Vad ska jag göra? Är jag töntig som känner såhär?

Jag måste bara skriva av mig lite för att jag håller på att gå under här! Jag behöver tips från er flashbackare, lider jag av separationsångest eller är det här helt normalt?

Here it goes;

Jag har varit tillsammans med min kille i snart ett år, vi träffades på nätet och chattade några månader innan vi träffades. Vi bodde då ca 90 mil ifrån varandra och vi båda tyckte att avståndet var för jobbigt. Så jag bestämde mig för att söka till en högskoleutbildning i den stad som han bodde i. Till min förvåning kom jag in och jag flyttad ner till en egen studentlägenhet. Nu har jag bott här ca 4 månader och allt har gått jätte bra.

Det har varit lite svårt att skaffa kompisar då jag inte är den utåtriktade typen så jag umgås mest med min pojkvän.
Nu är det så att han(kanske) har fått ett jobb som ligger fyra timmar härifrån och han funderar på att flytta dit och bara hälsa på här under helgerna. Det verkar som att han redan har bestämt sig för att ta jobbet om läget är så att dem vill anställa honom. Just nu är han där och "provjobbar" för att se hur han klarar av jobbet, medans jag sitter här med värsta ångesten. Jag klarar helt enkelt inte av att vara sjäv, jag gråter, jag kan inte sova och jag kan inte koncentrera mig på skolarbetet för att jag är så deppig. Det känns så töntigt egentligen, vi kommer ju att träffas varje helg iallafall.

Jag personligen känner inte att jag pallar att ha ett distansförhållande igen, jag flyttade ju hit för att vi inte skulle ha avståndet mellan oss och nu är han liksom redo att dra, bara sådär, vi har knappt pratat om det, han tycker att jag inte ska vara så negativ och se det från den positiva sidan istället. Men vad är det positiva i den här situationen för oss som par? Klart att förstår jag honom då han har varit arbetslös några år. Men en sak fattar jag inte, han har ett annat jobb på G i den stad som vi bor i men han vill inte ta det jobbet. Jag förstår inte varför han inte vill ta jobbet, då slipper vi ha avståndet och jag slipper må såhär och han har ett jobb, vad är problemet?

Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner bara att jag inte pallar detta, jag vill inte må såhär. Det är självklart att jag vill vara med honom men är det värt det om jag ska må sähär?

Vad tycker ni om det här? Vad ska jag göra?

Det låter faktiskt märkligt

Du flyttade ju till honom, mer eller mindre för hans skull. Så att ni kunde vara tillsammans. Och nu tänker han flytta, så att det blir mer distans? Nej, det låter inte rätt av honom att göra så

Ditt problem är att du inte är självständig. Skaffa egna vänner och ett liv som inte cirkulerar kring den här människan. Ni kommer inte att vara ihop hela livet, så vad ska du göra när du står där ensam utan att ha några vänner för att du var för blyg och hellre höll pojkvännen i handen än att göra något åt saken?

Hur kan du ens fortfarande se långsiktigt på ert förhållande när han beter sig på detta vis?
Deltog du inte i någon eventuell nollning, ingen kontakt med folk i klassen du går i?

Hoppas det löser sig, däremot så hade jag börjat fiska flera vänner och tänkt över min personlighet för att kunna anpassa mig mer mot det samhäll som vi bor i, istället för som tidigare nämnt; jaga pojken som inte kommer vara förevigt.

Det verkar onekligen som att han inte tar ert förhållande på så stort allvar, eller är lika investerad som du. Han har en chans på ett jobb i samma stad, men verkar inte ens fundera på att kompromissa lite så att ni kan vara tillsammans. Vill du fortsätta vara ihop med en sån person?

Om det sociala i den stad du är i nu inte kommer att fungera för dig, finns det möjligheter att flytta tillbaka och fortsätta programmet på ett annat universitet? Har du nån hobby som du kan utnyttja genom att bli medlem i nån klubb eller cirkel inom universitetet? Nationer?

Det handlar inte om att du ska förändra din personlighet, inte alls. När du träffar folk du känner dig bekväm med så spelar det ändå ingen roll. Du vet liksom att ni klickar. Du kommer i början antagligen träffa personer som du kanske inte har så mycket gemensamt med, men strunta i det, häng med dem och träffa deras kompisar eller bekanta. Ju fler du småpratar med desto närmare kommer du till att träffa någon som du faktiskt har mycket gemensamt med! =)

Lycka till!

Problemet är inte att jag är blyg, jag har helt enkelt vant mig vid att inte ha några "riktiga" vänner. Jag har aldrig känt något behov att ha vänner och har tänkt att jag klarar mig själv. Men nu märker jag att det inte är så lätt att vara ensam. Speciellt inte i en ny stad, utan min familj och den omgivning som jag är van vid. När jag väl har föröskt ta tag i detta och försökt skaffa mig ett lite mer socialt liv och vänner så känner jag att det inte är min grej på något sätt. Jag känner att jag inte passar in någonstans, jag klickar inte med folk helt enkelt. Tro mig, jag har försökt och jag försöker fortfarande med det känns bara "fel".


Så du tycker inte att hans sätt att hantera situationen är rätt?

Jo klart vi hade nollningar och fester osv, men jag känner inte att jag inte passar in. Jag klickar inte med någon och helt ärligt så börjar jag fundera över om jag tycker om folk överhuvudtaget Jag anstränger mig verkligen för att vara den sociala personen och prata med folk, vara trevlig osv. Men det funkar helt enkelt inte, jag pallar inte med folk nu för tiden. Speciellt inte tjejer. Visst pratar man med folk i skolan när man är där men det finns ingen som jag umgås med på fritiden. Här om dagen satt jag och lunchade med två tjejer från min klass, dom är jätte trevliga och jag hade väl kul men ändå kände jag att "det här är inte min grej". Jag är så van att vara utan kompisar så jag vet inte hur jag ska bete mig i sociala samanhang mera.

Det är det jag sitter och grublar på. Varför ska jag vara tillsammans med honom om han bara tänker på sig själv och inte ens är villig att kompromissa lite.

Flytta tillbaka vill jag verkligen inte, det tog mig år att komma bort från det där skitstället jag bodde på förut. Nu är jag ändå vart jag vill vara, men varför känns det så fel då?
Några hobbys har jag inte riktigt heller, jag tycker inte om sociala samanhang och jag tycker inte om att umgås med folk. Värsta dubbelmoralen här jag vet Men vad ska jag göra liksom, jag försöker ta kontakt med folk och jag är absolut inte blyg, jag tycker bara inte om att umgås med människor. Då ska jag egentligen inte klaga heller för att jag har valt det här själv. Det gäller väl bara att försöka hitta människor man klickar med som du säger, men vägen dit är ett helvete!

Nej, det är det jag menar. Han verkar tycka att det är helt okej och att det inte är något konstigt med det alls. Han frågade inte ens mig vad jag tyckte om det hela, sen sa han att det inte spelade så stor roll vad jag tyckte om det egentligen för att han ändå skulle tacka ja till jobbet om det blir så att han får ett erbjunande. Han sade också att han inte kunde skita i chansen och det förstår jag, men fortfarande så har han ju ett annat jobb på G här, så varför inte ta det istället?

Så, här har vi det. För det första har du haft svårt att skaffa kompisar, du säger att det beror på att du inte är så utåtriktad. Det tror inte riktigt jag, du har inte haft något behov av att vara utåtriktad eftersom din pojkvän har funnits där för dig men du går miste om massa trevliga vänner som du aldrig träffar när du bara nöjer dig med endast din pojkväns sällskap.

Sedan flyttade du till honom för att kunna vara med han och nu ska han flytta 4 timmar bort? Han skapar ju samma situation som ni började i, känns inte som om det är något han borde vilja göra om han verkligen tycker om dig.

Slutligen säger du att du inte pallar ett distansförhållande igen. Han ska flytta. Du pallar inte. Gör slut med honom, inte bara för distansen, du måste börja umgås med andra människor igen för att inte begränsa ditt eget liv. Ditt liv är just nu uppbyggt helt kring en människa och det är aldrig ett bra koncept att göra så, om den människan försvinner och du inte är beredd på det kommer du vara alldeles ensam kvar och behöva hitta ljuset igen helt på egen hand. Det är nog lika svårt som det låter.

Jag tror att det är så att man måste ta chanser i livet och det är vad han gör nu, ni får prata igenom det helt enkelt. Du lever ett liv som är helt upphängt på HANS existens känns de som och det måste ju vara lite påfrestande för honom?
Jag skulle tycka det var skitjobbigt om min kille bara hade MIG och inget socialt liv, då skulle jag oxå ta ett jobb längre bort. Nu behöver de ju inte vara så att han flyr dig utan att han verkligen VILL ha detta jobb. Skolan slutar väl nångång då får ni ta beslut om du ska flytta med.

Försök umgås med lite folk i taget och kortare stunder, täk efter finns det verkligen ingen hobby du kan skaffa dig, knyppla, klättra, virka finns massor ju.

Tror de ordnar sig til slut ha bara lite tillit och PRATA.

Ah okej, då ska du ju absolut inte flytta tillbaka. Känner igen det du säger med att inte gilla att umgås/sociala sammanhang. Har du nåt du gillar lite mer än annat? En viss genre i serier/filmer/böcker/kondommärken? Nätet är ju ett alternativ, ett forum för dem som har samma intresse?

Dem flesta här verkar ha fått en uppfattning av att mitt liv bara kretsar kring honom. Så är det verkligen inte. Jag har mitt egna liv, han har sitt. Vi är inte med varadra 24/7 om ni tror det?

Jag gör mina egna saker på fritiden och han gör sina saker, vi har vårat egna space, så vi kväver inte varandra.