2011-03-27, 00:21
  #121
Medlem
saftad_burks avatar
Tjajkovskij till Nadezhda von Meck. Omkring 1878.

Citat:
I played the first movement. Not a single word, not a single remark! If you knew how stupid and intolerable is the situation of a man who cooks and sets before a friend a meal, which he proceeds to eat in silence! Oh, for one word, for friendly attack, but for God's sake one word of sympathy, even if not of praise. Rubinstein was amassing his storm, and Hubert was waiting to see what would happen, and that there would be a reason for joining one side or the other. Above all I did not want sentence on the artistic aspect. My need was for remarks about the virtuoso piano techinque. R's eloquent silence was of the greatest significance. He seemed to be saying: "My friend, how can I speak of detail when the whole thing is antipathetic? I fortified myself with patience and played through to the end. Still silence. I stood up and asked, "Well?" Then a torrent poured from Nikolay Grigoryevich's mouth, gentle at first, then more and more growing into the sound of a Jupiter Tonana. It turned out that my concerto was worthless and unplayable; passages were so fragmented, so clumsy, so badly written that they were beyond rescue; the work itself was bad, vulgar; in places I had stolen from other composers; only two or three pages were worth preserving; the rest must be thrown away or completely rewritten. "Here, for instance, this—now what's all that? (he caricatured my music on the piano) "And this? How can anyone ..." etc., etc. The chief thing I can't reproduce is the tone in which all this was uttered. In a word, a disinterested person in the room might have thought I was a maniac, a talented, senseless hack who had come to submit his rubbish to an eminent musician. Having noted my obstinate silence, Hubert was astonished and shocked that such a ticking off was being given to a man who had already written a great deal and given a course in free composition at the Conservatory, that such a contemptuous judgment without appeal was pronounced over him, such a judgment without appeal was pronounced over him, such a judgment as you would not pronounce over a pupil with the slightest talent who had neglected some of his tasks—then he began to explain N.G.'s judgment, not disputing it in the least but just softening that which His Excellency had expressed with too little ceremony.

I was not only astounded but outraged by the whole scene. I am no longer a boy trying his hand at composition, and I no longer need lessons from anyone, especially when they are delivered so harshly and unfriendlily. I need and shall always need friendly criticism, but there was nothing resembling friendly criticism. It was indiscriminate, determined censure, delivered in such a way as to wound me to the quick. I left the room without a word and went upstairs. In my agitation and rage I could not say a thing. Presently R. enjoined me, and seeing how upset I was he asked me into one of the distant rooms. There he repeated that my concerto was impossible, pointed out many places where it would have to be completely revised, and said that if within a limited time I reworked the concerto according to his demands, then he would do me the honor of playing my thing at his concert. "I shall not alter a single note," I answered, "I shall publish the work exactly as it is!" This I did.

http://en.wikipedia.org/wiki/Piano_C...ith_Rubinstein

http://www.youtube.com/user/TheWickedNorth - första satsen
Citera
2011-03-27, 18:07
  #122
Medlem
symmakhoss avatar
Gottfried Benn till F. W. Oelze

Citat:
[Berlin] 5/10 1941

Käre Herr Oelze,
Tack för det senaste brevet. Tyvärr är min Wille zur Macht i den krönerska utgåvan på ett gåtfullt sätt förkommen (sannolikt utlånad och ej återfådd), och inget exemplar står längre att finna i någon av Berlins bokhandlar. Tyvärr kunde jag alltså inte återbekanta mig med den av Er nämnda, så intressanta passagen. En eftersats till Rilke: om jag nu någon gång skulle ha varit grov mot honom, så utesluter inte det att jag ändå är anhängare av honom och inte skulle vilja sakna honom i min generation.

Vad Öst angår har trots de stora segrarna inget uppnåtts som bringar oss närmare freden, snarare tvärtom. Att man inte efter fyra veckor, som generalstaben trodde, utan snarare efter fem månader i bästa fall ska nå det strategiska målet Petersburg–Moskva–Rostow är inte så viktigt. Viktigt är att det inte får något som helst politiskt resultat och att offren från vår sida är nära nog inkompenserbara, i synnerhet de personliga. I Kaukasus står ju nu visserligen Wavell o. släpper ingen förbi, men ockupationen av Persien var dock ett väldigt stort slag från motståndaren. Nu ska det åter lossna i Afrika, ja stor chans till detta är det dock inte. Italienarna sviker fullständigt. Den fascistiska och rojalistiska splittringen i den italien[ska] armén skall vara starkt kännbar o. de fascistiska grupperna har inte övervikten. Medelhavet är helt i engelsk hand, till och med transporten till Kreta går nu med flyg. Även i Turkiet är något på gång, och inte i vår betydelse, en blick på kartan visar varför. I protektoratet och i Jugoslavien uppror. Japan har väl praktiskt taget redan avfallit och förlikar sig med U.S.A.

Om ryssarna hade 12 miljoner soldater så har de, även om våra beräkningar stämmer, fortfarande omkring 7 miljoner. Av våra 3 miljoner från den 22/6 -41 har en försatts ur stridbart skick, inklusive materiel. Ersättning står överhuvudtaget inte längre att få. Alltså kommer på våren på nytt den vilda striden – tusen kilometer från hembygden – att börja. Men samtidigt – min förmodan – en offensiv av England o. U.S.A. västerifrån eller från Norge-Murmansk. 1942: avgörandets år. Jag förmodar: i Spenglers mening. Tredje bandet av hans huvudverk kommer inte att ges ut på papper, snarare som slagfält och generalstabskartor. Jag har dessutom en känsla av att något annat sker, ett dödsfall eller liknande, som åter ändrar läget.

Hur går Schleswig? Hur lever livet med er i denna sköna höst? Säkert många äpplen på grenarna och dahlior i trädgårdarna, säkert därav ständigt en bukett ur späda händer i Herr F.W.O.:s gemak!

Hjärtlig hälsning
Er Benn

Ausgewählte Briefe (ed. Rychner, pocketutgåvan 1986), s. 79–80. Vi tar väl Rychners kommentar också:

Citat:
ockupationen av Persien: den 25/8 1941 hade sovjetiska och brittiska trupper ockuperat landet, för att säkra det åt de allierade (förnödenheter till Ryssland).
hans huvudverk: Der Untergang des Abenlandes, Bd. 1 u. 2, 1918–1922
ett dödsfall: den 17/11 1941 begick Generalluftzeugmeister d. dt. Luftwaffe Generalöverste Ernst Udet självmord, då Hitler o. Göring gjorde honom ansvarig för förlusten i luftkampen om England.
Citera
2011-03-27, 19:58
  #123
Medlem
symmakhoss avatar
Benn till Armin Mohler

Citat:
Berlin, 26/11 -49

Högt ärade herr Mohler,
Ni ska ha stort tack för Ert brev av den 17/11 och det bifogde tidningsurklippet. Då jag prenumererar på Christ und Welt (lite Christ, mycket Welt) hade jag redan läst Er artikel.

Om Wuppertaler Bund har jag inte hört talas, överhuvudtaget är jag inte det minsta nyfiken på innehållet i diskussionerna därborta, men det är mycket vänligt av Er att ha tagit sig an mig.

Att jag inte skulle ha svarat på ett brev från herr Jünger kan jag inte gärna tänka mig. Herr Jünger var mig alltid ett anmärkningsvärt objekt för betraktelse, alltsedan jag kom att besitta hans Arbeiter, vilken förblev hos mig över alla tidsskeenden och flyttningar, tills dess att herr Hürsch olyckligtvis förra året avhände mig den, för att sedan frånhända sig den till en schweizisk attaché som inte gav tillbaka den. Alltså, Der Arbeiter! Jag erinrar mig en hetsig debatt vid Akademie der Künste, den så kallade Dichterakademie, där herr Döblin blev ytterst aggressiv mot J., och jag beträffande Der Arbeiter hyllade och försvarade honom livligt – herr Döblin, som efter vad jag hör varje gång tillfälle gives titulerar oss båda ”Schufte” – varför är omöjligt för mig att komma på men det berör mig också överhuvudtaget inte mer. Alltså, jag måste med säkerhet hävda att brevet inte nått mina händer.

Era anmärkningar om de ”statiska dikterna” är intressanta, men helt förstår jag inte er mening. Lyriskt har jag väl ändå inte ändrat på mig så mycket? Är det kanske inte så att ni huvudsakligen tar anstöt av ordet ”statisk” och däri ser ett avsägande av revolution, dynamik, avantgardism? Men ligger inte allting i konsten endast i formen, inte i innehållet och har kanske inte vår olympiske gammelfar rätt, när han lär: ”förgäves skall obundna andar sträva efter den rena höghetens fulländning” –? Jag tillåter mig att hänvisa Er till en vers i de ”statiska dikterna”, som egentligen utgör min bekännelse till detta tema:

Form nur ist Glaube und Tat,
die erst von Händen berührten
und dann den Händen entführten
Statuen bergen die Saat.

Men för att även de Er närstående golgataplatserna och orfiska cellerna ska stå till Ert förfogande tillåter jag mig att sända er den nyutgivna boken med de tidigare dikterna, där de står att finna.

Från herr Hürsch erhåller jag också ibland underrättelse, dock inte så utförlig som Ni. En avundsvärd mann, denne Erhard, att glömma bland den europeiska vinterns azteker och chimúer.

Jag önskar Er allt gott för Er verksamhet i Tyskland och hos herr Jünger, det kommer säkerligen att bli mycket intressant därborta. Kommer ni måhända någon gång på besök här?

Var god att rekommendera mig för herr Jünger, om ni berättar för honom om vår brevväxling.

Med många hälsningar
Er väldigt tillgivne
Gottfried Benn

Rychner (op.cit.) 132–33
Rychners kommentarer:

Citat:
Er artikel: Mohler hade publicerat en artikel i Christ und Welt där han tvärsemot den rådande uppfattningen betonade de gemensamma beröringspunkterna hos B. och J.
Wuppertaler Bund: detta ”bund” är en kulturförening i staden Wuppertal. På detta års ”bund”-sammankomst hade Mohler föreläst om Benn och sänt honom ett pressklipp om detta.
inte ... ha svarat på ett brev: Mohler hade meddelat Benn att Ernst Jünger två gånger i livet spontant hade skrivit till en författare: till Spengler och till Benn. Till Benn skulle han ha skrivit på tjugutalet, dock inte fått något svar. Efter vad han mindes hade han särskilt kommit in på dikten ”Gesänge” (Ausgew. Ged., 1936, Trunkene Flut u. Ges. Ged.).
Form nur...: sista strofen av dikten ”Leben – niederer Wahn” (Ausgew. Ged., 1936, 2 Ausg., Stat. Ged., Ges. Ged. – tredje raden innehåller en liten avvikelse i txten; den börjar här med und, i den tryckta versionen däremot med doch).
de tidigare dikterna: Trunkene Flut.

*

Citat:
[Berlin] 5/6 -50

Käre herr Mohler,
det gör mig mycket ont att ”Nation” i Bern måste bli så uppretade över mig. Tack för försändelsen! Men det är ju många som uppretas – man kan inte ändra på någonting. Personligen finner jag hos en författare som fängslar mig i synnerhet det biologiskt-familjära mycket intressant. Jag beklagar oändligt mycket att man om Hölderlin och Goethe inte vet hur många centimeter långa de var, hur högt blodtryck de hade (”endast människor med högt blodtryck skriver dikter”), om de var pykniska och tenderade till fetma eller leptosoma, om de var törstiga, om de drack öl eller vatten, om de sov gott, – även Nietzsches sjukhusjournal från kliniken i Jena är mycket torftig, att han hade ett genitaleksem vid inskrivningen är mindre viktigt. Valéry steg upp klockan 4 på morgonen o. rökte 80 cigaretter, hörde jag nyligen i ett franskt föredrag – sådant är värt eftertanke.

Var snäll och säg vid tillfälle till herr Friedrich Georg Jünger att jag har studerat hans Nietzschebok och finner den beundransvärd på sitt opersonliga sätt. Var god och rekommendera mig till brödraparet.

Med tack och hälsning
Er tillgivne
Benn

Rychner (op.cit.) 133–34
Rychners kommentar:

Citat:
”Nation”: militant antifascistisk veckotidning i Bern, som efter 1945 bemödade sig mycket om ”renandet” av den tyska litteraturen; sedan nedlagd. Mohler hade sänt Benn nr. 17, årg. XVII, som – under titeln Thema Gottfried Benn – hade innehållit ett angrepp på honom.
Citera
2011-04-14, 20:33
  #124
Medlem
saftad_burks avatar
Seneca till Lucilius (efter det att de under en till synes ganska långavrig korrespondens visat sig ha samma åsikt ifråga om slavar och hur man bör behandla dem [som vilka andra människor som helst, sedan vi alla är slavar under någonting]):

Citat:
Jag skall ej längre uppta din tid; du är ju ej i behov av någon förmaning. Bland annat äger en god karaktär även detta: den är sig själv till glädje, den består; det är bara ondskan som är ombytlig, som ideligen förändras, icke till något bättre, men till något annat.
Farväl!

Jag gillar tankegången.
Citera
2011-04-19, 19:15
  #125
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Eremiten
Självmordsbrev:
Virginia Woolf (1882-1941):
"I feel certain that I'm going mad again. I feel we can't go thru another of those terrible times. And I shan't recover this time. I begin to hear voices."
(Hon dränkte sig.)


Hela självmordsbrevet som hon skrev är otroligt fint. Det låter aningens morbidt, just eftersom hon sen dog.

Det finaste citatet tycker jag är:

"If anybody could have saved me it would have been you."
Citera
2011-07-30, 21:49
  #126
Medlem
Eremitens avatar
Brev från Hector Hugh Munro (pseud. Saki) till systern Ethel:


Citat:
Singu d. 5 juni - 93.

Kära E.!

Hettan under de senaste dagarna har varit glödande och det har tagit musten ur mig. Det här är en förskräckligt bullersam plats när man inte mår bra. Först har vi barnen; de små ungarna har det härligt här, de får aldrig smäll eller bannor och de tycker det är förtjusande att vråla av minsta anledning, du har aldrig hört såna tjut, de lägger in hela sin lilla hednasjäl - om de nu har någon - i företaget. Jag skulle vilja ge dem stryk stup i ett med undantag av måltidstimmarna ... Under natten har grodorna, ugglorna och ödlorna en massa att säga varandra, och närhelst min ponny hör en gnäggning gnäggar den tillbaka och eftersom den är märr vill den alltid ha sista ordet. Vad beträffar hundarna skäller de nästan oupphörligt under dygnets alla tjugofyra timmar, likt keruberna som vilar varken dag eller natt. Har du någonsin sett en hund skälla och gäspa på samma gång? Det fick jag se häromdagen och höll på att skratta mig fördärvad. Det påminde mig om en person som sjunger svaren till prästen i kyrkan. Det mest välkomna oljudet av alla är ångbåtens visslande, i synnerhet när den för med sig engelsk post ... Jag är angenämt överraskad av mina tjänare, de är kvicka, rådiga, verkar ärliga och är uppriktigt intresserade för sin husbondes bästa; naturligtvis är de mer eller mindre dumma, de är ju mänskliga varelser ... Jag hade nästan barnkammare här i förra veckan; jag fann en liten ekorre som just hade lämnat sitt bo på min veranda; den är lik en stor hasselmus, silvergrå med malvagrå svans och mattgul undertill; den lever av mjölk och är mycket tam och kelen ... Dessutom var där en ankunge. Jag tänkte släppa den tillsammans med ekorren men ekorren anser att allting är avsett att ätas och ankungen är också vidsynt i matfrågor, så jag tyckte det var bäst att de levde i välsignad enskildhet. Eftersom ekorren upptog den enda tomma kexburken måste ankungen bo i papperskorgen, där den trivdes mycket bra.

Citat:
Hôtel de France, Mandalay
30 okt. - 93.

Det kom en gammal dam till hotellet i förra veckan, en sådan där med rörlig och skarp tunga och fast övertygad att hon kan dirigera andra människors göranden och låtanden. Hon hade rummet bredvid mitt - med en dörr emellan - och jag blev ganska häpen när direktören kom samma kväll och mycket nervöst talade om att det bodde en gammal dam i rummet intill och att - rm-rm-rm - hon var ganksa nervös och - rm-rm-rm - det fanns en dörr mellan våra rum. Jag begrep inte ett dugg vad han ville ha sagt utan svarade lojt att dörren var låst på min sida och att det stod en stor låda framför så att hon omöjligt kunde bryta sig in. Direktören föll ihop men drog sig sedan förvirrad tillbaka. Efteråt kom jag att tänka på att tigerungen hade tillbringat en stor del av eftermiddagen med att låtsas att denna dörr var en belägrad stad och att han själv var en murbräcka. Och den lägger in en sådan kraft i sina lekar. Jag träffade den gamla damen vid middagen och hälsades med en isande kall blick som var uppfriskande i det här klimatet. Den natten fick tigerungen utbrott åt ett nytt håll. Så fort jag kom upp och skulle lägga mig började den ryta. ”Och ständigt häpnare man märker att sådan jamning kommer ur så liten katt.” Ju mer jag försökte lugna den desto otröstligare blev den. Situationen var förfärlig – i mitt rum pågick ett oväsen som i Lejonhuset kl. 4 e. m., medan engelska kyrkans vackra litania hördes uppstiga på andra sidan dörren. Därefter hörde jag blad skyndsamt vändas, hon sökte tydligen efter Daniel för att hämta styrka ur historien om lejongropen. Men hon kunde inte finna Daniel och tillgrep därför Davids psalmer. Jag för min del flydde och skickade tjänaren ner i stillhet med buren. Då jag kom tillbaka hörde jag från rummet intill ord som aldrig kommit ur Psaltaren, ord som ingen gammal dam borde använda. Men så är det också förargligt att bli väckt ur sin första sömn av ”Jamrachs kvällshymn”. Hon reste därifrån. Djuret har uppfört sig ganska väl sedan dess, utom det att det har ätit upp en näsduk. – Det envisades också med att i går vilja dricka te i mitt sällskap och dängde därvid min tekopp mot fatet och försökte samtidigt skaffa alibi genom att gömma sig i mjölken. Jag håller på att bli lika svår som faster Charlotta är med sina evinnerliga katter, men jag har hittills sett mycket få mänskliga varelser, för det är något slags semestertid och alla människor är bortresta.
Citat:
Urskub 20.4.03

Det här är den mest hänförande och primitiva plats borta från all ära och redlighet som jag någonsin kunde begära att få komma till. I jämförelse med den var Rustschuk elegant och hypermodernt. Platsens ena hotell är fullbelagt. Jag är på det andra. En liten trashank till pojke slog ner på mina tillhörigheter och gick före mig som en molnstod medan två blinda tiggare följde tätt efter och framställde förslag om barmhärtighetsverk från min sida. Sedan leddes jag uppför trappan och erbjöds att välja mellan att dela rum med en turk eller bo i ett bättre rum tillsammans med två turkar.

Jag förebar min böjelse för buttert enstöringsliv och fick till sist ett rum utan matta, kamin och skåp men också utan turkar. Den ende av personalen på ”hotellet” som jag kan samtala med är en pojke; han talar bulgariska under stamningar. Trakten häromkring är någonting alldeles för sig; underbara böljande åsar och väldiga snöklädda berg, storkar som bygger i stora kolonier. Allting öppet och vilt och myllrande av liv. Här finns två skator som tycks ha för sig att de ska bo tillsammans med mig på rummet.
Citera
2011-07-31, 00:02
  #127
Medlem
Sillkungs avatar
August Strindberg i ett brev till Lanz von Liebenfels.
Citat:
In einem Zug hab ich ihr Buch gelesen – und ich bin erstaunt. Ist es nicht das Licht selbst, so leibt es eine Lichtquelle. Seit Rembrandt als Erzieher habe ich nicht so eine Profetenstimme gehört.
Seien sie gegrüßt!
Citera
2011-07-31, 03:06
  #128
Medlem
litteraturfantasts avatar
Tack för Strindberg breven. Ifall jag hade ekonomi så hade jag köpt samtliga 22 volymer, men jag tänkte börja så smått med denna budgetutgåva: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197096245

Jäkla trevligt med brev förresten, förutsatt att dom är välskrivna förstås.
Citera
2011-07-31, 13:52
  #129
Medlem
Utdrag ur ett ångestfyllt brev, signerat Heinrich von Kleist strax innan han sköt sig 1811 (dock okänt till vem han skickat det)

Citat:
[...] om det stod i min makt att ta tillbaka mitt beslut att dö, kan jag försäkra Dig att jag skulle göra det. Men jag lovar Dig, det är helt omöjligt för mig att leva, min själ är aå trasig att - skulle jag nästan vilja säga - dagsljuset som skiner på näsan när jag sticker ut den genom fönstret gör ont.

Franz Kafka ska i februari 1913, efter att ha läst Kleists Michael Kohlhaas för "säkert minst tionde gången", skrivit följande till Felice Bauer...

Citat:
Det är en berättelse som jag läser med vördnad såsom inför något gudomligt, jag bara häpnar gång på gång, och om det inte varit för det svagare, bitvis hafsigt hopkomna slutet vore den fulländad, det vill säga just en sådan fulländad skapelse som jag brukar hävda inte existerar. (Jag tror nämligen att även de största litterära verken har en liten svans av mänsklighet som, om man bara har ögonen öppna och inte blundar för det, lätt kan börja vifta och störa helhetens upphöjda och gudomliga karaktär.

...och i ett brev daterat september samma år skrev han...

Citat:
Men glöm inte att av de fyra människor som jag (utan att för den skull jämföra mig med dem vad gäller skaparkraft eller litterär betydelse) upplever som mina verkliga själsfränder - Grillparzer, Dostojevskij, Kleist och Flaubert - var det bara Dostojevskij som gifte sig och kanske bara Kleist som drog den rätta slutsatsen när han av yttre och inre nödtvång sköt sig vid Wannsee.
Citera
2011-10-22, 09:10
  #130
Medlem
Eremitens avatar
Ett brev från Gustaf Fröding till Adolf Paul

Citat:

Karlstad den 14 juni 93.

Bäste hr Paul!

Tack för Ert senaste. Jag vill gärna korrespondera med Er, ifall Ni har lust. Själv är jag mycket oklar angående en hel del konstnärliga och psykiska spörsmål. Även jag har gjort bekantskap med Nietzsche och våndats under inflytandet av hans nya idéer, utslungade som de äro med överväldigande diktarkraft. Det måste vara en sanning i dessa nya tankar och impulser, men de äro nog inte sanna alltigenom och att ta dem som en slags religion är bestämt galet och för till det absurda. Ola Hanssons senaste dikter, så mäktiga de än äro i sin vilda lidelsefullhet, tyckas mig vara ett avskräckande exempel - de närma sig här och var den högfärdsgalnes och förföljelsemonomanens utbrott. Han håller sig icke förnäm i sitt förakt och rasar över de minsta småsaker - t. ex. över att en av slavsjälarna är nog feg, att betala för mycket drickspengar emedan han är rädd för kyparen, jag vill minnas att det var ungefär så. Och den reaktionära riktning, som tagit Nietzsche till utgångspunkt, är jag icke med om. Jag tror att individualism och altruism mötas någonstädes ehuru det ännu är svårt att fullt fatta sammanhanget dem emellan. Och jag tror att ju mer tillfälle lämnas alla individualiteter, att utveckla sig, desto mer skall den enskilde individualiteten komma till sin rätt. Jag tycker det är skräp till övermänniska eller strävan till övermänniska om det behövs att trycka ner, eller stänga in den andra, som kunde tävla med en. Alltså ämnar jag fortfara att vara demokrat, även sedan jag kommit till insikt att en människas förnämsta uppgift är, att utveckla sig själv till högsta möjliga grad av förnämhet och förnuftighet. Nietzsche har emellertid givit ett nytt genialt uppslag, och jag räknar mig ingalunda till dem, som betrakta hans verk som en dåres.

Ni talar om kritikernas oförstånd, och den är nog för det mesta ytlig och banal. Men jag, som själv är ett stycke kritiker, (fastän bara i en landsortstidning) känner svårigheterna i yrket. Det är en så överväldigande flod av tomma, meningslösa böcker, att man lätt blir vresig, och det händer både den ena och den andra att komma att kasta ut vetet med agnarna. Överhuvudtaget tycker jag att kritikern bör sätta måttstocken högt och vara sparsam med lovord. En annan sak är naturligtvis om han av sidoimpulser blir orättvis mot förf., som icke höra till den rätta tron. Emellertid är det omöjligt att göra sig fri från sympati och antipati och därför är kritikens omdöme för det mesta en personlig smaksak. Såsom sådan tycker jag också författarna borde uppskatta det och icke alltid tro på illvilja hos recensenterna. Jag har själv upplevat sensationerna hos en nonchalant avfärdad författare och sensationerna hos en nonchalant avfärdande kritiker, vilken sedan får skäppan full av den kritiserade. En gång skulle jag recensera Oscar Levertins diktsamling och var verkligen arg över hans, som jag tyckte, konstlade maner och stundom sökta diktion. Jag skrev därför en smula spefullt och var även orättvis, ty det var verkligen lyrisk kraft och konstnärlighet i dikterna. L. blev våldsamt förbittrad och skrev ett argsint brev, i vilket talades om "jalousie du metier" och om min grova bondskhet m. m. Jag kände igen mina egna känslor från den tiden jag gick egenom skärselden, och hade nu erfarenhet från bägge sidorna av förhållandet mellan kritiker och författare. Sedan dess har jag blivit mycket betänksam både i bedömandet av andras arbeten och andras kritik över mig själv. L. och jag hava sedan blivit vänner, ehuru vi nog fortfarande ogilla åtskilligt i varandras åskådning. Jag skall sända er ett exemplar av mina dikter - för närvarande har jag intet till hands. Somliga av dikterna skäms jag för - en del för deras efterklangston, en del för deras smaklöshet och en del för deras sjuklighet. För närvarande gör jag paus, emedan jag är rädd för självupprepning och dessutom går och laborerar med bedrövliga tvivel angående lyrikens art. Jag går och svajar emellan objektivism och subjektivism, mellan realism och romantism, mellan sentimentalitet och satirisk oppositionslusta - jag vet inte var jag skall finna uppslagsändan eller det rätta anslaget. Skriv nu litet om Er själv till gengäld för dessa bekännelser.

Vänligast
Gustaf Fröding.
Citera
2012-02-28, 14:30
  #131
Medlem
SilverTips avatar
Elizabetanerna var giftiga brevskrivare, som ofta hanterade pennan lika hotfullt som värjan.
Man får förmoda att mottagaren, en viss sekreterare Molineux, blev ganska blek om nosen när han erhöll följande epistel från sir Philip Sidney (1554-86), som ansåg att han slarvat med sekretessen:

Citat:
Mr. Molineux, - Few words are best. My letters to my father have come to the eyes of some. Neither can I condemn any but you for it. If it be so, you have played the very knave with me; and so I will make you know, if I have good proof of it. But that for so much that is past. For that is to come, I assure you before God, that if ever I know you do so much as read any letter I write to my father without his commendment, or my consent, I will thrust my dagger into you. And trust to it, for I speak in earnest. In the meantime, farewell.
Citera
2012-06-20, 22:14
  #132
Medlem
fokinwichus avatar
Brev.

Vissarion Belinskiis brev till V.P. Botkin, Polnoje sobranie sochinenii, XII, 1953-59)

"Socialism, socialism - or death! That is my motto. What I care if genius on earth live in heaven when the crowd is wallowing in the dirt?... My heart bleeds and shudders when I view the crowd and its representatives... And that is life: to sit in the street in rags with an idiotic expression of face collecting farthings in the daytime to be spent on booze in the evening - and men see it and no one cares about it!"


Vissarion Belinskiis brev till Nikolai Gogol som svar för dennes verk; Selected Excerpts from Correspondence with Friends, July 15, 1847.

(Engelsk översättning samt anteckningar av Daniel Field)

DEL 1.

You are only partly right in regarding my article as that of an angered man: that epithet is too mild and inadequate to express the state to which I was reduced on reading your book. But you are entirely wrong in ascribing that state to your indeed none too flattering references to the admirers of your talent. No, there was a more important reason for this. One could endure an outraged sense of self-esteem, and I should have had sense enough to let the matter pass in silence were that the whole gist of the matter; but one cannot endure an outraged sense of truth and human dignity; one cannot keep silent when lies and immorality are preached as truth and virtue under the guise of religion and the protection of the knout.

Yes, I loved you with all the passion with which a man, bound by ties of blood to his native country, can love its hope, its honor, its glory, one of its great leaders on the path toward consciousness, development, and progress. And you had sound reason for losing your equanimity at least momentarily when you forfeited that love. I say that not because I believe my love to be an adequate reward for a great talent, but because I do not represent a single person in this respect but a multitude of men, most of whom neither you nor I have ever set eyes on, and who, in their turn, have never set eyes on you. I find myself at a loss to give you an adequate idea of the indignation your book has aroused in all noble hearts, and of the wild shouts of joy that were set up on its appearance by all your enemies, both the nonliterary-- the Chichikovs, the Nozdrevs, and the mayors and by the literary, whose names are well known to you. You see yourself that even those people who are of one mind with your book have disowned it. Even if it had been written as a result of deep and sincere conviction, it could not have created any impression on the public other than the one it did. And it is nobody’s fault but your own if everyone (except the few who must be seen and known in order not to derive pleasure from their approval) received it as an ingenious but all too unceremonious artifice for achieving a purely earthly aim by celestial means.

Nor is that in any way surprising; what is surprising is that you find it surprising. I believe that is so because your profound knowledge of Russia is only that of an artist, but not of a thinker, whose role you have so ineffectually tried to play in your fantastic book. Not that you are not a thinker, but that you have been accustomed for so many years to look at Russia from your beautiful far-away; and who does not know that there is nothing easier than seeing things from a distance the way we want to see them; for in that beautiful far-away you live a life that is entirely alien to it; you live in and within yourself or within a circle of the same mentality as your own that is powerless to resist your influence on it.

Therefore you failed to realize that Russia sees her salvation not in mysticism or asceticism or pietism, but in the successes of civilization, enlightenment, and humanity. What she needs is not sermons (she has heard enough of them!) or prayers (she has repeated them too often!), but the awakening in the people of a sense of their human dignity lost for so many centuries amid dirt and refuse; she needs rights and laws conforming not to the preaching of the church but to common sense and justice, and their strictest possible observance. Instead of which she presents the dire spectacle of a country where men traffic in men, without even having the excuse so insidiously exploited by the American plantation owners who claim that the Negro is not a man; a country where people call themselves not by names but by nicknames such as Vanka, Vaska, Steshka, Palashka; a country where there are not only no guarantees for individuality, honor and property, but even no police order, and where there is nothing but vast corporations of official thieves and robbers of various descriptions. The most vital national problems in Russia today are the abolition of serfdom and corporal punishment and the strictest possible observance of at least those laws that already exist. This is even realized by the government itself (which is well aware of how the landowners treat their peasants and how many of the former are annually done away with by the latter), as is proved by its timid and abortive half-measures for the relief of the white Negroes and the comical substitution of the single-lash knout by a cat-o-three tails.

Such are the problems that prey on the mind of Russia in her apathetic slumber! And at such a time a great writer, whose astonishingly artistic and deeply truthful works have so powerfully contributed toward Russia’s awareness of herself, enabling her as they did to take a look at herself as though in a mirror—publishes a book in which he teaches the barbarian landowner to make still greater profits out of the peasants and to abuse them still more in the name of Christ and Church.... And would you expect me not to become indignant?... Why, if you had made an attempt on my life I could not have hated you more than I do for these disgraceful lines.... And after this, you expect people to believe the sincerity of your book’s intent! No! Had you really been inspired by the truth of Christ and not by the teaching of the devil you would certainly have written something entirely different in your new book. You would have told the landowner that since his peasants are his brethren in Christ, and since a brother cannot be a slave to his brother, he should either give them their freedom or, at least, allow them to enjoy the fruits of their own labor to their greatest possible benefit, realizing, as he does, in the depths of his own conscience, the false relationship in which he stands toward them.

And the expression “Oh, you unwashed snout, you!” From what Nozdrev and Sobakevich did you overhear it, in order to present it to the world as a great discovery for the edification and benefit of the peasants, whose only reason for not washing is that they have let themselves be persuaded by their masters that they are not human beings? And your conception of the national Russian system of trial and punishment, whose ideal you have found in the foolish saying that both the guilty and innocent should be flogged alike? That, indeed, is often the case with us, though more often than not it is the man who is in the right who takes the punishment, unless he can ransom himself, and for such occasions another proverb says: Guiltlessly guilty! And such a book is supposed to have been the result of an arduous inner process, a lofty spiritual enlightenment! Impossible! Either you are ill—and you must hasten to take a cure, or...I am afraid to put my thought into words!...

Proponent of the knout, apostle of ignorance, champion of obscurantism and Stygian darkness, panegyrist of Tartar morals—what are you about. Look beneath your feet—you are standing on the brink of an abyss!... That you base such teaching on the Orthodox Church I can understand: it has always served as the prop of the knout and the servant of despotism; but why have you mixed Christ up in it? What have you found in common between Him and any church, least of all the Orthodox Church? He was the first to bring to people the teaching of freedom, equality, and brotherhood and to set the seal of truth to that teaching by martyrdom. And this teaching was men’s salvation only until it became organized in the Church and took the principle of Orthodoxy for its foundation. The Church, on the other hand, was a hierarchy, consequently a champion of inequality, a flatterer of authority, an enemy and persecutor of brotherhood among men—and so it has remained to this day. But the meaning of Christ’s message has been revealed by the philosophical movement of the preceding century. And that is why a man like Voltaire who stamped out the fires of fanaticism and ignorance in Europe by ridicule, is, of course, more the son of Christ, flesh of his flesh and bone of his bone, than all your priests, bishops, metropolitans, and patriarchs —Eastern or Western. Do you really mean to say you do not know that? Now it is not even a novelty to a schoolboy.
__________________
Senast redigerad av fokinwichu 2012-06-20 kl. 22:19. Anledning: Förtydligande*.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in