Bevis för att verkligheten inte kan observeras

När man pratar om rumtid så menar man just att rum+tid hänger intimt ihop i en enda entitet. Riktigt så är det inte med massa och energi. Som jag ser på det är energi en bevarad kvantitet som beskriver ett systems tillstånd. Energin beror dessutom på från vilket system du tittar på systemet ifrån, om du befinner dig i en partikels vilosystem får du partikelns massa till mc^2, men om du rör dig relativt partikeln får du dess energi till mc^2+rörelseenergi. Massa är istället en kvantitet som man kan använda för att klassificera partiklar eftersom den är samma för alla åskådare, spelar ingen roll om partikeln rör sig eller är i vila, den har alltid samma massa. Så man bör skilja på de två begreppen och det framgår inte bättre vad du menar för att du buntar ihop dem till ett ord.

Vi befinner oss ungefär mitten av storleksskalan, men inte precis. Det största vi vet är som du säger det observerbara universum, som har en storlek i storleksordningen 10^27 meter. Den minsta skalan där det verkar rimligt att prata om längd och rumtid över huvud taget är den s.k. plancklängden, som man får från de grundläggande naturkonstanterna: plancks konstant (som kommer från kvantmekaniken), ljushastigheten och Newtons konstant som bestämmer hur stark gravitationen är. Denna plancklängd är ~10^-35 m. Mitt emellan dessa två extremer är 10^-4 m, dvs 0.1 mm, en skala vi inte kan observera så lätt med bara ögat, men med förstoringsglas går det fint. Att det är så beror egentligen på hur starka de olika krafterna i naturen är: atomens storlek bestäms av styrkan hos elektromagnetism, storleken av planeter beror på förhållandet mellan gravitation och elektromagnetism osv. Varför krafterna har sina respektive styrkor och speciellt varför gravitationen är så mycket svagare än de övriga är en svår och djup fråga, antagligen en av de viktigaste inom fysiken idag.
Higgspartikeln behövs för att ge övriga partiklar massor. Det är helt enkelt en nödvändighet för att våra nuvarande partikelfysikmodeller ska funka, och vi letar efter den eftersom vi från hur den beter sig (eg. hur den sönderfaller) antagligen kan få reda på mycket ny fakta om verkligheten. Higgspartikeln agerar som ursprung till alla massor genom att den har ett ickeförsvinnande vakuumsförväntansvärde, dvs. man tror att det överallt i rummet finns ett "hav" av Higgspartiklar, och andra partiklar får massa för att de interagerar med detta hav.

När var vi senast i mitten av någonting? Vi var ju mitten av solsystemet, vår galax var mitten av oändlig rymd tills man fann andra galaxer... Nu är vi i mitten mellan kvantfysik och observerbara universum. Varför valde verkligheten den mänskliga kroppen som centrum????

Massa (mäts i kilogram) rättfärdigas av massa. Detta påstående stämmer för t.ex. cellen som rättfärdigas av atomen, dvs. om man frågar "varför tillåts en cell existera?" så är svaret "för att atomer existerar". Atomer rättfärdigar celler, celler rättfärdigar organ, organ rättfärdigar kroppar osv osv.

Om du tänker dig en pelare som består av oändligt många lager (såsom integralen består av derivator), då är pelarens ovan- respektive undersida kvantfysik respektive observerbara universum. I mitten av pelaren finns en låda som defineras som oändlig 3-dimensionell rymd och som visar det vi ser i vardagligt liv med våra ögon (som mellanstora observerare).

Varje lager i pelaren är oändligt 3-dimensionell rymd, när man väljer ett lager väljer man en observerarstorlek.

Eftersom vi är i mitten av pelaren och eftersom det allt är del av inte kan observeras hävdar jag att pelaren är oändlig. Dvs Higgs-partikeln finns inte utan den mest grundläggande orsaken till massa får man jaga in i oändligheten.

Läser du igenom vad du själv skriver?

Denna tråd handlar om att:

1) Vi är "medelpunktet" på en absolut storleks skala (vilket jag tvivlar på).

2) Du tror inte på att Higgs-partikeln finns, därför att universums fundament är "oändligheten" (vilket du hittar fram till via ett regress-problem som faktiskt underminerar en av din "teoris" förutsättningar).

3) Delen kan inte observera helheten (något som du inte bevisar, men endast påstår).

4) E=mc2 (en sats du gillar att prata om, utan respekt för ett ämne du missbrukar).

Pulease.

Om medelpunkten mellan plancklängden och det synliga universum är 0.1 millimeter så är det farligt nära människans storlek.

Förr trodde man att jorden var alltings medelpunkt, eller rättare sagt att jordens centrum är alltings medelpunkt - vilket innebär att vi människor befinner oss 6371 km från alltings medelpunkt (6371 km = jordens radie).

När man trodde att vår galax var alltings medelpunkt visste man att vårt solsystem inte var centrum av galaxen, dvs vi befann oss då 308568025000000000 kilometer från centrum.

Om 0.1 millimeter är centrum av storleksskalan: varför valde storleksskalan en storlek så nära oss som centrum, och om vi inte är centrum: har den inget centrum?

Min tes är att delen inte kan observera helheten. Om nu universums fundament (minsta byggsten) kan jagas in i oändligheten passar det perfekt med att vi människor måste hålla oss till det vi kan observera (dvs allt mellan kvantfysik och observerbara universum).

Är det inte logiskt och sant att delen kan vara del av det som allt är del av, men att det allt är del av inte kan vara i delen?
E=mc2 stämmer inte bara i vissa fall utan stämmer överallt och alltid. Om solen kan göra massa till energi så innebär det att massan på jorden också kan göras till och är energi.
Min tes med att E=mc2 är att energimassa och rumtid är i samma ekvation och att det allt är del av (nämligen energimassarumtid) inte kan observeras, eftersom observeraren (och rummet mellan observeraren och objektet) borde vara del av objektet.

Dels tycker jag inte att det är rimligt att prata om en storleksskala som något viktigt, dels är 0.1 mm inte så väldigt nära den typiska mänskliga skalan som jag skulle säga var ~1 m, det är ju faktiskt 10000 gånger mindre, vilket inte enligt mig är tillräckligt nära för att det skulle vara märkligt på något sätt. Var vi är på storleksskalan bestäms i grunden av hur starka de olika krafterna är relativt varandra, huvudsakligen av att gravitation är så svag jämfört med elektromagnetism.

Här motsäger du väl ändå dig själv? Om ideen med en storleksskala ska vara intressant måste det finnas en minsta storlek så då kan inte universums fundament vara mindre än så, och alltså kan vi i princip hitta det. Dessutom, hela diskussionen är egentligen väldigt dum eftersom man i fysikens standardmodell antar att alla fundamentala partiklar är punktformade, dvs. utan storlek alls.

Om mänskligheten inte hade utforskat det lilla, dvs om vi hade stannat vid ljusmikroskopet och som mest sett organeller, då hade mitten av storleksskalan hamnat ungefär på galaxstorlek (gissar jag på).
Anledningen till att mitten är 0.1 mm är att mänskligheten utforksat det stora och det lilla.
Om du tänker på hur enorm rymden är (t.om. solsystemet är enormt) eller hur atomens kärna ockuperar en triljontedel av atomens volym, då är det konstigt att inte mitten av storleksskalan hamnar t.ex. på en grupp av 10 000 galaxer - varför ska den inte få vara i mitten?

F.ö. borde väl 0.1 millimeter vara den sträcka som används som standard på andra planeter som nått vår nivå av kunskap? Dvs just nu - när den synliga universums diameter expanderar får man justera mitten.

Den "kända storleksskalan" sträcker sig från kvantfysik till synliga universum. "Storleksskalan" är oändlig. Alltså finns det för mänskligheten ett minsta som vi kan veta om, samt ett största. Vad man än hittar därimellan rättfärdigas av det som är mindre samt större. Ett argument för att storleksskalan är oändlig är att det synliga universum inte tycks rättfärdiga någonting (allt annat vi känner till rättfärdigar någonting större), likaså tycks det kvantfysiker studerar inte vara rättfärdigat av någonting - får någonting finnas i universum utan att vara rättfärdigat? Varför är kvantfysik undantaget till regeln att allt är rättfärdigat?

Nej, det tror jag inte. Vill man ha ett universellt giltigt mått borde man ta t.ex. storleken på en väteatom eller storleken hos en proton.

Förstår inte ditt prat om "rättfärdigande". Vaddå rättfärdigar? Om något existerar så existerar det, behövs väl inget mer? Vetenskapen handlar ju inte om det yttersta, fundamentala varför-frågan, utan om att beskriva det vi observerar. Dessutom, plancklängden är inte den minsta storlek vi någonsin observerat (vi har aldrig kunnat se vad som händer på planckskalan), utan är en teoretisk minsta storlek som dyker upp när man försöker sammanfoga gravitation och kvantmekanik.

Det finns ingen gud, har aldrig funnits. Om 300 år kommer människorna sitta o tänka, "Hur fan tänkte de". Att tro på Gud är som att tro på flygande elefanter med 40 ögon och 32 ben. Finns inget motbevis för dessa varelser heller men jag kan säga att jag har tagit kontakt med en sådan. Tro mig. Nu ber jag för den så att min vardag ska bli enklare....

lol.

Hej denyaupptackterna

Båda definitionerna av Gud gör ju begreppet och/eller den ontologiska denotationen Gud totalt meningslös. Gud är ett begrepp som används för att försöka förklara något som man upplever att man inte riktigt kan greppa eller förstå. Det finns många olika definitioner på vad begreppet Gud refererar till var av de vanligaste är 1) ett övernaturligt väsen som har skapat världen, är allsmäktig, allvetande, evig och kan höra bön och interagera med världen etc. 2) inom vissa religioner namnet på den figur man tror på och 3) en allmän beskrivning av något som man uppfattar som stort eller mäktigt så som naturen, livet, kärleken etc.

Vad beträffa verkligheten så refererar det till den del av vår erfarenhet som vi upplever att vi kan få internsubjektivt verifierad. Där av brukar fenomen som fantasi, drömmar etc inte i vardaglig mening ingå i det begreppet - men djupare sett är ju även det en del av verkligheten i termer av att det är verkligt att man drömmer och fantiserar ibland.

Vidare rekommenderar jag denna bok som på ett lättillgängligt och underhållande sätt beskriver filosofin kring verkligheten: http://www.fritankesmedja.se/books/kort-om-verkligheten

Hälsar Fredrik

Utan att läsa igenom alla trådens inlägg och under förutsättningen att jag förstått några av dina tidigare inlägg korrekt kan jag avfärda din teori om att vi befinner oss i "mitten" av det du kallar "observationsstorlekarna" då din teori menar att "rättfärdighetssystemet" fortsätter "förevigt" åt vardera håll. Vi kan inte befinna oss i mitten av en oändlighet då denna oändlighet är oändlig. För att ta reda på var denna punkt är exakt måste vi dela oändligheten i två delar, eller två oändligheter, vilket är absurt då hela oändlighetsbegreppet förfaller. Likt oändlighetsbegreppet förfaller även teorin att vi befinner oss i mitten.