"Familjeproblem"

15 års mobbing av psykiskt sjuk(?) pappa, mitt liv i sammanfattning och nuvarande situation

Hejsan!
Nu hade jag tänkt öppna mig rejält här i denna tråd och berätta om hela min uppväxt och även be er om era egna tankar och reflektioner om min uppväxt. Mer om det senare.
Om du inte har tid och ork att läsa allt för att sedan sätta dig in i min situation kan du lämna tråden direkt, då det kommer ta ett tag att läsa.

Jag vet att det är sjukt mycket att läsa, men jag skulle verkligen uppskatta om ni gjorde det och kom med era reflektioner och åsikter om det jag skrivit. Stort tack i förhand!

Kön: Kille

Ålder: 19 år

Det är en hel del att berätta, så om jag svävar ut lite i ämnet och så vidare får ni ha förståelse för detta.

Here we go;

Jag är uppvuxen på landet, mina föräldrar lever tillsammans och jag har 2 äldre syskon. Hela min uppväxt har jag sysslat med en sport som hela familjen varit engagerad i. I och med detta har vi genom vårt gemensamma intresse för denna sport även haft något som hållit vår familj samman.
Hela min uppväxt har min pappa fått raseriutbrott. Han har alltid varit en expert på att få en att känna sig dum och påpekade mer än gärna ens misstag när man begick dem för att sänka ens självförtroende. Ett exempel på det var när jag i förtroende berättade för min far att min bästa kompis hade flyttat ihop med mitt ex. När det blev bråk hemma, tog han upp detta och sa; ”Din kompis är hellre med ditt ex, än med dig. *hånskratt* Det måste kännas tråkigt att misslyckas med allt.”


Inom sporten så var det på samma sätt; Vann jag en match var jag en stor hjälte och fick komplimanger överösta och jag mådde allmänt bra, om jag förlorade skrek han hur värdelös jag var ungefär 3 timmar efter matchen och jag mådde skit.
Min far hade själv sysslat med samma idrott som ung och jag tror att han såg sin chans i mig och min äldre bror, som kunde lyckas, till skillnad från honom.
Min bror var relativt lovande men åren gick och vi växte upp. Min bror förlorade intresset och sedan slutade han att utöva sporten till min fars stora besvikelse.

Jag är 7 år yngre än min bror och jag utövade samma sport, men var aningen bättre och lyckades riktigt bra vid låg ålder och min far var överlycklig då han fick en andra och sista chans att föda upp ett proffs. Min bror blev istället min "tränare" och han och jag tillbringade många timmar med att försöka få mig bättre.

När min bror slutade och senare flyttade hemifrån blev min pappa rädd att han skulle sluta träna mig, och till viss del blev det även så, och på grund av detta så var min pappa ganska arg över den situation som uppstått.

Min pappa bestämde sig för att satsa helhjärtat på mig, han satte mig i privatträning med ett före detta semi-proffs och slängde ut cirka 100 000 kr per år på mitt satsande. Jag växte upp och det gick sämre och sämre, men jag blev antagen till ett idrottsgymnasium. Jag visste inte om jag var redo för att flytta hemifrån, men pappa tjatade om att det var mitt livs chans, så jag i stort sett kände mig tvingad att flytta dit.

Jag avslutade mina gymnasiestudier efter 2 år och flyttade hem för att börja sista året närmre mina föräldrar. Anledningen var av ekonomiska skäl, vilket också ofta drogs upp under våra diskussioner angående att vi syskon var otacksamma.
När jag väl kom hem blev det värre än innan jag flyttade. Det blev allt oftare tjat och min pappa påstod att det berodde på att jag blivit "för självständig".
På grund av sämre träning och brist på motivation slutade även jag att utöva sporten på elitnivå.
Vår familj började splittras, eftersom vi inte hade något gemensamt intresse längre och vi gled allt mer isär.

Min pappa har, som sagt, alltid haft problem med humörsvängningar och ofta fått raseriutbrott. Det spelade egentligen ingen roll hur man betedde sig mot honom, han blev sur ändå. Provade några olika taktiker; Att ignorera hans förolämpningar, att säga emot honom och "äga" honom verbalt och så vidare. Det gjorde ingen skillnad vad man gjorde, han hittade alltid någonting att störa sig på.

Specifika händelser;
• Ett av mina första minnen var när jag var väldigt ung. Jag och min 2 år äldre syster bråkade om något oviktigt. Vår pappa tröttnade på gnabbet och skulle slänga in oss på vårt rum. Min syster skulle han slänga ner i sängen, men råkade "missa" den och istället kasta in henne i väggen så hon kissade ner sig. Han skämdes efteråt och torkade upp kisset.

• Vid ett annat tillfälle skulle vi (jag och min syster) hjälpa vår far med en sak som skulle bäras in i garaget. Maten hade just serverats och vi sa att vi gärna åt först, innan vi gjorde ärendet. Detta accepterades inte utan vår pappa sprang ut och fixade det själv. Sen kom han in och påpekade vilka invalider vi var som inte kunde hjälpa honom när han bad om det. Detta tjat resulterade i att min syster blev injagad på sitt rum och hon låste dörren, min pappa sprang efter och försökte slå in den och min syster grät och skrek på hjälp. Hon var då cirka 20 år gammal.

• När jag var runt 7-8 år spelade jag och min syster en racketsport på utsidan. Vi började bråka om en boll och vi kom inte överens. Min pappa fick ännu ett raseriutbrott, tog mitt racket, knäckte det mot staketet och kastade det efter mig så det träffade min vad.

• Jag skadade min fot en gång när jag tränade. Jag kunde inte gå och satt i soffan. Var runt 13 år. Min pappa kom in och började skrika att jag var lat som bara satt, trots att jag hade lösa benbitar i min fot från skadan och därför inte kunde göra annat än att sitta och ligga.
Jag sa något i stil med; "Vill du att dina barn ska vara rädda för dig?"
Han fick ännu ett utbrott, sparkade ner en lampa som stod framför mig, drog mig i nacken så han kunde lyfta upp och bära iväg mig in på mitt rum. Han skulle öppna dörren som han trodde stod på glänt genom att svinga mig mot den, men dörren var stängd vilket resulterade i att jag "sparkade" dörren med min skadade fot. En skada som senare syntes på röntgen som en ny fraktur.
När läkaren frågade hur denna fraktur uppstått sa min pappa; "Det vet vi ingenting om."

Det finns självklart väldigt många andra händelser som man inte kommer ihåg lika väl. De tillfällen jag beskrivit är då vi varit som mest rädda för honom.

Summan av kardemumman är att han väldigt lätt blir arg. Min mamma är rädd för honom och vågar därför inte säga emot/göra något åt saken. Hon vågar heller inte lämna honom, då hon inte verkar tro att hon klarar sig själv.

Min uppväxt har i stort sett bestått av 15 års "mobbning" från min far och även några specifika händelser då man blivit "skadad" av hans beteende rent fysiskt.
Min syster fick rymma hemifrån vid 1 tillfälle till sin dåvarande pojkvän. Hon var borta cirka 1 vecka och sedan kom hon hem och allt var "bra" igen.

Vid början av 2010 började allt förvärras. Bråken kom allt oftare och fram mot sommaren fick både jag och min syster rymma ännu en gång. Även denna gång till hennes ex och vi stannade där i 6 dagar. Varken min mamma eller pappa hörde av sig under denna tiden och frågade hur det var med oss. Vi själva hörde av oss till vår mor och frågade om det var lugnt att komma hem efter 6 dagar. Hon sa att pappa aldrig var sur, utan att vi överdrev allt och att vi kunde komma hem.

Sommaren 2010 fick min syster jobb. Detta gjorde att jag och min pappa var ensamma hemma de flesta dagarna. Jag har alltid varit mycket rädd för honom, då han alltid varit mycket oberäknelig och man har aldrig riktigt vetat vart man har honom. Därför gick jag upp med min syster på morgonen, gjorde mackor som jag kunde ha under dagen, gick in på mitt rum och stannade där till runt 16-tiden då min syster kom hem igen och jag slapp vara ensam med honom.

Så såg i princip alla mina dagar ut i början av sommaren då både min mor och min syster jobbade. Ville helt enkelt inte ha ensamtid med min pappa för att jag var rädd för att han skulle få ännu ett utbrott och att han skulle skada mig fysiskt när ingen kunde vara där och stoppa honom.

TEXT FÖR LÅNG; SE NÄSTA INLÄGG FÖR FORTSÄTTNING!

Vi tre syskon och vår mamma har alltid varit mycket rädda för pappa. Vi har låtit han bestämma det mesta och vi har inte haft något att säga till om. Han har även varit mycket sträng och bröt man mot hans regler (inte passa tider eller liknande) blev det ett rent helvete.
Han kunde fortsätta att tjata om samma sak i flera dagar.

10e juli 2010;
Hela dagen hade alla fyra i familjen varit hemma. Det hade varit en del småtjat men inga stora grejer. Kvällen kom och min pappa frågade om jag kunde gå ut med hunden. Jag hade varit ute med honom 13 dagar i rad så jag sa "kan inte du gå ut med honom för en gångs skull?" eller något liknande. Han blev skitsur och jag gick ut med hunden ändå. Vår hund är lite vild av sig så han drog iväg så dörren flög upp och slog i trappräcket. Jag visste redan då att det skulle bli ett jävla liv om det när jag väl kom in igen.

Mycket riktigt så sa min pappa direkt när jag kom in;
Pappa - "Nödvändigt att smälla i dörren sådär så den går sönder"
Jag - "Det var inte meningen, det var Jack (hundens namn) som smällde upp den".
Pappa - "Skyll inte detta på hunden. Du höll i honom så det är ditt fel"
Jag - "Ja, men det var inte meningen. Jag vinner inget på att göra sönder en dörr och dessutom så är det ingen fara med dörren. Jag har redan kollade den."

Man märkte att han ville fortsätta tjata, så helt plötsligt började han tjata om hur lite jag gjorde hemma och så vidare, det hela slutade med att jag sa "Jag går ut med hundarna oftare än vad du gör", han missuppfattade och sa; "Du påstår alltså att du gör mer än jag???!!!"

Han skrek och jag började springa mot mitt rum för att låsa in mig. Hann inte riktigt utan dörren flög upp och min pappa såg helt rasande ut. Jag stod på knä i sängen, han drog tag i mitt hår bak i nacken, drog det bakåt så mitt huvud riktades uppåt med blicken mot taket. Han tog en LED-lampa och lyste i ögonen så jag inte såg något och skrek bland annat att jag var en ouppfostrad skitunge.
Jag hann inte uppfatta allt han skrek, då jag var livrädd.
Att försöka göra motstånd var ingen mening, han väger runt 30-40 kilo mer än vad jag gör och får hemska adrenalinkickar.
Min mamma och syster stod i dörröppningen och skrek att han skulle släppa mig. Det enda jag gjorde var att upprepade gånger säga; "Släpp mig" i normal samtalston.
Till slut släppte han. Jag sa att jag skulle polisanmäla det hela (vilket jag senare gjorde) och han hånade mig och sa; "Hahaha, visst, gör det."
Jag ringde min bror direkt och berättade vad som hänt och han sa att vi skulle sticka därifrån.

11 juli spenderade jag på mitt rum i princip hela dagen, och bestämde med min syster att jag skulle ringa socialtjänsten på måndagen den 12e för att försöka få hjälp.

12 juli 2010:
Min syster hade åkt och jobbat. Jag var hemma med min mamma och pappa. Jag ställde klockan och ringde socialtjänsten direkt när jag vaknade. Jag berättade lite kort om det hela som hände 10e juli och de sa att jag och min syster skulle komma ner på möte vid 14.00.

Min mamma kom in till mig och frågade hur jag mådde (första gången jag pratade med henne sen 10e juli, då det som senare klassades som ringa misshandel inträffade)
Jag sa att jag mådde skit och att jag bokat in ett möte med Socialen. Hon sa att det inte alls var nödvändigt utan att jag bara överdrev.
Jag vägrade diskutera det och hon lämnade mitt rum. Två minuter senare hör jag att min pappa börjar komma klampande mot mitt rum. Han smällde upp dörren och skrek att jag inte fick åka på mötet, för då skulle han döda mig. Vid det här laget hade mamma kommit tillbaka in på mitt rum, för att se så att inte situationen urartade.

Anledningen till denna starka reaktion var för att min mamma jobbat svart. Han trodde att om jag kontaktade socialen skulle ekoroteln kopplas in, vilket skulle leda till att mina föräldrar förlorade huset.
Jag ignorerade det och fixade mig samtidigt som båda mina föräldrar lämnade mitt rum. När jag började gå mot uteplatsen hör jag min pappa prata med mamma och jag hörde honom mitt i en mening säga; "....eller bryta ryggen på honom eller något så han aldrig mer kan arbeta i hela sitt liv".
Jag blev livrädd, sprang ut, tog cykeln och stack ner mot mötet (8 km bort). Jag vände mig bakåt nästan hela tiden för att se så att han inte följde efter mig med bilen för att försöka preja mig av vägen.

Väl nere möter jag min syster vid hennes jobb. Hon har 2 missade samtal från min mammas mobil och direkt när min syster tar sin telefon ringer "de" igen.
Min mamma säger;
Mamma – ”***** är på väg ner till dig nu. Du måste stoppa honom, så ni inte går på mötet med socialen.”
Min syster – ”Nej, vi vågar inte vara hemma längre så vi måste få hjälp att flytta.”
Mamma – ”Nej, det är inte alls så farligt. Kom hem nu så vi kan prata om det.”
Samtidigt berättar jag kort för min syster det som hänt tidigare samma dag (olaga hot enligt polisanmälan). Min syster säger till min mor;
"Nu när jag hör detta från *****, att pappa har mordhotat honom kommer vi verkligen inte hem."
Min mamma - "Nej, han sa inte så.."
Min syster - "Jo, **** skulle aldrig ljuga om något sånt här"
Min mamma - "Jaja, han sa väl så men han menade det inte.. Ni vet att han aldrig skulle skada er"
Min syster - "Nej, vi vet inte riktigt vart vi har honom och vart hans gräns går och därför vågar vi inte vara hemma längre, så vi går på mötet."

Min pappa ryckte telefonen från mammas hand och skrek;
"Om ni går in på det mötet på socialen, då sätter ni inte eran fot i detta huset mer, för då lever ni inte länge till! Era grejer ligger i garaget!”

Han slänger på luren, vi blir inropade på mötet. Min syster utbrister i tårar direkt efter telefonsamtalet och får svårt att säga något. Jag "tvingas" berätta om allt som hänt och SOC tanten säger att hon inte vågar släppa hem oss mer, och att vi kommer bli placerade på en flyktingförläggning i 2-4 dagar tills de hittar något annat åt oss.

Lite kortfattat så sticker vi till flyktingförläggningen och vi tvingas bo där i 1 månad i väntan på lägenhet. Inte en enda gång under denna månad försökte våra föräldrar kontakta oss, trots att vi stack med endast de kläder vi hade på oss. I samband med flytten, var vi tvungna att åka hem för att hämta våra personliga tillhörigheter. Med oss hade vi 1 polisbil, 1 bil från SOC, våran storebrors bil och en minibuss från flyktingförläggningen.
Väl hemma spelade vår pappa övertrevlig. Han skulle bjuda poliserna på kaffe och stod och pratade om hur duktiga vi var som börjat hjälpa till mer hemma osv. Vi själva visste att det bara var en mask han höll utåt. Han verkade inte ens förvånad över att hans barn kom hem med polisen och socialtjänsten. I efterhand sa han i telefon att han grät inför polisen, vilket han inte gjorde. Däremot gick han direkt in på sitt rum och bytte till en ”Världens bästa pappa”-tröja.

När vi väl fått flytta (vi delar lägenhet jag och min syster för tillfället), fick vi ganska ofta samtal från vår pappa. Han hade fått reda på att vi polisanmält honom och att vi varit inne på förhör (jag och min syster) och citerat hot och liknande. Pappa var väldigt upprörd och bad oss ta bort anmälan (övergrepp i rättssak). Han sa även att han kunde betala vår hyra om vi tog bort anmälan (försök till mutbrott).
Vi spelade in alla samtal och skickade till polisen som även användes i förhör mot min pappa. När han fick lyssna på inspelningarna var det enda han sa; "Låter jag verkligen så elak?"
Jag anmälde honom för; Olaga hot och ringa misshandel, denna anmälan utökades till förtal, försök till mutbrott och övergrepp i rättssak.

Jag har inspelningarna på datorn och kan tänka mig att publicera dem om jag får tillräckligt stor efterfrågan på dem.
Det hände tyvärr inget med anmälan i brist på bevis och den ligger nu "vilande", vilket innebär att om vår pappa gör något mot oss nu åker han dit direkt.


Nu har jag troligtvis missat en hel del och tappat en hel del läsare likaså. Men ni som hängt med hela vägen vill jag bara tacka för detta. Och hoppas att ni kan bidra med lite kloka idéer på vad jag kan göra nu. Jag har nyckel till huset de bor i och jag vill väldigt gärna få upprättelse. Menar inte att jag ska döda min far eller något, men ett sorts straff vill jag att han ska få.
Du får hemskt gärna fråga något, eller komma med din åsikt om det hela, och även kanske ett förslag på eventuell upprättelse.

Diskutera.

Tog mig faktiskt tid att läsa allting, och du verkar ha haft en sjukt jobbig uppväxt!
Eran pappa verkar ju absolut inte va helt frisk, tycker du gjorde rätt i att polisanmäla även om det inte funkade!

Lider verkligen med dig för att du får stå ut med en massa skit!

Sammanfatta det du skrivit i 4-5 meningar i fetstil längst upp så kommer du få mkt fler svar och reaktioner, folk som blir intresserade och faktiskt orkar läsa.
Den enorma texten är avskräckande, men när jag läste igenom blev jag intresserad och läste mer. Var nära att bara sluta läsa pga för mkt text.


Edit: Låt inte resten av ditt liv upptas av funderingar på hur du ska hämnas på honom.
Du kan göra något bättre.

Känner ni er hotade nu när ni fått en bostad hemifrån?
Är du / ni oroliga för din mamma?
Har ni någon kontakt med henne?
Hur länge får ni bo som ni gör nu?

det ända jag kan säga är att... mina ögon sved... det va en otrolig berättelse om din familj.. väldigt dåligt av din "far" att göra något sånt.. har absolut inget mer att säga än WOW!... chockad.. det du ska göra är.. gå till han, provocera honom, låt han slå dig, slå tillbaka, sen får han straff...... kan fortfarande inte fatta allt jag läste.. otroligt..

Jag har läst allting och det hela påminner mig om en man jag känner till som är precis likadan.
Han är dock utländsk och krigsskadad (vapen i näven när han var tolv) och behandlar hela sin familj som skit.

Jag tycker inte att du ska göra något mot honom fysiskt.
Då är du inte direkt bättre än han själv, han sköter det så bra själv tycker jag att sätta sig själv i skiten.
Tycker dock det är konstigt att det är brist på bevis med tanke på allt matnyttigt du kunde berätta, samtal etc..
Menmen.

Du kanske skulle testa att bugga dig själv med något som spelar in allt som händer?
Om han dessutom rycker dig i håret (slår dig?) borde man kunna se indikering på fysisk handling på dig, ifall det skulle hända nåt färskt nu.

Lider med dig!
På ett sätt har jag kanske haft tur som är uppväxt utan farsa

För det första. Tack för er som verkligen läste igenom allt. Anledningen till att jag inte sammanfattade allt i en mindre text är att jag inte skulle vilja få sagt det jag ville. Vill inte ha många personers reaktioner, vill att de som verkligen bryr sig läser igenom och svarar.



Vi bor cirka 6 mil från mina föräldrar. Känner mig inte direkt hotad just nu, nej.

Nej, hon har vänt oss ryggen och verkar inte bry sig om oss för fem öre. Jag vet att hon blivit helt manipulerad att tycka som min far, det gör att jag inte bryr mig nämnvärt om henne heller.

Nej, ingen kontakt med någon av föräldrarna sen Augusti 2010.

Vi har en lägenhet, och den behåller vi sålänge vi sköter hyra. På grund av att både jag och min syster varit sjukskrivna drygt 6 månader på grund av depression har vi fått socialbidrag och kunnat betala hyran genom dessa pengar. Nu är sjukskrivningen över och vi ska försöka komma tillbaks i arbetslivet så gått det går.

Ställ gärna fler frågor, uppskattas att ni försöker förstå det vi går igenom, trots att man inte kan göra något ogjort.

Som sagt, vi lever inte med någon av våra föräldrar längre. Det som hänt har hänt och vi kan inte införskaffa fler bevis nu i efterhand.
Tyckte också att det var rätt konstigt att förundersökningen lades ner, vi fick nästan ett erkännande på inspelningarna jag kanske postar här vid senare tillfälle. Man hör att min farsa försöker koka ihop något vettigt att säga i förhöret. "Tänk om **** också skulle bryta ryggen här, något sånt kan du ju säga". Och så vidare.

Vet inte vad som är bäst, att växa upp utan pappa eller med en pappa som är en idiot? Varken eller troligtvis.

Läst hela texten. Blev verkligen berörd, men har inte så mycket att komma med.

Din pappa verkar vara rädd att förlora huset. Kanske kan du utnyttja det på något vis? Eftersom ni även verkar ha klippt banden till er mor så är det väl lika bra kanske.

Har din pappa blivit dömd för något brott?

Tack för detta, att du läst igenom alltså.

Yes, har tänkt kontakta kronofogden nu när förundersökningen lagts ner. Då vi, precis som du säger inte är så intresserade av att komma i kontakt med någon av våra föräldrar igen så kan det vara en bra "hämnd".

Nej, inte vad jag vet. Dock har det förekommit en hel del lögner mot oss "barn" hela vår uppväxt. Det är lögner som vi själva kommit på och som jag inte planerar att gå in på mer här.

Det vore förjävligt om han slapp undan helt efter 15 år av sådant vidrigt beteende. Så jag tycker definitivt du ska kontakta Kronofogden så får vi hoppas på det bästa.

Beter han sig normalt utanför familjen? Har han vänner? Känner de i så fall till din och dina syskons berättelse? Kanske ska du överväga att låta hans vänner höra inspelningarna och se en kopia av den text du skrev här. Jag har svårt att tro att friska människor vill umgås med någon de vet beter sig som din pappa har gjort.

Fast är han seriös med dödshoten är det kanske ingen bra idé...

Utöver det här kommer jag inte på något. Och nu är det sängdags, men jag hoppas att du får fler förslag. God natt!

din mamma jobbar ju svart, ring nån kontrollant? Nej, det är inte elakt mot din mamma, hon är lika skyldig som din far. Hon har ett ansvar att skydda dej och din syster, i detta fallet mot din far. Hon borde lämnat honom för länge sedan för att skydda er säkerhet. Kärleken till er borde vart starkare än räddslan mot er far. förlorar hon jobbet förlorar dem huset. känns som ett lämpligt straff för 19 års psykisk (och ibland fysisk) tortyr.

Starkt att ni vågade gå till socialen iaf! lycka till