Min systers man är helt psycho (långt)!

Ja, exakt. Jag vill ju så klart fortsätta vara vän med min syster, vi har ju tidigare haft en bra relation. Hon har ju dessutom barn (med honom) och jag vill ju verkligen inte tappa dem. De har varit som egna barn för mig och jag skulle aldrig tveka att ta dem till mig om något skulle hända min syster och hennes man. Det är tyvärr bara lite svårt att upprätthålla en relation med barnen just nu, av förklarliga skäl, även om det är något jag helst i hela världen vill.

Jag HADE bra relation med henne tidigare. Något som jag tror att han möjligtvis kan ha varit svartsjuk över. Jag säger inte att det är så, men den känslan har jag tidigare fått, och då kan man ju undra om han omedvetet (eller medvetet) ansåg att den relationen måste raseras.

Jag har också funderat på det där om han försöker isolera henne, men det känns inte som att det riktigt är fallet, eftersom det i så fall bara är mig han vill att hon ska isoleras ifrån. Han har inget emot övriga i min familj (hittills, sen kan man förstås inte veta vad han säger när han är hemma med bara min syster). Han har i alla fall inte betett sig som att han vill isolera henne ifrån någon annan. Jag har också tänkt att om det är så, så är det ju mycket viktigt att jag försöker hålla mig kvar, även om man inte kan ta vad som helst hur länge som helst. Jag har ju också en gräns för vad jag orkar liksom.


Tack för den sidan, jag ska titta på den!

Varför skickar du inte bara din sambo på han och misshandlar aset?

Ja, jag tror att han är väldigt instabil. Manipulativ, det vet jag inte, men det är mycket möjligt. Senaste tiden, nu när allt har blivit så mycket värre, så har jag faktiskt börjat att inse att detta inte alls är mitt fel och att det är hos honom som problemet ligger. Det råkar bara vara på mig som han riktar all sin må-dåligt, ångest, hat, ilska och vad det nu kan vara. Det är rätt befriande att kunna lägga bort skulden, men trots det så är det fortfarande rätt tärande att hela tiden ha hela situationen i bakhuvudet.

Jag vill inte bryta med min syster och inte heller med barnen. Honom skulle jag vara nöjd med att slippa för evigt, om det vore så enkelt. Känns bara svårt, eftersom både min syster och barnen i så fall sätts i en position där de ska vara lojala mot oss båda, när (jag tror) att han inte ger dem utrymme för det. Eller alltså det känns som att han har kommit till den punkten att han mer eller mindre får dem att välja honom eller mig. Det gör mig lite orolig också, för jag vill ju inte att barnen ska må dåligt för att de tycker om mig samtidigt som de inte "får" göra det och därmed behöva dölja det för honom.

Därför att jag inte tror på våld. Jag kan inte tänka ut en enda rimlig anledning till hur det skulle kunna göra saken bättre. Då kan jag glömma att min syster nånsin pratar med mig igen eller att jag får träffa deras barn.

Eh konstigt att ingen ifrågasätter dig.

Hela din text är otroligt vinklad.


Det står ungefär såhär.



Hej! Min systers man är en idiot emot mig, han skäller ut mig, beter sig som en jävla idiot, ringer mina föräldrar och klagar på mig. Ringer och skäller ut mig i telefon.

Och jag har inte gjort någonting.





Är du så dum att du tror på det själv eller? Det finns alltid två sidor av myntet. Kanske är du för blind för att se din egna. Ge oss hans verision. Vad GÖR du för att reta upp honom så brutalt att han engagerar sig såhär pass mycket känslomässigt för att motarbeta dig?


Tro mig det finns inte många som beter sig såhär bara för skojs skull. Han verkar uppenbarligen inte njuta av situationen om han nu blir såhär pass provocerad utav dig.


Så berätta vad du döljer för oss så kanske man kan få en bättre förståelse.

Så här har det gått nu på kvällen: Mina föräldrar var och pratade med dem idag, men det hade tydligen inte gått ens för dem att diskutera med vare sig honom eller min syster. Båda två hade skrikit och haft sig och han hade lämnat rummet. Mina föräldrar verkar nu förstå hur han beter sig när han talar med (läs: skriker på) mig, med tanke på att det inte ens är dem han riktar sin ilska på. Det verkar som att de började misstänka att han kanske lider av någon typ av depression eller liknande, och de hade sagt till honom att om det är så, så måste han faktiskt söka hjälp.

Det var faktiskt rätt skönt att de hade fått se honom så här, för nu kändes det lite som att jag fick bekräftelse från deras sida att det faktiskt inte är hos mig som problemet ligger. De har ju vetat att vi inte har kommit överens, men de har ju förstås aldrig kunnat sätta sig in i exakt vad det är jag får deala med.

Glömde nämna åldrar förut; vi pratar om ålder +30.

Givetvis är min text vinklad, det är ju min alldeles personliga version och jag är totalt medveten om att han troligtvis har en helt annan version. Det vet jag ju förresten att han har, för jag har ju hört delar av hans version genom mina föräldrar. Hans låter säkerligen något likt så här: "hon provocerar mig hela tiden, hon är falsk och så fort hon får chansen så ska hon jävlas så mycket som möjligt".

Jag har dock lite svårt att se på vilket sätt jag provocerar så mycket att de ringer upp mig ur det blå och skäller ut mig för att lägga på luren. Jag tror mer på att det lutar åt något psykiskt problem. Och visst, med en psykisk sjukdom så förstår jag att han kanske verkligen tycker att hans version är sanning, det är ju hans sanning för honom. Det som är konstigt är att det har blivit så mycket värre sen vi flyttade och just därmed inte ens ses mer än absolut nödvändigt. Ungefär som att flytten i sig var provocerande nog för att ta det hela till en ny nivå.

Du har säkert också missat inlägget om vad som hände när han pratade med mina föräldrar idag, och hur de faktiskt nu förstår att jag inte kan ha en normal diskussion med honom pga hans gormande. Jag är faktiskt stolt över att hela tiden ha bevarat lugnet, speciellt nu när han är extra galen (och det kan ni tro på så mycket ni vill, men så är det). Kanske är det också en anledning nog för honom att bli provocerad, han lyckas ju inte skapa den reaktion hos mig som han förväntar sig och vill ha = han har ingen kontroll eller makt över situationen eller mig.

Säg som det är till din syster. Se till att aldrig träffa hennes man mer. Din syster vet säkert innerst inne. Du kommer att få tillbaka henne när hon skiljer sig. Om din syster väljer att leva med honom så är det hennes val men du behöver inte träffa honom. Det finns ingen anledning till det. Tala om för din syster att hon och barnen alltid är välkomna hem till dig utan hennes man. Tala om för henne att hon kan komma alla tider på dygnet och gärna får bo hos dig också. Tala om för henne att du gärna hämtar dem med bilen om det skulle behövas. Jag lovar att hon kommer att höra av sig inom snar framtid. Hon får garanterat 100 gånger mer av hans skrikande, anklagande o.s.v.. Erbjuder du en flyktväg så kommer hon att ta den innan året är slut.

Jag tar ingens parti, varför skulle jag? Men man undrar ju hur någon kan bete sig på det där viset helt oprovocerat.

Våga stå för exakt det du känner, det är inget han kan argumentera bort.

Om du åker dit, är trevlig och glad, och han börjar jävlas för ingenting.
Titta honom i ögonen med en allvarlig blick, och säg bara: Jag accepterar inte att du beter dig såhär... Vad fan håller du på med? Jag kommer hit och enbart är trevlig, sprider glädje omkring mig, och du beter dig som ett jävla rötägg emot mig, KAN DU BERÄTTA, varför jag gjort mig förtjänt av att du behandlar mig på det här sättet? MÅR Du BRa?

Vad vill du uppnå? Vad är ditt syfte? Behöver du hjälp? Jag kan hjälpa dig, sluta förpesta min värld, jag orkar inte ta din skit, jag vill leva och må bra, fattar du inte att du bara sprider ilska omkring dig, att jag blir trött och ledsen på att ta din skit hela jävla tiden?

Snälla håll käften och le din jävla gubbe.

Sen kan du fortsätta fika.