Brev från Anton Pavlovitj Tjechov
"Det är inte författarens sak att lösa frågorna om till exempel Gud, pessimismen etc. Författarens roll består helt enkelt i att berätta om personerna, om hur förhållandena var och hur de uttryckte sig när de talade om Gud och pessimismen. Konstnären får inte sätta sig till doms över sina personer och inte heller över vad de säger, han skall bara uppträda som ett opartiskt vittne--
Det är juryn, det vill säga läsarna, som skall döma. Sen är det jag som skall stå för talangen, jag måste med andra ord kunna skilja de viktiga vittnesmålen från de oviktiga, jag måste sätta rätt belysning på mina hjältar och tala deras eget språk. Och nu är det på tiden att folk som skriver, i synnerhet de verkliga konstnärerna, erkänner att allt är obegripligt här i världen. Den stora massan anser att de vet allt och förstår allt. Ju dummare de är desto vidare är deras horisont. Men om konstnären, som dessa människor tror på, är modig nog att förklara att han ingenting begriper av allt han ser omkring sig, skulle redan det betyda ett stort steg framåt---"
(Brev till Suvorin 1888. Den äldre cyniske Aleksej Suvorin var Tjechovs ende verklige vän, och från 1885 hans förläggare.)
"Vem är det egentligen jag skriver för? För publiken? Men den ser jag ju inte och jag tror ännu mindre på den än på hustomten. Den är okunnig, illa uppfostrad och även de bättre elementen saknar insikt och uppriktighet i sitt förhållande till mig---Skriva för pengar? Men jag har aldrig några pengar och eftersom jag inte är van vid dem är de mig närmast likgiltiga. Skriva för ära och beröm? Men sådant irriterar mig bara. Alla människor höjde min "Krisen" till skyarna, men Grigorovitj är den ende som lagt märke till beskrivningen av den första snön."
(Brev till Suvorin 1889.)
"Jag ber dig komma ihåg, att det är despotismen och lögnen som förstört mors ungdom. Despotismen och lögnen har vanställt vår barndom i en sådan grad, att blotta tanken på det är skrämmande och motbjudande. Kom ihåg vår leda och avsky när far ställde till med våldsamma scener under middagen därför att soppan var för salt, eller kallade mor idiot. Despotismen är trefalt brottslig. Kom ihåg, att det är bättre att vara offer än att vara bödel."
(Brev till brodern Aleksandr, 2 januari 1889)
"Det som författarna ur överklassen får alldeles "gratis", med bördens rätt, måste de ofrälse köpa till priset av sin ungdom. Försök bara skriva en berättelse om en ung man, son till en livegen, före detta bodbetjänt, kyrkosångare, gymnasist och sedan student, uppfostrad att ödmjukt kröka på ryggen, att kyssa poperna på hand, att böja sig för andras åsikter, tacksam för varje bit bröd, pryglad hundra gånger om, tvungen att springa och ge privatlektioner med urusla skor på fötterna, stridslysten och svag för att plåga djur, lycklig över att någon gång få äta sig mätt hos rika släktingar, hycklande inför Gud och människor utan den ringaste anledning, bara känslan av sin egen underlägsenhet. Berätta hur denne unge man försöker göra sig kvitt slavblodet droppe efter droppe, och hur han en vacker dag känner att det inte längre är slavblod som flyter i hans ådror utan oförfalskat mänskligt blod."
(Brev till Suvorin, januari 1889.)
"Jag tror att om jag kunde få leva fyrtio år till och under den tiden bara fick läsa, läsa, läsa och lära mig skriva med verklig talang, det vill säga så kort som möjligt, då skulle jag när de fyrtio åren löpt till ända avlossa en sådan väldig kanonsalva mot er alla att himlavalvet remnade. Men för ögonblicket är jag en pyssling, som alla de andra."
(Brev till Suvorin, 8 april 1889.)
"Jag har den mest förskräckliga lust att gömma mig undan någonstans för så där en fem års tid och bara syssla med verkligt minutiöst arbete. Jag måste lära, lära allt ända från början, eftersom jag i min egenskap av litteratör är totalt ovetande; man måste skriva samvetsgrant, med känsla, med intelligens, skriva inte fem sidor i månaden, utan en sida var femte månad."
(Brev till Suvorin, 23 december 1889.)
"Jag har bott precis två månader på norra Sachalin. Jag har sett allt som finns att se där. Och frågan gäller alltså nu inte vad jag sett, utan hur jag sett det. Jag vet inte vad jag kommer att få ut av det hela, men jag gjorde verkligen ganska mycket. Varje dag steg jag upp klockan fem på morgonen och gick sent till sängs, vilket inte hindrade att jag var fruktansvärt spänd och nervös dagarna i ända vid tanken på alla de saker jag ännu inte hunnit med. Nu när jag är färdig med straffängelset har jag en känsla av att jag visserligen sett allt men inte förmått uppfatta det väsentliga. Inom parentes sagt, så måste jag berätta att jag hade tålamod nog att anställa folkräkning på hela Sachalins befolkning. Jag besökte alla straffkolonierna, gick in i varenda stuga, talade med varenda människa. Jag använde mig av kortregister och skrev in nära tiotusen straffångar och deporterade. Med andra ord, det finns inte en enda straffånge eller deporterad på Sachalin som jag inte har talat med. Jag lyckades särskilt bra med barnen, och vad dem angår känner jag mig ganska hoppfull--Jag har sett en fånge slita spö, och efteråt drömde jag under tre eller fyra nätter om bödlar och den fruktansvärda trähästen. Jag har talat med män som kedjats fast vid dragkärror---Slutsumman blir den, att jag har förstört mina nerver och svurit att aldrig vända tillbaka till Sachalin. När jag tänker på att tiotusen verst ännu ligger mellan mig och den civiliserade världen grips jag av förlamande håglöshet. Jag tycker det är som om jag inte skulle komma hem förrän om hundra år!"
(Brev till Suvorin från fartyget Bajkal, 11 september 1890.)
"Om jag tog livet av mig, skulle det glädja nio tiondelar av mina vänner och beundrare. De är inga män, bara en sorts mögelfläckar."
(Brev till sin syster, 1891.)
"Aldrig i mitt liv har jag sett en sådan märkvärdig stad som Venedig. Jag är totalt överväldigad och lever som i rus av hänförelse och glädje över att vara till. Hela dagen, från morgonen till kvällen, tillbringar jag i en gondol---eller också vandrar jag omkring på Markusplatsen. Där ligger Markuskyrkan, ett underverk som inte går att beskriva, Dogepalatset och andra monumentala byggnader, så vackra att de får mina känslor att sjunga, liksom ett musikpartitur skulle ha gjort. Jag upplever denna förunderliga skönhet med hela min varelse, och jag njuter av den---Merezjovskij, som jag träffat på här nere, är alldeles tokig av entusiasm. Ryssen, fattig och förödmjukad, har lätt för att bli tokig i denna värld av skönhet, av rikedom och frihet. Man skulle vilja stanna här för alltid."
(Brev till brodern Ivan, 24 mars 1891.)
"Åt fanders med denna världens store och deras filosofi! Alla de stora vishetslärarna är lika despotiska, lika ohövliga och lika taktlösa som generalerna, därför att de är säkra på att gå skottfria. Diogenes spottade folk i ansiktet, därför att han visste att ingenting skulle hända honom. Tolstoj kallar läkarna för skurkar och visar sig öppet föraktfull mot de stora problemen, därför att också han är en Diogenes som man varken kan släpa iväg med till polisstationen eller angripa i tidningarna. Alltså, åt fanders med denna världens store och deras filosofi! Den är inte så mycket värd, i sin helhet, som ett enda av Cholstomers ston."
(Brev till Suvorin, 30 augusti 1891.)
"Kvinnorna är osympatiska, framför allt därför att de är orättvisa, därför att känslan för rättvisa tycks vara dem alldeles främmande."
(Brev till Suvorin, 6-7 mars 1892.)
"Bönderna och småhandlarna har jag redan i min hand, de är totalt besegrade. Den ene har haft en blodstörtning, den andre har fått handen i kläm under ett träd, den tredjes lilla flicka är sjuk---Det råkar falla sig så, att utan mig hade de bara fått ligga där och dö i all stillhet. Nu hälsar de lika vördnadsfullt på mig som tyskarna på sin pastor, jag behandlar dem väl, jag är vänlig mot dem och allt är ganska gott."
(Brev till Suvorin, skrivet i Melichovo 1892.)
"Jag är trött i själen. Det är odrägligt att aldrig få rå om sig själv, att dag ut och dag in bara tänka på diarréer, att spritta till om natten så fort hundarna skäller och någon knackar på dörren (är det mig de kommer för att hämta?), att rulla fram längs Gud vet vad för slags vägar i obeskrivliga vagnar, att bara läsa sådant som skrivs om koleran och bara vänta på koleran. Och hela tiden förblir jag lika oberörd av denna sjukdom som av människorna jag tjänar---"
(Brev till Suvorin, 1892)
"Det är inte behagligt att vara läkare! Det är skrämmande och plågsamt och motbjudande---En liten flicka med örat fullt av maskar, diarréer, uppkastningar, syfilis, uff! O ljuva musik och poesi, var finns ni nu?"
(Brev till Suvorin, 1893.)
"---Jag har blivit så fångad av litteraturen, att jag till och med börjat förakta läkarvetenskapen. Men det är ingalunda de romaner och noveller ni väntar på från min hand, eller redan har slutat vänta på, som jag håller mest av inom litteraturen, utan helt enkelt alla de böcker jag kan läsa i timtal utsträckt på min divan. Själv har jag inte nog lidelse och patos för att skriva."
(Brev till Suvorin, 11 november 1893.)
"En lycka som håller i från dag till dag, från den ena morgonen till den andra skulle jag aldrig stå ut med. Jag lovar att bli en utomordentlig äkta man, men ge mig då först en hustru som likt månen inte visar sig på min horisont varenda dag."
(Brev till Suvorin, 1895.)
"Ni har en alldeles otrolig talang---Men vet ni vad, på mig verkar det som om ni i den här pjäsen (Onkel Vanja) hade behandlat människorna med en djävulsk kyla. Ni är oberörd som snön, som stormen."
(Brev från Maxim Gorkij till Tjechov, november 1898. Gorkij var Tjechovs vän under hans sista år.)
Fortsättning följer.
fan vad jag ångrar. Borsten är dummmmmm 
Men ingen skada skedd, vem har inte gjort liknande små klavertramp?