Tror inte jag någonsin upplevt besvarad kärlek

Jag är en tjej på 19 år och jag har ett problem. Nämligen: tror inte jag har upplevt besvarad kärlek, någonsin. Det har alltid varit så att jag blivit kär i personer jag inte kan få; killar som inte är ett dugg intresserade av mig, vilket har resulterat i att jag gått långa perioder och varit olyckligt kär, ni vet sitta-och-gråta-och-lyssna-på-sorgliga-kärlekslåtar-tillståndet.

Samtidigt som jag varit olyckligt kär i ett antal personer (tre stycken för att vara exakt), har ännu fler varit kära i mig (nej, inga töntiga/"fula" personer utan de flesta såg bra ut och var intelligenta som jag hade en bra relation med). Tror alltså inte att utseendet är problemet i mitt fall. Vet inte hur "snygg" jag anses vara, då de flesta som kallar mig "vacker" varit killar som varit intresserade av mig, och där får man ju ingen objektivitet. Dock är jag nästintill säker på att jag är över medel vad gäller utseendet.

Ganska för ca 4 månader sedan träffade jag en kille via en gemensam vän. Hans utseende var i min smak och bara efter att ha umgåtts med honom i några timmar, hade jag känslan av att ha känt honom hela livet. Jag vet inte om jag någonsin har haft så mycket att prata om med någon, och om jag någonsin träffat en så intressant person. Han och jag blev tillsammans, även om jag från början tvivlade på mina kärlekskänslor till honom, medan han var head over heels-kär i mig, och är fortfarande. Visst, det finns fysisk attraktion, utan tvekan, men det var aldrig så jag kände tidigare gånger jag varit kär, ingen pirrig-euforisk känska liksom. Jag undrar ibland om jag inte bara är tillsammans med honom för att jag är rädd att mista honom som vän, då hans sällskap är guld värt.

Just nu går jag en kurs på universitetet, där jag uppmärksammat en kille. Jag skulle aldrig vara otrogen i ett förhållande, men kan inte rå för att hans skönhet, charm och personlighet äter sig in i mitt sinne. Jag känner prestationsångest när jag ska prata med honom och varje gång jag får syn på honom känns det om att får en hink iskallt vatten över mig.

Han däremot verkar inte vara särksilt intresserad av mig på "det" planet. Han är trevlig och så, och vi pratar alltid när vi ses (kompisar skulle jag inte vilja kalla oss). Men när en kille är intresserad av en brukar det ju alltid vara helt uppenbart, och i det här fallet är jag ganska säker på att alla "tecken" på att han kanske tycker om mig är inbillade, då jag upplevt detta förut, dvs såg tecken där de inte fanns.

Detta är som en förbannelse. är det någon som har/haft samma problem, men nu kommit ur det? Vad kan orsaken vara egentligen? Otur, längtan efter någonting man inte kan få, eller något annat?

Sådärja, nu fick jag skriva av mig i alla fall.

Jävlar vad kär du är hela tiden. Kär hit och dit - du får nog ta och definiera vad som är kärlek för dig själv tror jag. Det här verkar helsnurrigt. Är du tillsammans med snubben fortfarande eller är ni vänner? Kan vara jag som är trött också.....

Men nej, killar är inte alltid så övertydliga som du tror. Det säger jag av egna erfarenheter. Som kille alltså.

Njae, det skulle jag inte säga att jag är, verkar det så? Ja vi är fortfarande tillsammans.

Jag har också träffat en sån kille. Som var precis allt jag trodde att jag vill ha. Tyvärr visade det sig, kanske föga oväntat, att det jag trodde jag ville ha inte visade sig vara det jag egentligen ville ha. Som det så ofta är med människor. Vi har ingen jävla aning am vad vi egentligen vill. Däremot kan vi åtminstone hyfsat snabbt avgöra vad vi inte vill. Även om vi kanske inte alltid tillåter oss att tolka dessa signaler rätt. Jag kan dock tolka åt dig, du vill inte ha den kille du är med nu, som mer än din vän.

Uppenbarligen saknar du något i er relation. Jag tror inte att du någonsin kommer att sukta efter honom så som du suktar efter den andra killen. Kanske är passion inte lika viktigt för dig som det visade sig vara för mig. Men, om det är det, så kan du göra slut med mr. perfect friend redan nu. Och hoppas att ni fortfarande kan vara vänner. Eller åtminstone bli igen i framtiden.

Jag tror inte på det där med att det finns folk man inte kan få. Ibland tar det bara en jävla tid. Han som jag trodde att jag ville ha tog det fem år innan jag kom till skott med. Sen visade det ju sig att vi borde fortsatt att bara vara vänner, men still. Har du den inställningen så kommer du ju heller inte få de som du faller för. Man måste jobba lite för priset. Jimmy Cliff - You can get it if you really want.

jag tror livet skulle bli lättare för en del om man började sluta romantisera allt och kom ner på jorden, sluta romantisera förhållanden att det ska vara ett livslångt "pirr" i magen, sluta romantisera livet överlag så folk slutar förväntar sig att de ska bli kändisar, framgångsrika eller populära och komma överens med alla. så de slipper få ångest och börjar tvivla på sig själva när märker att de inte kan leva upp till den illusionen av livet de har, och börjar tro att det är något fel på dem eftersom folk inte verkar se längre än det som visas på tv i tv-såpor eller krystade "livet är underbart!" statusuppdateringar på facebook när de bygger sin världsbild och sina förväntningar.

du har aldrig upplevt ömsesidig "puppy love", när man är tonåring och hormonerna skenar iväg blir många förälskade i någon. och oftast är det inte ömsesidigt så det är ingenting att haka upp sig på för det betyder ingenting och är inte kärlek, "kärlek" handlar mer om lojalitet och att man håller av någon utan att det är hormonerna som säger åt en att göra det.

bara sänk kraven och nöj dig med vad du har.

Det där var ett bra inlägg.

Håller med, precis så tänker jag. Hade kunnat skriva det själv. Man får pirr i magen tills dess att känslorna besvarats, då känner man sig trygg, man slutar oroa sig och undrar vad den andre känner. Denna sköna trygghet upplever dagens människor som att man har tröttnat på relationen eller att det inte finns kärlek. Förhållandet är stabilt, därför oroar man sig inte.