Peppa sig själv, varför så svårt?!

Jag har ett problem.

Gått arbetslös nu sen i höstas, hoppade av högskolan efter en månad pga att jag inte pallade trycket med det höga tempot. Jobbade natt innan och körde ut morgontidningen. Var med om en mindre olycka och körde av vägen tidigt en morgon (ordentlig jävla sladd, spann runt och totalförstörde ena bakdäcket mot en hög stenkant), fortfarande grymt skärrad pga det, typ traumatiserad. Har kört bil efter olyckan.

Gick på SSRI under januari-juli nångång pga depression och självmordstankar.

Men, det riktiga problemet är att oavsett vad jag gör kan jag inte peppa mig själv att känna att jag är bra nog!

Går just nu en kort utbildning för att bli simlärare för barn, det verkar grymt kul.
Men jag KAN inte peppa mig själv till att tycka att jag är bra nog för det här jobbet!

Alla andra verkar så peppade, alla jag pratat med om det här är jätteglada över att jag blivit erbjuden jobbet. Förutom jag. Trots att jag borde.

Oavsett hur "resultatet" ser ut, hur mycket beröm jag än får så känner jag mig fortfarande värdelös. Jag VILL ta emot de beröm jag får, men det går inte in i huvudet!

Vad ska jag göra för att känna mig värdig, bra nog och duktig nog att jobba eller vad jag nu gör?
Det här gäller i princip allt jag tar mig för... Oavsett hur mycket folk säger "Du är så duktig på det här!" så känner jag bara näe, jag är inte alls bra...

Jag stör mig på det, för jag känner innerst inne att jag borde bli glad, ta åt mig, tacka för berömmet men det bara rinner mellan mina fingrar...

Vad ska jag ta mig till? Borde jag söka hjälp igen? Känner mig spärrad inombords...

Du känner att du inte är bra nog, men kan du tänka att det du gör är bra ur ett mer objektivt perspektiv? Hur skulle du bedöma en person som presterade som du och hur tror du att andra skulle bedöma den personen?

Finns det någon tillräcklig bra nivå enligt dig och som även kan gälla för andra? Eller har du lika höga krav på andra som på dig själv.

Om du tänker (och känner) att du inte är bra nog, kan det vara mycket svårt att intala sig motsatsen eftersom man då upplever att man ljuger för sig själv vilket kan göra upplevelsen av att man är en bluff starkare. Det kan också bli förknippat med en upplevelse av misslyckande.

Försök låta bli att peppa dig själv till att prestera bättre och tycka att saker är kul eftersom du då bara jagar ett ouppnåeligt mål. Hur bra du än blir kommer du inte vara nöjd med dig själv. Du kan liksom aldrig nå horisonten som du strävar efter. Låt din utgångspunkt istället vara att det inte spelar någon roll hur bra du är. Förmodligen ligger du på en sådan nivå att det inte påverkar din undervisning eller säkerheten. Det vet du nog själv. Låt det vara en början.

Det kommer att kännas obehagligt i början att släppa kontrollen och "strunta i hur bra man presterar" men med tiden kommer det förmodligen bli kännas bättre.