Jag existerar inte fullt ut

Bara för att fråga om det finns folk där ute som känner något liknade.

Jag har så länge jag kan minnas känt som att det är något fel på mig, att någonting saknas. Som att jag inte existerar fullt ut helt enkelt. Och detta är anledningen till att jag inte kan älska/bli älskad eller känna några riktiga känslor helt fullt ut.
Har nästan overklighetskänslor dagligen och måste ständigt försöka bli medveten om min omgivning och vart jag är. T.ex. jag sitter i en stol och måste noga känna efter formen och känslan så att jag förstår att jag verkligen är där. Kan förresten tillägga att jag diagnostiserats med depression, GAD och panikångest.
Det jag vill fråga är om någon har varit med om liknande i större delen av sitt liv och att det sedan gått över, mer eller mindre? Detta pga. att jag inte ser någon mening i att leva detta liv där kärlek/känslor inte existerar tillräckligt för mig.
tack tack flashbackare.

PoP -> Psykiska problem
/Mod

Hej ! Jag känner igen mig mycket i de du skriver . För mig brukar de va helt ok på dagarna dock , men på vissa kvällar har jag så mycket ångest att jag undrar om de är nåt seriöst hjärnfel eller om jag har någon sjukdom ,som nu denna kväll´. Har inte haft de såhär hela livet , de började i somras .

Är också intresserad av om nån har tagit sig ur de , börjar tappa livslusten ...

EDIT : I början hade jag också svårt att känna känslor men dom kom tillbaks , de gör dom nog för dig också .

Även jag lider av dessa overklighetskänslor, det är inte sällan som jag känner att jag bara är en åskådare i min egen kropp. Det är svårt att beskriva hur det känns, men världen flyter på, jag pratar, jag går och jag arbetar utan att jag själv verkligen anstränger mig, jag känner mig som en åskådare i min egen kropp.

Första gången jag började få dessa känslor var för ett par år sen då jag var smått deprimerad, i takt med att jag började må bättre så blev också overklighetskänslorna ovanligare för att komma tillbaka nu när jag mår dåligt igen.

Jag är ingen psykolog men kan inte avskildring från verklighet vara resultatet av en traumatisk upplevelse? Har någon av er som känner igen er haft en sådan?

Vad jag har förstått så kan overklighetskänslor komma då ångesten blir för stor för att hantera. Men detta borde ju betyda att det kommer periodvis och inte att det finns där hela livet för att sedan eskalera.

Och nej jag har inte varit med om någon traumatisk händelse. Vad jag vet. Min psykolog anser att min ångest har kommit från att jag inte kunnat ge utlopp för mina känslor. Men hur ska man kunna bli mer medveten om sina känslor? Eller vad man ska säga.
Ursäktar för ett luddigt och ganska meningslöst svar. Vet inte hur jag ska formulera mig.

När vi var grottmänniskor slogs vi mot stora djur för mat, instinkten var att slåss eller springa.
Därav ångesten, och att man inte vill vara med om saker, instinkten säger fly.

Det fick jag lära mig idag av min kurator från öppenvården, nu ska jag starta slagsmål nästa gång jag får extrem ångest, så kanske det hjälper med lite kamp som de genetiska vill ha.
Vi kanske skulle dra ihop en fightklubb för normala människor?

Jag är på. Jag känner igen mig extremt mycket i det du skriver TS. Dock har ju mitt liv mer eller mindre bara varit ett stort trauma. Dock känner jag mig inte så traumatiserad, men jag antar att man inte gör det. Jag är mer lite åt det apatiska hållet. Jag får ofta fejka glädje, intresse, medkänsla osv för att bekräfta de omkring mig. Jag vill känna och jag vill bry mig. Det bär tungt att jag inte kan det (så bra), men vad kan jag göra åt saken?

Jag är nog en ganska hämmad person.

Det är så för mig med, dock har jag inte haft det så hela livet.