Långt innan socialism, jantelagen och feminiseringen skrev Gustav Sundbärg:
Citat:
Förnämhetsdraget är starkt utvecklat hos svensken, både i god och dålig mening. En av dess egendomligaste yttringar är svenskens ohåga för att försvara sig mot angrepp.
Det anses icke "fint" i Sverige att försvara sig. Men en besynnerlig inkonsekvens är att, icke desto mindre, sympatierna nästan alltid stå på angriparnas sida. Hos honom urskuldas vilken våldsamhet och vilka överdrifter som helst; av den angripne däremot fordrar man - om man nu överhuvudtaget skall svara - den största självbehärskning och hänsynsfullhet. Ojämnheten i dessa fordringar är så iögonenfallande, att man nästan misstänker den innersta förklaringen vara, att svensken njuter av att se en landsman smutskastas. I detta nöje vill han helst icke bliva störd av någon replik.
Jag skulle tippa på att mycket hänger på det geografiska läget och den historiska utvecklingen mellan våra närmaste grannländer. Ett
litet folk är vana med att komma till korta mot andra. Ett stort folk, omgiven av mindre folk, är vana vid att få sin vilja igenom. Det senare gör det självfallet enklare att bli storsint, högdraget och uppstudsigt.
Vi har enkelt betraktat oss som större och rentav så pass stora att det vore under vår värdighet att gå för långt. Nu säger jag inte att socialismen, jantelagen, feminiseringen m.m. har varit något fördelaktigt i annan riktning, men studerar man dåtida studier över det svenska folklynnet så slår det en hur pass sårbara svensken var för dessa skadliga läror.