Självmord

Jag vet inte vad jag ska göra...
För åtta månader sedan tog min kille, Chris, livet av sig, han var manodepressiv.
Jag hanterade inte sorgen, eller vad man ska kalla det, just då utan nu börjar det ta sin form och jag mår verkligen skit över det här. Eftersom jag och Chris träffades över internet sa jag aldrig detta till mina föräldrar eftersom dom är starkt emot sådana saker.
Men som sagt mår jag väldigt dåligt just nu och jag vill ta mitt eget liv. För att jag inte sa något till någon om detta så är det ingen som vet och jag säger fortfarande inget om det som hänt så nu vill dom lägga in mig. ¨
Hade han dött av sjukdom hade det inte varit samma sak för nu känns det som han inte brydde sig om mig, liksom bara sket i att jag ens existerade.

Någon annan som har någon kille/tjej som tagit livet av sig?
Hur kommer man över sorgen och hur hanterar man allt?
Och störst av allt hur litar man på någon igen?

Livet är fullt av skit och otrevligheter, det enda man kan göra är att trycka sig framåt i hopp om bättre tider.

Vad skulle det hjälpt om du sagt detta till någon förresten, ingen kunde väl ha fått honom att komma tillbaka ändå.

Är du så deprimerad att du verkligen känner för att ta livet av dig, då borde du nog antagligen söka upp en psykiatriker, den hjälp du behöver lär knappast finnas på detta forum om situationen känns så allvarlig.

Jag skulle kunna skriva en lång lista om saker som skulle få detta att blekna i jämförelse, men inte har jag några tankar på att ta livet av mig för det, vi är dock alla olika i Psyket.

Har du ingen närstående som du kan prata med?

Jag råder dig att prata med någon. Har du ingen som du kan lita på, hoppas jag att du kontaktar en psykolog, för att ta livet av dig kommer inte att lösa någonting. Du ska ju inte behöva må så dåligt att du vill dö.

Tycker det verkar sjukt patetiskt att vilja ta livet av sig för att ens kille gjorde det för snart ett år sen. Jag menar, vad är felet på dig? DIN KILLE. Han är ju orsaken till att du mår dåligt och se hur mycket han brydde sig... Vad skulle bli bättre av att du dog, vad förväntar du dig? Att få hålla hans hand i paradiset? Tror du ni kommer att mötas eller?

- Någon som aldrig mått riktigt jävla piss dåligt.


OnT: Tala om för dina föräldrar, vänta på reaktion och avgör dig för om du ska be dem att dra åt helvete, simple as that. Du skulle kanske också må gott av att ta det lugnt på psyket ett tag och vila upp dig själv, dem har ju som "standard" att ge en mediciner där vet du

Öh, nej, någon som blivit återupplivad på sjukhus efter självmordsförsök snarare.

Du har inte tänkt på att du lämnar anhöriga och vänner om du själv begår självmord? Jag tycker du skall prata med en psykolog

"att ta sitt liv löser inga problem tro mig. Jag har varit nere på den vägen och planerar ett nytt igen. Jag försökte ta mitt liv första gången vid 15, som även var mitt allvarligast, då med: en vinflaska, 30alvedon 400mg, 15g antidepressiva och 50g antipsykotiska och jag må ha varit medvetslös i tre dagar och på sjukhus i fem dagar men ett misslyckas försök gör att värre.
Sen har det mest varit ytterligare 3försök: hoppa från fönster från psyk, dränkning, överdos, aspirin och försök till att träffa pulsådern. Det hjälper inte. Jag har nu nyss fyllt arton och spenderat ett år på slutenvården på bup (det som stoppar mitt självmordsförsök nu är att jag hamnar på vuxenpsyk och där vill man inte vara!), och sen två år och fortsätter på behandlingshem, jag har inte bott hemma på tre år och mina föräldrar kan inte ens ha mig hemma på heltid längre.

Din anledning för självmord är väldigt fjuttig, själv har jag dissociativ identitetsstörning (även MPD), Schizoaffektivt syndrom, depression, självskadebeteende, bulimi, borderline och om du klagar på att du stammar så jävla mycket och knappt kan prata så vet du inte vad jobbigt är!

Och din blanding räcker inte, du behöver större doser om det ens lyckas då, du behöver starkare. och ett annat tips att tänka på är att receptfria tabletter går inte att ta livet av sig på. Ring någon psykiatrier och be om sömnmedicin istället och själv hela jävla burken.

Men ärligt talat prata med någon om detta istället ta inte livet av dig för något så jävla löjligt som din andledning! "



Lär dig av dina egna ord.

Om man ska ta hela historien var jag redan psykiskt sjuk med diagnos innan jag träffade honom. Jag märkte hans självmord en månad efter han gjort det eftersom jag tvångsvårdades på psyk i ett halvår.
Jag bor på behandlingshem med ständigt besök på psyk så det är inte bara på grund av honom som jag mår som jag gör. Mitt liv har varit fucked up långt innan dess.

Min diagnos lyder:
PTSD, DID, bulimi, självskadebeetende och depression. Ej en riktig diagnos än men är i utredning för: manodepressivitet och missbruk.

Spenderat som högst 6månader i sträck på bup men sammanlagt typ ett år. Är arton och rädd för vuxenpsyk och mått dåligt i tio år och inte pratat med mina föräldrar om "personliga saker" sen jag var sex.
Även tre självmordsförsök de senaste året. Två överdoser och en hängning. Sen några planer som personalen på bup lyckades komma på...

Eller så sprängde man det förtroendet på psyket och fick medicin förbud...

Jaha, men du verkade hyfsat "frisk" när du skrev att självmord inte hjälper något.

förstår(egentligen inte) att det kan vara svårt men skit i dina diagnoser, fokusera på vad som är i ditt huvud istället.

Bensodiazepiner (sömnmediciner) går knappt att ta livet av sig med heller för den delen, du behöver kombinera dessa med någon opiat/opioid för att musklerna ska slappna av så pass mycket att du slutar andas. Däremot så är dexofen det mest optimala självmordsmedicinen, bara att slänga i sig 2-3 kartor och några dl sprit så är man körd utan direkt vård.