagning. Jag ska inte säga att det var lätt att få jobbet, men inte heller så jättesvårt. Jag är rätt säker på att jag bara vill jobba kliniskt, och kommer nog inte doktorera. Jag hoppas definitivt på att kunna vidareutbilda mig, troligen till psykoterapeut. Vad gäller arbetsmarknaden ser det bra ut, många 40-talister som går i pension nu. Löneutsikterna blir ju därefter.

På samtal med mina klasskamrater..

Hej! Jag vet inte hur siffrorna ser ut, men jag antar att det är vanligare med kvinnor än män i psykologkåren än så länge. I min klass var kanske 2/5 män.

Vill man klättra i lön bör man nog öppna eget och jobba med handledning eller arbeta mot/i näringslivet och inte kliniskt. Jag skulle gissa att jag inte kommer komma upp i 40000 i månaden på många år. Däremot klarar jag mig gott på min lön, och det är inte superviktigt för mig, men vill man tjäna pengar ska man inte bli psykolog.. Ska man vidareutbilda sig blir det till specialist eller leg. psykoterapeut och i förlängningen handledare.

Jag tycker yrket är ungefär som jag förväntat mig, i alla fall sen jag gått något år på programmet.
Jag är så säker jag kan bli på att jag kommer jobba som psykolog hela livet, jag trivs bra med mitt jobb!


En typisk arbetsdag träffar jag 5-6 patienter varav kanske en är en utredning (neuropsykiatrisk) och de andra är terapeutiska patienter. Mellan patienterna skriver jag journal, utlåtanden eller förbereder mig för nästa patient.

Jag kan definitivt rekommendera yrket. Har du fler frågor får du gärna återkomma!

Har ett stort intresse för psykologi (läst A och B på gymnasiet), men vet inte riktigt vad det innebär att läsa till psykolog. Av alla ämnen jag läste på gymnasiet, så på en skala 1-10 låg det näst mest intressanta på kanske 4, och psykologi på 10. Borde jag finna det mesta intressant på psykologutbildningen tror du? Tycker att det är intressant dels hur människor fungerar socialt, men även vad som fysiskt händer i hjärnan.

Om man är intresserad, är utbildningen enligt dig då svår?

Kan du ge några exempel på hur några tentor såg ut? Var det svara på frågor, skriva uppsatser, göra undersökningar?

Var det någon kurs som kändes helt irrelevant för utbildningen, eller alla knyter an till psykologi?

Hej!

Om du är intresserad och har lite läshuvud är utbildningen inte särskilt svår. Visst är vissa moment ansträngande, men det är inte ofta du kommer behöva plugga ihjäl dig - i alla fall inte om du planerar ditt pluggande.

Tentorna var väldigt olika beroende på ämne. I vetenskaplig metod och statistik var det exempelvis mycket vanliga salstentor med relativt "korta svar" som efterfrågades, medan det i andra ämnen var frågor av essätyp. Dock var det inte så jättemycket tentor på programmet - det är mer arbeten enskilt och i grupp.

Personligen kan jag tycka att det var vissa kurser man kunnat stryka, som exempelvis sociologin, men generellt hade väl de flesta kurser rätt bra anknytning till yrket - även om jag skulle vilja se mer av klinisk inriktning och mer terapeutiskt arbete.