2011-03-09, 14:12
#1
Jag satt här i skolan och dagdrömde lite och kom att tänka på detta. (ok, lite påverkad också av den där J*VLA kristna snubben som började predika för mig på gatan igår, fyfan hatar sånt *ryser*)
Och FYI så vet jag att jag är en idiot, och att you´ve heard it all before. Flashback-disclaimer
Härunder skall jag presentera ett resonemang som jag hävdar översvämmar och underminerar all annan filosofi och vetenskap, och vet du detta så kan du vinna alla debatter, samt få en mer harmonisk livssyn (med tillfälliga skurar av oändlig meningslöshet).
Hela västvärlden har sedan historiens begynnelse strävat efter att förstå och förklara universum och dess egenskaper. Iom. framväxten av kvantfysik, strängteori, matriser, och så vidare, under det senate århundradet, har hoppet väckts om att vi nu inte är långt ifrån en enhetlig formel som förenar och beskriver alla universums mest grundläggande egenskaper.
Det som jag dock grubblat över ett tag är VAD exakt är det som driver dem? VAD är det man tror kommer hända om/när man nu finner denna universella formel? Kommer himlen öppna sig och gud kommer nedstigande, varpå han säger: "GRATTIS! Ni lyckades!". So what now?
Ok, jag fattar att det kan vara kul tidsfördriv att bara sitta och fundera på allting, men herregud ta det inte längre än dit. Och håll det åtminstone för för dig själv!
Det jag försöker säga är att alla vetenskapliga och filosofiska analyser direkt eller indirekt verkar basera sig på 1. att människans sinnen och förstånd är pålitliga instrument, 2. existensen av en objektiv verklighet utanför vårt medvetande där allt kan delas in i rätt och fel, och 3. att alla andra människor är medvetna och fungerar (ungefär) som oss själva.
Saken är bara den att allting är ju bara människor, och alla är vi bara en (1) människa var. Stjärnstoff, atomer, formade till kött och blod, med sinnesorgan, Na/K-pumpar, och en hjärna, vilka äter, förökar sig, bajsar, och dör - no more, no less. Det är det ingen verkar vilja inse. Varken Aristoteles, Hume, Kant, Einstein, Bohr, Heisenberg, Planck, Hawkins, osv. ad infinitum, vill inse detta utan är totalt identifiserade med sin mänsklighet och tron på en objektiv observatör. Men faktum är, att vi leker någon sorts lekstuga där både observatören och objektet är samma person. Vi har till och med börjat lära ut kunskap om våra egna begrepp, som alla bara är mänskliga påfund. Allting mynnar bara ut i vår egen mänskliga bristfällighet, i vår oförmåga att vare sig kunna observera världen eller tolka dessa observationer. Vi har ju bara oss själva som referenser så alla våra påståendet faller direkt per definition. Även de mest logiska argument och härledningar har bara det faktum att det makes sense för de flesta människor, att basera sig på - det finns inget objektivt bevis för att det är sant, och även om ett sådant bevis fanns så skulle våra bristfälliga sinnen inte kunna förmedla det till oss med pålitlighet. Det är som Descartes gudsbevis, den kartesiska cirkeln. Även min förmåga att tänka dessa tankar och betvivla mitt egna förstånd och mina sinnen, faller offer för den mänskliga bristfälligheten, och alltså kan jag inte ens veta att det är sant med någon säkerhet.
Så det enda man med någon säkerhet kan säga är att mina sinnen och mitt förstånd är bristfälliga. För om det är fel, så stämmer det ju, för då har jag pga. min bristfällighet dragit den konklusionen fel; ergo är människan bristfällig i sinne och förstånd. Och om påståendet är rätt, ja då är vi ju bristfälliga och vi kan inte lita på varken våra sinnen eller vårt förnuft, precis som vore fallet om påståendet var fel. Så oavsett om påståendet är rätt eller fel så är konklusionen att människans sinnen och förnuft är opålitliga. Och även om allt detta jag säger är fel, och att jag dragit fel slutsatser, så bevisar det fortfarande att jag har rätt.
Både Sartre och Descartes har varit inne på samma sak, ("Allt jag vet är att jag ingenting vet", "Cogito, ergo sum", "The evil demon" osv.) men båda med en glimt i ögat, som att det bara var roliga tankeexperiment, baserade på att det alltid fanns en objektiv verklighet att falla tillbaka på, samt att människans förmåga att resonera logiskt är absolut och definitiv.
Descartes hade ju rätt i att det enda man kan vara säker på är att en själv (dvs. ditt medvetande) existerar - du kan aldrig veta att varken den fysiska verkligheten existerar, eller att någon annan människa är medveten. Det finns inga sätt att bevisa detta, och även om det fanns så skulle det falla på sinnenas begränsning, och i tillslut även på förståndets. Även om väldigt få någonsin kommer tänka på detta, och även om de som väl gör det sällan tar det på något större allvar, så är det faktum fortfarande sant att i det paradigmet där den fysiska verkligheten existerar, så är allt vi gör enbart baserade på tron och förhoppningen att just den fysiska verkligheten existerar. Dvs. även om jag inte kan bevisa det, så vågar jag inte chansa på att den fysiska verkligheten inte existerar, eftersom om den väl existerar så, innebär en chansning en risk för att jag själv skall upphöra att existera, och det finns något grundläggande i mig som inte vill upphöra att existera. Nyfikenhet, will to exist, will to power, eller kanske något annat, vem vet? Många (Nietzche, Schopenhauer, mfl.) har kallat det för många olika saker - jag personligen kallar det för existentiell pragmatism - men gemensamt är i alla fall att det får oss att inte våga chansa på att den fysiska verkligheten inte existerar, även om vi inte kan bevisa att den existerar. Men som sagt de flesta (fårahjorden) kommer aldrig tänka på detta, och även för de som gör det, så är resultatet detsamma (såtillvida du inte begår självmord till följd av den plötsliga desillusioneringen dvs...). Så objektivt är det ingen skillnad, det är bara motiven bakom handligarna som skiljer sig.
Kort sagt är all filosofisk verksamhet överflödig (kommer ju från rätt person...), eftersom man inte kan veta någonting, man kan inte ens veta ATT man inte kan veta någonting. Alltså kan man lika gärna bara gå ut där i universum, vare sig det existerar eller inte, och bara göra det som kan göras, se vad som händer, låta sinnena berusa dig, whatever, spelar ingen roll vad du gör, eller vad du inte gör. Finns verkligen ingen anledning att varken göra eller inte göra någonting, för universum dömer inte, men det faktum att du KAN göra något tenderar att inklinera beslutsfattningen mot "att göra"-hållet. Det är enda anledningen att jag gör något iaf
Ha en bra dag!
Och FYI så vet jag att jag är en idiot, och att you´ve heard it all before. Flashback-disclaimer
Härunder skall jag presentera ett resonemang som jag hävdar översvämmar och underminerar all annan filosofi och vetenskap, och vet du detta så kan du vinna alla debatter, samt få en mer harmonisk livssyn (med tillfälliga skurar av oändlig meningslöshet).
Hela västvärlden har sedan historiens begynnelse strävat efter att förstå och förklara universum och dess egenskaper. Iom. framväxten av kvantfysik, strängteori, matriser, och så vidare, under det senate århundradet, har hoppet väckts om att vi nu inte är långt ifrån en enhetlig formel som förenar och beskriver alla universums mest grundläggande egenskaper.
Det som jag dock grubblat över ett tag är VAD exakt är det som driver dem? VAD är det man tror kommer hända om/när man nu finner denna universella formel? Kommer himlen öppna sig och gud kommer nedstigande, varpå han säger: "GRATTIS! Ni lyckades!". So what now?
Ok, jag fattar att det kan vara kul tidsfördriv att bara sitta och fundera på allting, men herregud ta det inte längre än dit. Och håll det åtminstone för för dig själv!
Det jag försöker säga är att alla vetenskapliga och filosofiska analyser direkt eller indirekt verkar basera sig på 1. att människans sinnen och förstånd är pålitliga instrument, 2. existensen av en objektiv verklighet utanför vårt medvetande där allt kan delas in i rätt och fel, och 3. att alla andra människor är medvetna och fungerar (ungefär) som oss själva.
Saken är bara den att allting är ju bara människor, och alla är vi bara en (1) människa var. Stjärnstoff, atomer, formade till kött och blod, med sinnesorgan, Na/K-pumpar, och en hjärna, vilka äter, förökar sig, bajsar, och dör - no more, no less. Det är det ingen verkar vilja inse. Varken Aristoteles, Hume, Kant, Einstein, Bohr, Heisenberg, Planck, Hawkins, osv. ad infinitum, vill inse detta utan är totalt identifiserade med sin mänsklighet och tron på en objektiv observatör. Men faktum är, att vi leker någon sorts lekstuga där både observatören och objektet är samma person. Vi har till och med börjat lära ut kunskap om våra egna begrepp, som alla bara är mänskliga påfund. Allting mynnar bara ut i vår egen mänskliga bristfällighet, i vår oförmåga att vare sig kunna observera världen eller tolka dessa observationer. Vi har ju bara oss själva som referenser så alla våra påståendet faller direkt per definition. Även de mest logiska argument och härledningar har bara det faktum att det makes sense för de flesta människor, att basera sig på - det finns inget objektivt bevis för att det är sant, och även om ett sådant bevis fanns så skulle våra bristfälliga sinnen inte kunna förmedla det till oss med pålitlighet. Det är som Descartes gudsbevis, den kartesiska cirkeln. Även min förmåga att tänka dessa tankar och betvivla mitt egna förstånd och mina sinnen, faller offer för den mänskliga bristfälligheten, och alltså kan jag inte ens veta att det är sant med någon säkerhet.
Så det enda man med någon säkerhet kan säga är att mina sinnen och mitt förstånd är bristfälliga. För om det är fel, så stämmer det ju, för då har jag pga. min bristfällighet dragit den konklusionen fel; ergo är människan bristfällig i sinne och förstånd. Och om påståendet är rätt, ja då är vi ju bristfälliga och vi kan inte lita på varken våra sinnen eller vårt förnuft, precis som vore fallet om påståendet var fel. Så oavsett om påståendet är rätt eller fel så är konklusionen att människans sinnen och förnuft är opålitliga. Och även om allt detta jag säger är fel, och att jag dragit fel slutsatser, så bevisar det fortfarande att jag har rätt.
Både Sartre och Descartes har varit inne på samma sak, ("Allt jag vet är att jag ingenting vet", "Cogito, ergo sum", "The evil demon" osv.) men båda med en glimt i ögat, som att det bara var roliga tankeexperiment, baserade på att det alltid fanns en objektiv verklighet att falla tillbaka på, samt att människans förmåga att resonera logiskt är absolut och definitiv.
Descartes hade ju rätt i att det enda man kan vara säker på är att en själv (dvs. ditt medvetande) existerar - du kan aldrig veta att varken den fysiska verkligheten existerar, eller att någon annan människa är medveten. Det finns inga sätt att bevisa detta, och även om det fanns så skulle det falla på sinnenas begränsning, och i tillslut även på förståndets. Även om väldigt få någonsin kommer tänka på detta, och även om de som väl gör det sällan tar det på något större allvar, så är det faktum fortfarande sant att i det paradigmet där den fysiska verkligheten existerar, så är allt vi gör enbart baserade på tron och förhoppningen att just den fysiska verkligheten existerar. Dvs. även om jag inte kan bevisa det, så vågar jag inte chansa på att den fysiska verkligheten inte existerar, eftersom om den väl existerar så, innebär en chansning en risk för att jag själv skall upphöra att existera, och det finns något grundläggande i mig som inte vill upphöra att existera. Nyfikenhet, will to exist, will to power, eller kanske något annat, vem vet? Många (Nietzche, Schopenhauer, mfl.) har kallat det för många olika saker - jag personligen kallar det för existentiell pragmatism - men gemensamt är i alla fall att det får oss att inte våga chansa på att den fysiska verkligheten inte existerar, även om vi inte kan bevisa att den existerar. Men som sagt de flesta (fårahjorden) kommer aldrig tänka på detta, och även för de som gör det, så är resultatet detsamma (såtillvida du inte begår självmord till följd av den plötsliga desillusioneringen dvs...). Så objektivt är det ingen skillnad, det är bara motiven bakom handligarna som skiljer sig.
Kort sagt är all filosofisk verksamhet överflödig (kommer ju från rätt person...), eftersom man inte kan veta någonting, man kan inte ens veta ATT man inte kan veta någonting. Alltså kan man lika gärna bara gå ut där i universum, vare sig det existerar eller inte, och bara göra det som kan göras, se vad som händer, låta sinnena berusa dig, whatever, spelar ingen roll vad du gör, eller vad du inte gör. Finns verkligen ingen anledning att varken göra eller inte göra någonting, för universum dömer inte, men det faktum att du KAN göra något tenderar att inklinera beslutsfattningen mot "att göra"-hållet. Det är enda anledningen att jag gör något iaf
Ha en bra dag!
__________________
Senast redigerad av adolfbubbla 2011-03-09 kl. 15:04.
Senast redigerad av adolfbubbla 2011-03-09 kl. 15:04.
