2011-03-08, 00:28
#1
Hej, träffade en kille, han tyckte att jag ringde honom för mycket, dock de senaste dygnen som vi hade kontakt, men det var för jag ville berätta för honom att jag var ledsen över hans beteende gentemot mig.
jag har försökt att lägga detta bakom mig, men det går inte....jag vill få brevet postat, ha legat i min mail box i två veckor nu, vill posta det via posten och inte via mail. vill att han skall fatta att jag inte är ett psyko som han har fått för sig och för att han skall FÖRSTÅ VARFÖR jag reagerade som jag reagerade......vet att många kommer tycka, va faan lägg det bakom dig, varför ens gräva i det, men efter två veckor så känner jag detta som ett bekymmer, att jag inte fått det iväg. min önskan med brevet är att göra världen till det bättre, att "skona" en annan tjej i hans närhet att bli behandlad på detta sätt, det är trots allt en samhällsinsats jag tänker på. jag menar, om alla sade till att nu blir jag sårad över ditt beteende, så kanske det inte går in första gången i skallen, men efter tionde gången så kanske man kan skona en annan tjej från att åka ut för samma sak...förstår ni vad jag menar? om alla bara tänker på sig själva då stagneras ju samhället..
kom igen ge mig feed back, vad kan jag lägga till/ta bort i brevet, för oavsett vad ni säger så vill jag skriva det till honom. jag vill att han skall fatta att fast jag är OBETYDLIG för honom, så sätter OBETYDLIGA människor ändå spår hos en. och ja, jag är väll inte frisk i huvudet som tar åt mig av en människa som bryr sig noll om mig. snälla detta vet jag.
så här är brevet:
"Min förhoppning med detta brev är att du bättre skall förstå mitt behov av att ha ringt dig intensivt. Du har rätt ja - jag är inte vid mina sinnensfulla bruk, mitt hjärta är sargat av mitt ex och detta upplever jag som en sorg. Jag är i en depression där jag inte tänker rationellt. Med bakgrund av detta så är det likgiltigt för mig att inte skriva till dig, för din ståndpunkt angående mitt icke sunda beteende kommer inte förändras på grund av detta brev.
Jag skriver detta brev för min egen skull, för att jag skall må bättre, inte för att irritera dig. Det är min försvarsmekanism, konstig metod, men vi har alla våra demoner. Vad du tycker om detta brev är mig likgiltigt, du får göra vad som behagar dig, bränn det, riv det eller rama in det med silver ram.
Du anser att jag ringde dig för mycket, vilket i och för sig kan stämma in de sista dygnen efter att vi sist träffades. Det jag nu skriver är just det jag ville ta upp med dig i telefonen, men eftersom du aldrig gav mig chansen fortsatte jag ringa. Vidare skriver jag detta brev för att vår stad är liten, jag passerar dagligen ditt område då jag går/cyklar till jobbet, Anders och jag har ibland haft långa promenader längst ån, plus att en kurskamrat i nationalekonomi bor två hus från dig. Så för att du inte skall tro att jag stalkar dig så tar jag mig friheten att skriva detta brev.
Det jag ville ta upp var att jag aldrig varit med om en människa som är så nyckfull som du. Jag frågade dig på fredagen då vi sist träffades om du kunde tänka dig att gå på puben med mig. Nej för du var så trött och behövde städa din lägenhet. Under städningen kramade du om mig och underströk gång på gång att det är vänskap du letar efter. Men så fort din vän ringde, då går du från att vara trött till att piggna till och skall ut och festa. Vilket sårade mig, jag dög inte till att gå på pub med (och det var ett försök från min sida att se dig som en vän- man pippar inte på puben). Jag är inte van att folk säger att jag är en vän, ge mig kram och sedan behandlar mig som något annat, du sade att du skulle ha vänner som kom för att äta din mat på din födelsedag och inte ens där var jag välkommen. Via dig fick jag lära mig att du inte ser världen med samma glasögon som jag. Vänskap för dig har någon hel annan innebörd än min definition, det var det jag ville diskutera med dig om – att välja dina ord när du umgås med mig.
Jag vet inte om du någonsin varit ny i en stad, men det är svårt att skapa vänner i en ny stad. Jag ser vår stad som ett ”nödvändigt” ont som jag måste gå igenom för att få min magisteruppsats i nationalekonomi i väntan på att jag får åka till USA. Således tyckte jag det var kul att träffa dig då och då, tala med dig i telefonen, och att få mig ett nyp då och då eftersom jag åtrår dig sexuellt (det går emot mig att skriva detta, för du förtjänar inte att höra det: men du är så in i helvete attraktiv med dina glasögon! Det är få killar som passar i glasögon). Men där stannade mina planer. Jag skall till USA i september. Det är min högsta prioritet.
Sista kvällen med dig hade jag blandade känslor för dig – du förolämpade mig med ditt nonchalanta beteende men samtidigt såg jag att genom ditt nonchalanta beteende var du ” befriad”- detta ”avundade” jag dig. Jag är bitter och gråter dagligen över mitt ex, men du gav sken av att du kommit över sorgen efter ett brustet hjärta. Vet att du inte har något ansvar över mitt liv, endast jag har ansvar över det. Naivt av mig att tro att eftersom du indikerade att du var min vän så tog jag det för givet att en vän ger en råd. Inga av mina vänner har gått igenom det jag gör angående mitt ex. Du har ju till och med blivit polisanmäld och ändå kommit över det, således tyckte jag att du om någon vet väll hur det är att komma över ett brustet hjärta.
Så om du nu ser mig vid ån, med Anders eller med min cykel snälla tro inte att jag stalkar dig".
jag har försökt att lägga detta bakom mig, men det går inte....jag vill få brevet postat, ha legat i min mail box i två veckor nu, vill posta det via posten och inte via mail. vill att han skall fatta att jag inte är ett psyko som han har fått för sig och för att han skall FÖRSTÅ VARFÖR jag reagerade som jag reagerade......vet att många kommer tycka, va faan lägg det bakom dig, varför ens gräva i det, men efter två veckor så känner jag detta som ett bekymmer, att jag inte fått det iväg. min önskan med brevet är att göra världen till det bättre, att "skona" en annan tjej i hans närhet att bli behandlad på detta sätt, det är trots allt en samhällsinsats jag tänker på. jag menar, om alla sade till att nu blir jag sårad över ditt beteende, så kanske det inte går in första gången i skallen, men efter tionde gången så kanske man kan skona en annan tjej från att åka ut för samma sak...förstår ni vad jag menar? om alla bara tänker på sig själva då stagneras ju samhället..
kom igen ge mig feed back, vad kan jag lägga till/ta bort i brevet, för oavsett vad ni säger så vill jag skriva det till honom. jag vill att han skall fatta att fast jag är OBETYDLIG för honom, så sätter OBETYDLIGA människor ändå spår hos en. och ja, jag är väll inte frisk i huvudet som tar åt mig av en människa som bryr sig noll om mig. snälla detta vet jag.
så här är brevet:
"Min förhoppning med detta brev är att du bättre skall förstå mitt behov av att ha ringt dig intensivt. Du har rätt ja - jag är inte vid mina sinnensfulla bruk, mitt hjärta är sargat av mitt ex och detta upplever jag som en sorg. Jag är i en depression där jag inte tänker rationellt. Med bakgrund av detta så är det likgiltigt för mig att inte skriva till dig, för din ståndpunkt angående mitt icke sunda beteende kommer inte förändras på grund av detta brev.
Jag skriver detta brev för min egen skull, för att jag skall må bättre, inte för att irritera dig. Det är min försvarsmekanism, konstig metod, men vi har alla våra demoner. Vad du tycker om detta brev är mig likgiltigt, du får göra vad som behagar dig, bränn det, riv det eller rama in det med silver ram.
Du anser att jag ringde dig för mycket, vilket i och för sig kan stämma in de sista dygnen efter att vi sist träffades. Det jag nu skriver är just det jag ville ta upp med dig i telefonen, men eftersom du aldrig gav mig chansen fortsatte jag ringa. Vidare skriver jag detta brev för att vår stad är liten, jag passerar dagligen ditt område då jag går/cyklar till jobbet, Anders och jag har ibland haft långa promenader längst ån, plus att en kurskamrat i nationalekonomi bor två hus från dig. Så för att du inte skall tro att jag stalkar dig så tar jag mig friheten att skriva detta brev.
Det jag ville ta upp var att jag aldrig varit med om en människa som är så nyckfull som du. Jag frågade dig på fredagen då vi sist träffades om du kunde tänka dig att gå på puben med mig. Nej för du var så trött och behövde städa din lägenhet. Under städningen kramade du om mig och underströk gång på gång att det är vänskap du letar efter. Men så fort din vän ringde, då går du från att vara trött till att piggna till och skall ut och festa. Vilket sårade mig, jag dög inte till att gå på pub med (och det var ett försök från min sida att se dig som en vän- man pippar inte på puben). Jag är inte van att folk säger att jag är en vän, ge mig kram och sedan behandlar mig som något annat, du sade att du skulle ha vänner som kom för att äta din mat på din födelsedag och inte ens där var jag välkommen. Via dig fick jag lära mig att du inte ser världen med samma glasögon som jag. Vänskap för dig har någon hel annan innebörd än min definition, det var det jag ville diskutera med dig om – att välja dina ord när du umgås med mig.
Jag vet inte om du någonsin varit ny i en stad, men det är svårt att skapa vänner i en ny stad. Jag ser vår stad som ett ”nödvändigt” ont som jag måste gå igenom för att få min magisteruppsats i nationalekonomi i väntan på att jag får åka till USA. Således tyckte jag det var kul att träffa dig då och då, tala med dig i telefonen, och att få mig ett nyp då och då eftersom jag åtrår dig sexuellt (det går emot mig att skriva detta, för du förtjänar inte att höra det: men du är så in i helvete attraktiv med dina glasögon! Det är få killar som passar i glasögon). Men där stannade mina planer. Jag skall till USA i september. Det är min högsta prioritet.
Sista kvällen med dig hade jag blandade känslor för dig – du förolämpade mig med ditt nonchalanta beteende men samtidigt såg jag att genom ditt nonchalanta beteende var du ” befriad”- detta ”avundade” jag dig. Jag är bitter och gråter dagligen över mitt ex, men du gav sken av att du kommit över sorgen efter ett brustet hjärta. Vet att du inte har något ansvar över mitt liv, endast jag har ansvar över det. Naivt av mig att tro att eftersom du indikerade att du var min vän så tog jag det för givet att en vän ger en råd. Inga av mina vänner har gått igenom det jag gör angående mitt ex. Du har ju till och med blivit polisanmäld och ändå kommit över det, således tyckte jag att du om någon vet väll hur det är att komma över ett brustet hjärta.
Så om du nu ser mig vid ån, med Anders eller med min cykel snälla tro inte att jag stalkar dig".